Varför blir dom så arga? Jag har inget emot att Sanningen söks till helvetets portar och om så behövs en meter innanför, men jag förstår likväl inte riktigt hojtandet. Det kanske belästa och/eller frågvisa dissidenter inte gör?
En gång i tiden var det kyrka-stat-frågan som upprörde. Den arge kyrkoadjunkten Nenseter, dispensvigd missionsförbundspastor i grunden, var så arg att han sparkade mig i ryggen när vi satt i Församlingshemmet i Växjö. Rksdagsman Mårten Werner skulle tala och svara på frågor. Det gällde en sakfråga. Varför satte denna fråga kyrkoadjunkten Nenseter i brand? För att han var norrman eller för att han var en gammal missionsförbundare eller vad? Arg var han i vart fall.
För ämbetsfrågan gäller detsamma förstås. Där har vi upplevt det mesta. Till narrativet hör hur de kv*nnl*g* pr*st*rn* utsattes för hat och hot, det heter så numera. Jag funderade lite över denna gripande berättelse när jag hittade det anonyma brev jag fick när dotter nr 2 föddes. Året var 1978. Jag fick ett välskrivet vykort:
”Såg att du fått tillökning. Grattis lille ’Prälle’
En till att förskjuta
Hälsningar
Gulle Dunkele Dej!”
Detta förskjutna lilla flickebarn är numera ambassadråd, jag är fortfarande stolt och glad fader. Jag ville av kyrkopolitiska skäl inte ha några söner. Jag ville inte ha en son med en prästkallelse som han skulle förverkliga med passliga lögner eller inte kunna förverkliga alls. Sån var och är jag. Det står jag för. Jag tröstades inte riktigt av moderns enkla konstaterande, att det inte var så farligt ens för tjejernas del. ”Det är bara idioter som blir präster.” Jag fick väl hantera brevskrivarns på sitt sätt komiska uttryck för programmatisk okunskap om vad jag stod för – men lite ont gjorde det. Vår kyrkliga överhet stod ju aldrig fram och höll rent. Dr Goebbels hade som bekant rätt: Kaftanbärarna är små och krypande. Men citerar jag doktor Goebbels alldeles exakt, blir dom arga likväl Jag tycker annars att man, och det var gamle JämO:s råd, skulle kolla döttrarna för att uppfatta vad männen egentligen menar med jämställdhet.
I ämbetsfrågan gäller nog att man känner trädet av frukten, dvs hållningen. Inte den att folk i gemen inte riktigt trängt in i frågans alla mysteriös vindlingar, inte heller den teologiska finessen i konstaterandet att ”ämbetet är ingenting, kvinnor ska ha det!”, vilket är en sublim sammanfattning av den ämbetsteologi som just teologi om ämbetet inte är. Jag vidhåller min häpenhet över att sakfrågan inte kan diskuteras. Det är en häpenhet som paras med misstanken att just denna upprördhet döljer oceaner av okunnighet hos de arga.
En gång skulle frågan om Jesus debatteras. På sluttampen dök en docent från Chalmers upp. Han hörde tlll de upprörda, fäktade med armarna. Jag tror han hette Karlsson. När han fäktade md armarna, gick gylfens blixtlås ner, han drog upp gylfen, fäktade mer, gylfen gick ner, han drog upp och så fortsatte det. Min helgelse segrade. Jag pekade inte på hans gylf och sa: ”Döda fåglar faller inte ur boet.” När jag berättade denna dramatiska händelse för Anders Wejryd såg han, den gamla missionsförbundaren, blek ut: ”Tillskriver du detta helgelsen?” Det inträffade motiverar dock frågan: Varför blir dom så arga?
Är det samma fenomen, jag vågar knappt fråga, som i Nya testamentet? Dom blir arga på Jesus och det tycks egentligen vara oklart varför. Eller Paulus där folket ropar fast de egentligen inte vet vad saken gäller? Är detta trons villkor i denna värld och vad säger då detta om konfliktfrågorna? Är reaktionerna själva verket besked om den makt som rasar eftersom tiden är kort? Lögnfursten har förresten ingen humor. Det pigga, käcka och muntra är inte hans grej. Kan vara bra att veta…
Klimateriet utlöser också mycket. Det styr på person. Elsa Widding framstår som en galen kärring, har hon konstaterat. Få läser hennes böcker, få resonerar förnuftigt om vad hon skriver. Ingemar Nordin och Lennart Bengtsson faller in i julsångskategorin: ”Fy skam, fy skam, ingen ville ha nom!” Frågorna vore värda mer av förnuftiga resonemang och mindre av trosbekännelser. Vetenskap är att professor N säger sitt och därefter kommer professor W och säger emot. Vetenskapen i sig har ingen mening. Saken gäller mer metoden att hantera en samling fakta
Detta mitt sätt att mäla mig ur den hojtande klimateriehopen innebär inte att jag tar lätt på sakfrågan. Själva greppet att ställa frågan tyder på ansvarstagande. Vad har människan åstadkommit? Så frågar en kyrkokristen sig själv inför varje söndag. Men är det inte ett annat sätt att fråga än det, där man bestämt sig för att just människans påverkan är det allt avgörande? Inte solen, som är den stora kraftkällan? Den som gör det som i vanliga fall ska göras – frågar –uppväcker ilska och denna ilska styr på person. Hur kommer sig detta? Vad är det vi inte får fråga och om vi frågar – vad ställer vi då till med?
Jag tror att reaktionsmönstret avslöjar någonting jag skulle vilja gräva vidare i. Den gamla människan har sina vanor. Att dessa vanor är skadliga vet varje kyrkokristen. De måste ifrågasättas.
Då återgår jag till döttrarna. Jag tycktes efter ett meningsutbyte vid matbordet bryta samman och sa med plågad röst: ”Ska ni så svara er fader?” Innan döttrarna hann visa sig ångerfyllda och botfärdiga grep deras moder in: ”Bry er inte om honom. Han älskar när ni käftar med honom”
Är jag inte stolt och glad fader till en dotter till? Jo. ”Va ble de å henne?” som man frågar i Västergötland. Gymnasierektor. Nu tycker jag något är bevisat. Vem i den annars så ursäktsbenägna Svenska kyrkan säger något publikt i ärendet? Jag skojade, bäst att skriva det. Annars kan ni bli arga. Man lär sig. Men i varje skämt ligger ett uns av sanning.