Vi lever i intressanta tider och till detta kan och ska vi gratuleras även om det bitvis är mödosamt. Men många hjärtans tankar blir uppenbara. Jag läser frasmakarna. Nu till exempel https://www.dagen.se/debatt/2022/11/21/sds-forslag-till-kyrkomotet-flagrant-exempel-pa-populism/?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter
Då vet vi att i Svenska kyrkans så kallade kyrkomöte finns två inte bara före detta frikyrkliga utan också före detta bolsjeviker. Det är en tidigare ungdomspastor och en tidigare evangelist. Nu får vi veta att de är ”djupt engagerade i svenskkyrkligt församlingsliv”. Ordet ”djupt” startar larmsignaler. De som skriver så klär upp sig, piruetterar, tror jag. ”Vi deltar i gudstjänstliv och engagerar oss ideellt i kyrkofullmäktige och kyrkomöte via Visk, Vänstern i Svenska kyrkan.” Dra på trissor! Denna idealitet är en betald idealitet, riksdagsmannaarvode, reseersättning, hotell mm mm. Denna ”idealitet” är allt annat än ideell. De före detta frkyrkobolsjevikerna skulle kunna tala om materiell idealitet. Att de sedan yrar om att SD skulle vara populister kan jag notera. Vad är det för en vänster som för egen del inte står för populism? Visserligen en god populism, men i alla lägen populism! Den skiljer sig självfallet från SD:s vars populism är ondskefull och beräknande.
De såta fd frikyrkobolsjevikerna försöker driva ett resonemang ett SD:arna visar sig okunniga om fördelningen av ansvar mellan nationell nivå, stiftsnivå och församlingsnivå. Det kan man säga , men så fort det kniper finns det inga dopvattentäta skott mellan nivåerna. Nationell nivå ville ju fira att det var jubileum. 50 är med kv*nnl*g* pr*st*r. Nu var det visserligen inte 50 utan mer 48 1/2 år, men i det kyrkliga är vi inte alltid så nogräknade.. Domkyrkorna skulle fyllas med alla som gladde sig åt riksdagsbeslutet 1958, det som egentligen bara konfirmerades av kyrkomötet. Detta påpekat bara för att beskriva att det finns lägen när nationell nivå ger sig in med riktningsgivande anvisningar. Det kanske inte ska utslungas omdömen om andras okunskap?
Nu är det alltså två med bakgrund i det reformerta, den fromhet om vilken Luther et consortes sa att de var av en annan ande än vår. Vi har vänligt nog inte sagt så mycket om denna andliga verklighet för i det svenskkyrkliga är artighet en dygd. Men denna artighet klan visa sig vara odygd också. Allt som kallas ”svenskkyrkligt” är inte svenskkyrkligt. Allra minst om det är djupt, tror jag.
Jag ska inte upprepa avgrundresonemanget, bara i förbigående påpeka, att det var Jesper Bengtsson som i sin analys pekade på avgrunden mellan prosten Forkmans hållning och socialdemokraternas. Jag kan skyffla in ett annat exempel, denna gång från fil dr Stellan Arvidson:
”Humanismen är en åskådning där människan står i centrum, kristendomen är en åskådning där Gud står i centrum. Åskådningarna är oförenliga.” Så sa Arvidsson vid SAP:s kongress år 1956. Citatet finns i Per Ewerts nyutkomna bok Landet som glömde Gud, Norma, Skellefteå 2022, s 174-175)
Vad har då hänt? Kanske detta att humanismen faktiskt blivit trons innehåll medan Kristusbekännelsen, det som är själva grejen i kristendomen, körts på kyrkporten. Sjungs inte vackra psalmer, gärna med etiska knorrar? Visst. Och svarvas fromma fraser? Skam vore det väl annars. Men den tro som martyrerna fick ge sina liv för har tämjts och blivit en användbar oförarglighet. Skulle den på någon punkt förarga, är det bara att följa stiftschefens i Stockholm maning: Anmäl! Kyrkans tro måste vara den i samhället förhärskande tron. Folkkyrkor kan inte stå emot.
Naturligtvis är biskoparnas idévärld egendomlig i sin okristlighet. Deras målbild är att alla präster med glädje ska viga samkönat. Denna målbild kommer endast att kunna uppfyllas i helvetet. I Kyrkans liv är äktenskapet efter Herrens ord en stiftelse för kvinna och man. Den som skulle utsäga denna uppenbara bibliska sanning i sin förkunnelse, kan nog hanteras efter Andreas Holmbergs i Stockholm anvisning: Anmäl! Kanske denna slända faller under anmälningsplikten också?
När det begav sig och var 1950-tal hade någon präst sagt att biskoparna var en samling ”slashasar”. Stora oreda under himmelen! Det var fruktansvärt att säga så. Fader Jan i Långsjö förklarade, att han var oklar över den närmare innebörden av begreppet ”slashasar”, men värre tycktes det honom att samme präst också sagt att biskoparna inte var rätte lärare. Detta tal, som alls inte upprört, tyckte fader Jan var allvarligare. Jag antar att vi i vår tid kan säga både att biskoparna är en samling slashasar men också att de icke är rätte lärare och därtill usla i sitt uppdrag som herdar. Det minsta som borde begäras av biskoparna vore förstås en bibelteologisk genomgång som klargör att Gud vill ha just enkönade vigslar och visa att t ex dr Luther, Olaus Petri och pastor Keijne håller med. År 2009 var en uppenbarelsreligionens stora upptäckt att riksdagen gått före och rätt förstått vad äktenskapet är. Visa att denna upptäckt är sann.
Nu förlorades saken om drakoniska åtgärder i årets möte med 15 rösters marginal. 130 följde utskottet, 115 ville bifalla motionen. Fritt fram att fortsätta diskriminera om vi ska tro resonemangen. Att den normala hållningen bland präster är förintande vänlighet i mötet med människor, låtsas ingen om.
I de flesta andra sammanhang skulle svepande underförstådda anklagelser om kärlekslöshet inte kunna föras fram. När det gäller präster går det bra. Biskopar finns till för att hålla rent här. När de inte klarar det, blir jag vemodig. Den inkommande ärkebiskopen tyckte jag gjorde just en så slät figur som jag tänkt att han skulle göra. Detta släta utgör själva befordringsgrunden. Han är anpasslig i det mesta och avviker endast i sin faiblesse för ekorrar som uppenbarelseverktyg. Han skulle ju ut i skogen och frågan ekorren om Gud, som ni minns. Så det var väl en ekorres målbild vi fick. Ekorren vill nog att samtliga präster med glädje ska viga enkönat, gissar jag. För jag har inte frågat. Andra biskopar i Kyrkans historia haft målbilden att evangeliet måste förkunnas till jordens yttersta gräns och människor på så vis frälsas undan den kommande vredesdomen.
Problemet vad Antjeborg utan Antje ska kallas tror jag är löst. Visserligen finns hela tjänstemannastaben kvar så några omfattande förändringar ska inte förväntas. Modéus Igår in i beredda gärningar. Detta är en omständighet som kunde motivera, att det gamla fina namnet Antjeborg fortfarande används. Antjes ande svävar över bygget och genom att säga Antjeborg hedrar vi Antje på ett sätt vi lärt oss att hon uppskattar. Men Modéus I kanske ska uppmärksammas? ”Modéushuset” blir otympligt men Modehuset träffar rätt. Det var det vi hörde i går. Jag har lärt mig att branschfolket möts för att bestämma nästa års vår- och höstmoden och det gäller alltså att vara rätt klädd. Modehuset levererar en uppsättning övertygelser vi tar till oss för den innevarande säsongen och kanske för den kommande. Ni fattar! Kloka präster ser till att ekipera sig teologiskt i och tack vare Modehuset.