Modéus I går i barndom. Pinsamt.

Modéus I gick i barndom. Han berättade om hur han lekt präst, använt tjock-tv:n som altare, och utnyttjat föräldrarna som församling. Om Modéus II var församling han med, är oklart. Barn är barn. Ändå finner jag berättelsen pinsam. 

Jag har hört andra präster återge hur de som barn hängt ett förkläde på ryggen som prästkappa och så ställt sig på en stol i köket och predikat. Det blir inte bättre när jag ser Mikael Mogren omgiven av barnbiskopar. Jag är inte heller entusiastisk inför barnkyrkor, där barn får ”leka kyrka”. Men varför uppskattar jag inte detta? Kan det vara vuxennärvaron i barns lek, alltså belåtna föräldrar som gillar vad ungen leker vid ett låtsasaltare, i en predikstol eller vuxna organiserat som lekkyrka eller maskerad? Eller är det själva fromsintheten som stör, dvs att vuxna gillar det här och att barn uppfattar gillandet och spelar på det? 

Det finns en bild  av mig och min bror när vi är utklädda till präster, svart regnkappa och prästelva av papper. Vi skulle uppträda i en tablå som de äldre kusinerna satt ihop till deras faders födelsedag. Det kan sägas vara en annan sak – men det var de vuxnare som styrde tillställningen på ett sätt som roade dem. Prästeriet är dock ett riskjobb. Mirum est si sacerdos salvetur, det är ett under om en präst blir frälst. Jag suckade någon gång och undrade över kallelsen att bli präst i Svenska kyrkan. Den då något mindre åldrade diakonissan sa: ”Det är en fråga alla präster behöver ställa sig, men just i ditt fall är det klart, att detta är vad Gud kallade dig till.” Vid något annat tillfälle fick jag kommentaren –och jag hade inte frågat! – ”präst var det enda Gud kunde ha dig till”. Jag bråkar inte, men för den som i unga år brottats med kallelsen, med frågan om vad ämbetet är och vad prästvigningen egentligen innebär, blir det pinsamt när ärkebiskopen berättar om sin fromma bakgrund. ”Det finns sjuka kyrkliga miljöer”, tänker jag. Jag kan ha fel. Denna hans berättelse från barndomen är förstås något som kyrkliga kärringar av båda könen uppskattar – och Modéus I vet det.

Mina dystra funderingar över kyrkolivet kanske utlöstes av rubriken i Dagens Industri. https://www.di.se/nyheter/nye-arkebiskopen-vi-star-alltid-pa-de-utsattas-sida/

Modéus I får alltså till det: ”Vi står alltid på de utsattas sida”. 

Detta är inte sant. Själva kyrkosystemet är byggt så, att somliga ska utsättas för det. Vad gör det med seriösa präster, när Modéus I upprepar vad samtliga biskopar nu är i färd med – de vill ”komma i ett läge där alla präster av fri vilja och med glädje ska viga samkönade par. Det är dit vi är på väg och det är det vi arbetar för.” Med glädje var det, sa Bill. Vi som varit med ett tag ser ju hur biskoparna byter position från att tala om enskild själavård för enkönade par till någon liten privat fest, till välsignat partnerskap, som alls inte var någon vigsel, till kyrkbröllop och så nu det sublima tvånget.

Om det är sant, det Modéus I får ur sig, att ”det är svårt att hitta mer livserfarna människor än präster” så kan jag med min erfarenhet säga som prosten Pehr: ”Kyrkans största problem har alltid varit dess biskopar.” Jag skulle också kunna säga att bland läkare och poliser finns en livserfarenhet som slår prästernas. Det var detta Lubbe Nordström på 1930-talet fick ompröva när han skrev socialreportaget Lort-Sverige. Provinsialläkarna, inte kyrkoherdarna, visste hur folk hade det. 

Lubbe hade planerat att intervjua kyrkoherdar och provinsialläkare för sitt socialreportage. Efter ett par möten med kyrkoherdar, satsade Lubbe på provinsialläkarna istället. Men det är klart att Modéus I icke kan säga, att det är gott om präster utan fokus på arbete just. Kanske är det för många anställda i Svenska kyrkan, som inte har någon egentlig aning om vad fírman tillverkar, om man säger så. Men det kan en ärkebiskop icke heller säga! Avslöjande är förstås att Modéus I inte bara avfärdar utsagan att islam och kristendom är varandras motpoler, ”Vi har vår tro på Gud gemensam. Och människor är vi alla.” – här öppnas perspektiv bortom sanningssökandet. 

Kanske än mer intressant är hur Modéus I menar det vara destruktivt att  peka ut motpoler, det är ”ett försök att skapa problem”. Det skulle också kunna vara ett försök att resonera förnuftigt om verkliga problem. Tala med de kristna i Nigeria eller Syrien och Irak om saken. Men ovan där blir problem inte problem utan någon jäkel som skapar problem, jäklas alltså. Säga vad man vill, men Führern var en bra karl och människor är vi alla – ?

Jag var i kyrkan. Jag noterade att vi inte sjöng några adventspsalmer men 219, 532 och 217 kunde väl glädja det dussin som tagit sig till kyrkan. Matchen kyrkoarbetare –församling slutade med församlingsseger. 4-12. Prästen steg fram iförd röklin och mässhake. Superpellicium och casula, som finsmakarna säger. Men kombinationen hade finsmakarna ogillat. Det var kanske en seg tillställning men den slutade med att vi välsignades och utrustades med ”frid och sinnesro”. 

Predikan då? Jag vet inte riktigt vad det var för löften som inte i någon större utsträckning uppfylls, som prästen sa. Jag manar, söndagen handlar om att Guds rike är nära. Jag fick veta att en kyrka ”likväl” växte fram. Det skedde ”trots allt”, Jag trodde i min enfald att Gud genomför sin frälsningsplan. Hur det kan resultera i sinnesro fattar jag inte. Inte aposteln Paulus heller. 

Jag skyndade mig hem för att se ärkebiskopsinstallationen. Det var en syn för gudar. Jag fick lite advent trots allt, som vi säger, och så en predikan i pälsen, in pellicium. Men det blev den lite vanliga och trista upplösningen om allt som ska göras, inte en flammande paroll om att Guds rike har kommit och att just detta ger anledning till glädje och kyrkogång. https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/arkebiskopens-predikan-vid-mottagandet

Nå, församlingen sjöng ”var glad, var glad”. Somliga sjöng med bistert allvar, som vanligt. Det är fascinerande. Lika fascinerade som att se hur åren gjort sitt med både den ena och den andra Årsringarna ansamlas. Snart är de flesta så gamla att de går i barndom hela bandet. Och då går somliga i barndom i Missionskyrkan…

Varför ett antal journalister och kommunikatörer i tv skulle ge Modéus I goda råd under kommunionen begriper jag. Det är ”den förbannade journaliståkomman” (obs, fackuttryck!) som grasserar. Den här sortens folk vet alltid bäst. I en annan tid hade de blivit folkskollärare. Det är det hela. Men någonstans kunde en förstucken kritik av Antje anas… Vad bevittnade jag?