Det så kallade ”kyrkomötet” är en religionskongress. Det sa vi 1982 i reservationen mot den nya ordningen. Detta möte är en partipolitiserad religionskongress. Sådana kongresser kan man strunta i – om det inte vore för det eländiga, att de för en kort tid har den politiska makten att styra och ställa – och ställa till det.
Den grundläggande motsättningen har inte jag utan Jesper Bengtsson beskrivit i boken Reformismens väg – om socialdemokratin och kyrkopolitiken (Tankesmedjan Tiden 2020). Jag återvänder till bokens sida 92, där motsättningen anges närmast övertydligt. Först beskrivs vad prosten Gunnar Forkman sa i kyrkomötet: ”Den svenska kyrkan är icke en statsinrättning, som riksdag och regering kan ordna efter behag. Den är en del av Kristi kyrka på jorden. Dess högsta auktoritet är inte folkmajoritetens vilja, ’tidens krav’ eller annat sådant. Det avgörande för den, är vad dess Herre vill.”
Så kommer Bengtssons bedömning – och den är helt riktig:
”Det öppnar sig en avgrund mellan denna kyrkosyn och och den bild av kyrkans roll och funktion som präglat socialdemokratisk politik under 1900-talet och det tidiga 2000-talet.”
Hur kan, det är min fråga, en kyrkokristen ställa upp på denna sida avgrunden? Och jag är ändå den elevrådsordförandekandidat som Röda Hanen gick till seger med, mensjeviker och bolsjeviker tillsammans. Jag ser, inser och har hela tiden stått på andra sidan avgrunden mot mensjevikerna samman med prosten Forkman och trons vittnen tiderna igenom. På deras sida avgrunden står gnostiker och pelagianer. Ska de få igenom drakoniska åtgärder mot de kyrktrogna prästerna, de som inte är beredda att viga enkönat? Och, gott folk, det är en betydande skillnad mellan att höra till de kyrktrogna och de kyrkootrogna. Det är i grunden skillnaden mellan sanna ord och fagra ord.
Det politiska tricket går jag inte på. I princip är strategin den gamla vanliga, att kapa svansen i flera steg, dvs lämna grundfrågan till att hanteras i den så kallade kyrkostyrelsen. Själva förljugenheten visas genom de fagra orden. Jag läser alltså Daniel Larson i Dagen. https://www.dagen.se/debatt/2022/11/19/sd-visar-motstand-mot-att-svenska-kyrkan-ar-del-av-den-varldsvida-kristna-kyrkan/?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter
Det värsta i Larsons drapa är det förljugna. Socialdemokraterna har, heter det, hyst ett stort engagemang för Svenska kyrkan. Ja, Herre, Men ack huru! Vi som går till läggen läser Tiden år 1908 och 1909, där var maktövertagandet och kyrkoförintandet den bärande visionen. Men har inte socialdemokraterna kämpat mot att kyrkan skulle vara den styrande maktens förlängda arm? Så roligt får man nog inte skriva av direkta folkhälsoskäl. Svenska kyrkan ska fortsatt vara den styrande maktens förlängda arm. SAP har tagit makten över kyrkolivet genom förd utnämningspolitik. Det är ett fientligt övertagande, maskerat av fromma fraser som Jesper Bengtsson beskriver. Larson beskriver väl Svenska kyrkans mission: den öppna och demokratiska folkkyrkan står upp för alla människors lika och okränkbara värde. Budskapet är ett budskap ”om evangeliet”, inte Evangeliet självt alltså. Det är de små nyanserna som avslöjar! Hur svarar Larson om någon frågar? Menar han att Jesus är vägen, sanningen och livet? ”Kyrkan är en hoppets gemenskap och ska förmedla att världen har en framtid. Att kyrkan har ett uppdrag att agera för att hela skapelsen ska återupprättas.”
Nu har inte världen någon som helst framtid. Den är dömd. Det är nya himlar och en ny jord ärendet gäller, vi hörde detta i går (Upp 21:1) och människor måste ryckas ur sina beroenden i och av denna fördömda värld. (1 Kor 11:32, 2 Pt 1:4, för den som vill ha några perspektiv). Kyrkan är bitvis en hopplös gemenskap, förstås – nämligen om vi ser vilka människor som kallas samman. Horor och tullindrivare inte minst (Mt 21:31). Frågan kan givetvis ställas: Hur ska Kyrkan agera för att hela skapelsen ska återupprättas? Är det genom att ge beskedet om omvändelse? ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangeliet.” – (pisteuete ev tå euaggeliå). (Mk 1:15) Eller är herr Larson ihop med Zwingli och grabbarna ute efter att skapa gudsstaten? När så sker, brukar människor upptäcka att Djävulen är lös. Han är Lögnens furste…
Det var i frågan som inte är något verkligt problem men väl en problemkonstruktion som allt startade. Alla präster måste viga enkönat. Löftena kunna svika – och svikas!
Andreas Stenkar Karlgren har analyserat frågan i Kyrka och Folk. https://kyrkaochfolk.se/2022/11/16/sagan-om-de-skolkande-biskoparna/ Nog ser vi fler frågor än svar i denna kyrkopolitiskt kreerade härva. Men, lugn, kyrkojournalistiken är död. Makten och förljugenheten klarar sig. Tills vidare.
Advokaten Stenkar Karlgren har observerat att två biskopar var på bondpermission från Läronämnden. De två misstänkliggörs effektivt. Skolkade de för att de inte ville frondera? Väktarna på Sions murar övergav drabbningsposten? Advokatens frågor måste få ett omedelbart svar.
Naturligtvis kan man mena att ställningstaganden av detta slag inte är så mycket att bry sig om. Jag kan mena så, eftersom jag från år 1982 och framåt frånkänt ”kyrkomötet” kyrkomötesstatus. Mötet är en politiserad religionskongress, det är det hela och mycket futtigt. Försöket att komma åt tankefel, en populär syssla i de totalitära sammanhangen, borde skrämma medvetna (hederliga) socialdemokrater. Men frågan ska ställas om inte de som tänker rätt om rätten står maktlösa när orätt praktiseras. Inför många totalitära mått och steg har rättsinniga invänt att det makthavarna gör inte är lagligt. Problemet är att maktens människor inte bryr sig om den saken.
Vad kan man säga om sverigedemokraternas fromma förslag till kyrkomötet? SD-arna pläderar i Dagen: https://www.dagen.se/debatt/2022/11/18/bifall-allt-som-gor-svenska-kyrkan-levande-for-svenska-folket/
Det milda vanvettet firar triumfer och det är alldeles logiskt. Den valordning vi hålls med betyder att politiska partier kommer in i kyrkomötet och avser att styra kyrkolivet från den nivån. Men Kyrkan byggs nerifrån, från människor delaktighet i Kyrkans liv, dvs Ord och sakrament. Den hållningen inser, att Kyrkan finns i Knäckebröhult lika väl som Kyrkan var i Korinth när det begav sig. Där förkunnas och fattas beslut i det troende folkets gemenskap. Och ska kyrkoliv gestaltas vidare är det i stiftet, där biskopen samlar sitt folk. På nationell nivå görs övergripande analyser och där går det att förse de lokala gemenskaperna med idé-material. Men egentligen är nivåerna församling, stift, och Kyrkan i hela världen.
Nå, det finns skäl att hålla den gamla gränsen mot den reformerta galenskapen. Citera mig gärna! Martin Luther kunde inte sagt det bättre. För den delen är det också motiverat att fundera över Ananias och Sapfeira (Apg 5), som aposteln inte såg som ”i egentlig och sannskyldig mening varande medlemmar av Guds församling”. Deras gärningar avslöjade ”icke trons svaghet och skröplighet” – den ska hanteras ömsint – ”utan frånvaron av saliggörande tro och tillvaron af dels ett med denna tro oförenligt skrymteri, dels en med tron lika oförenlig, obruten verldslighet i sinnelaget”, som A.F. Beckman fick till det i Theologisk Tidskrift nr 1 år 1861, s 10. Tidskriften utgavs under medverkan av flera av den teologiska fakultetens i Uppsala medlemmar.
Hade Beckman kunnat följa vad som sker kyrkopolitiskt i Uppsala hade han nog stått fast vid denna analys och menat att den täcker vad de kyrkopolitiska mensjevikerna och bolsjevikerna vill åstadkomma. Läs nu Kyrka och Folk!