Den femte covid-sprutan slog ut mig. Det betyder väl att den fungerar? Det gör inte riktigt jag, men jag kommer mig. Nu förstår ni alltså vilken lagens görare jag egentligen är. Jag gör som jag blir tillsagd. Jag fick en säsongs-spruta också. Plåster på två armar, det ni! Och tid för insikter där jag ligger på mitt exklusiva läger och kör sängen upp och för att om möjligt hitta det perfekta ligget. Jag snurrade kring det tematiska kyrkomötet 2024, vars tema ska bli ”Kyrkan i det offentliga rummet”. Här finns en del att fundera över. Det privata är det rum som det offentliga inte har tillträde till.
Det finns en kristen tradition att be i det privata. Allmänheten äger inte tillträde dit även om det är stora och gemensamma frågor som den bedjande avhandlar med vår Herre. Det är bra att det är privat. Somliga böner är så korkade att vi inte vill att alla ska förstå vad vi önskar. Nu ber vi i Jesu namn, så det sämsta, mest egoistiska, sorteras bort på det viset. Tänker jag. Bön vore annars resande av livsfarllgt vapen…
Nu finns det ett bedjande som är gemensamt, korporativt. Vi ber till Fader genom Sonen i Anden. Det är Kyrkan, ett offentligt rum. Men vad mer är. Det var Kyrkan som skapade detta gemensamma rum. Över nejden, berg, byar, städer, sjöar, dalar och dälder hördes klockklangen och kallade samman trons människor. Kyrkan var verkligen ett offentligt rum oxh skapade därmed det offentliga rummet. Förkunnelsen var offentlig och rummet öppet. Socknen blev församling, offentligt så det förslår. I församlingen fanns uttryck för det offentliga, präster, sexmän och allt vad det var, Mässordningen var Kyrkans internationella. Den lilla socknen inrangerades med det stora sammanhanget, Kyrkan genom tid och rum. Så skapades en större verklighet för pörtenas och torpens folk i detta land. Viktigt blev då att gestalta det offentliga rummet, dagsverken för att dra fram stock och sten för kyrkbygge.
Till det offentliga hörde biskop och stift. Socknen var en del av en ny helhet, där det måste vara ordning och reda också ekonomiskt. Jag reder inte här och nu ut allt som gällde Kyrkans mensa och fabrica. Men organisationen uttryckte det offentliga rummet, det står klart.Det offentliga rummet var Kyrkans rum. Så var det från början, läs Apostlagärningarna! Inför ståthållare och kejsare stod trons människor fram offentligt.
Men fanns inga gemenskaper utöver hushållsgemenskapen? Visst. Vi talar om ett klansamhälle. Ätten höll ihop – men ättargemenskapen är inte ett offentligt rum. Först nu efter tusen år får vi en aning om vad det är att leva i ett klansamhälle. Kyrkan knäckte det systemet en gång. Inte med ett slagord om ”alla människors lika värde”, men väl om en insikt vad dopet gjort med oss allihop. Infogat oss i den större gemenskap som gestaltades som ett offentligt rum och var Guds folk på platsen.
Resonemanget fört så här långt, misstror jag talet om kyrkan i det offentliga rummet. Jag tänker att Kyrkan fösts ut i marginalen, gjort anpasslig och nu finns det dels ett relevansintresse i det kyrkliga, dels ett politiskt intresse att enrollera det kyrkliga som alibi för andra agendor. Ingendera går jag på. Är det Arthur Engberg som skrämmer mig? Kyrkan skulle knäckas i sin identitet och sedan omformas för att bli havlig. Är det inte just detta Engbergs politiska program för Salighetsverket vi ser? Vad återstår nu av det kyrkliga i Svenska kyrkan? Var finns drivkraften för folkevangelisation, dvs att återställa Svenska kyrkan och tron på Kristus i den svenska offentligheten – med allt vad det skulle kunna innebära? ”Kristus är främst i vår lag” – här snackar vi offentlighet
Jag läste tidningen Barometern/OT och rapporten om hur det går till i Högsby pastorat. Där fanns på sin tid de välkammade kyrkoherdarna. De trodde väl på framtiden? Nu finns alltså en rapport från stiftskansliet som föreslår, att pastoratet ska slaktas och styckas. Fem kyrkoherdar har avlöst varandra under de senaste tio åren. Och i så mycket klartext som kan tänkas i en rapport på stiftsnivå får vi veta att de förtroendevalda löper fritt, styr och ställer. Ingen kyrkoherde kan i egentlig mening vara i tjänst. Tydligen är det inte ämbetsfrågan som styrt till det.
Verkar jag elak? Alls inte. Men somliga av oss som förutsåg vad som komma skulle etiketterades som elaka och dörrstängande. Verkligheten var en helt annan. De som stoltserade med sin folkkyrklighet gav förutsättningarna för sönderfallet. Och det gäller inte bara i Högsby, Kalmar län. Det är ungefär detta vi sagt under 50 års tid! Det kanske blir gott om slätkammade präster i helvetet?
Detta sagt grips jag av förstämning när jag tänker på de förtroendevalda. Det skulle ju, rent teoretiskt naturligtvis, kunna vara så att de verkligen tagit ansvar när det varit kyrkoherdevakanser och sedan fortsatt sitt ansvarstagande, dvs styrt och ställt i tanke att de gjort gott. ”Lekman tar ansvar”, hette det ju. Är grundproblemet att alltför få präster under alltför lång tid aldrig byggt församling? En verksamhetsapparat kring prästen har byggts upp med arbetslag, som snart nog finner sina rutiner och därtill ett kyrkoråd som är som det är. När det blir en kyrkoherdevakans måste verksamhetsapparaten hållas igång, någon behjärtansvärd gör det och finner nöje i pensionärstillvaron på det viset. Någon ville väl och det blev fel. Inte vet jag. Jag tycker det verkar rätt eländigt. Och e-lände är bokstavligen ”landet som icke är” – fast det i hög grad har blivit verklighet av själva overkligheten.
I denna sinnesstämning avslutar jag med en klimatfråga. Den extremt torra atmosfären över östra Antarktis fångar inte upp någon utgående IR-strålning alls. Vad säger det om växthuseffekten och rollen för den välblandade växthusgasen CO2? Jag sliter med frågan.