I väntan på Festschriften är det mycket annat man kan fundera över. COP 27 i Sharm-el-Sheikh, för mig från början känt för sitt inte särskilt lyckosamma kustartilleri, triggar klimatförståsigpåarna. Problemet tycks vara att de uppställda temperaturmålen – hur nu de kom till och på vilket sakligt underlag? – inte kan uppfyllas.
Agronomen Johan Rockström drog domedagskortet i tv. Mitt problem är att jag basalt inte litar på den mannen. Hans doktorsavhandling har jag inte läst, bara ett antal artiklar som bär hans namn. Men det är något mer basalt som väcker min misstro. Hans utseende, hans åtbörder och hans sätt att tala. Det värsta är att jag tror att den här sortens förnimmelser av människor gjort att världen klarat sig. Anmödrar och anfäder måste haft en förmåga att känna igen människor som det gick att lita på och de andra också. Någonstans i oss finns något av den överlevnadsförmågan kvar när vi förnimmer att det som sägs inte riktigt stämmer med vår erfarenhet. Detta har blivit svårare. Jag ser massiva informationsinsatser för att styra mig åt ett enda håll. Få och rätt resurssvaga når igenom bruset med kritiska frågor.
Jag har undrat hur det kom sig att docenten Bengt Lidforss kring år 1902 kunde tala om kommande temperaturökningar, främst i Norrland, och vara glad över dem. Dåförtiden var flyg och massbilism inte aktuella. Det var då, 1902, andra faktorer än människans påverkan som styrde klimatet. Hur är det nu? Stämmer det att solens låga aktivitet, som släpper loss mer oregelbundna jetströmmar, tycks föra med sig extrema variationer i vädret?
Jag vill veta och det beror på min gränslösa misstro mot svepande förklaringar om vad ”vetenskapen” har att säga – för det där med ”vetenskapen” är bara nys, rent fåneri. Vetenskap är något betydligt allvarligare än detta svepande tal. Det vetenskapliga uttrycker motsatser och låter dem spela samman. Tes, antites och syntes, ni vet. Visst har människan påverkan på naturen och denna påverkan kan/ska/måste rimligen ge konsekvenser, men inte bara människan utan gigantiska andra system i skapelsen påverkar. Så vad är vad?
Det är i massmediernas tid lätt att bli manipulerad massa. Det vill jag inte bli. Misstron i kombination med vår allra heligaste tro kanske är ett framgångsrecept? ”Lita aldrig på mäktiga män”, manar Psalmisten (Ps 146:2). Det var inte tillit till myndigheterna som gjorde att de första kristna blev kristna, om man säger så.
Ska jag ändå lufta mina tvivel i och inför denna tillvaro kan jag skriva några verser om det samtida kyrkofördärvandet. Det är verkligt, men de som fördärvar avser inte förstörelsen och fattar inte vad de gör.
Det ska bli vinter om världen består och nu planeras för kyrkstängningar. I min nejd under januari till mars gäller att gudstjänsterna firas i församlingshemmen. Så är det på fler ställen. Orsaken är priset för uppvärmning. Om detta kan mycket sägas. Det är ett mycket sent påfund att man ska kunna fira gudstjänst i skjortärmarna. I Ormesberga kyrka på 1950- och 60-talen firades gudstjänst i rätt kalla kyrkorum och folk hade ytterkläderna på. Under 1940.talets kalla krigsvintrar eldades det i väldiga järnkaminer i Osby kyrka. Lycksaliga de som kunde sitta näre dem – eller? När Martin Luther talar om hur Ordet blir synligt, är det evangelieläsningen i ett kallt kyrkorum – där evangeliet hörs från prästens mun och syns genom hans andedräkt – han beskriver. Ordet blev synligt! Jag antar att kyrkorummen ska hålla 15 grader, inte kallställas. Och då kan jag meddela, att jag en höst i främmande land suttit i ett mycket kallt kyrkorum, så kallt att jag fick sitta på mina handskbeklädda händer när kylan gick genommärg och ben. Nattliga gudstjänster i öknen är inte heller varma…
Likväl är det inte mjäkigheten som är mitt värsta problem utan avsaknaden av folkkyrklighet Det är bara den lilla kretsen som trivs i församlingshemmen. Dit kommer de som är med, inga utanför. Ingen kan diskret smyga in för att smaka och se vad allt handlar om. Trots allt tjatande om elitkyrka praktiseras troendeförsamlingen framöver i en mängd pastorat i rum som är samlingslokaler, inte rum byggda för gudstjänst och andakt, genomandade av seklers formhet. Detta omflyttande sker utan debatt. Tanklöst! Det kan säkert förklaras av en icke-sakramental förståelse av gudstjänst, där from frikyrklighet gör gemensam sak med kyrkokommunal snålhet. Ingendera gruppen är präglad av kyrkokärlek.
Detta sagt blir Martin Tunström närmast obligatorisk läsning om den kyrkliga reträtten. https://www.axess.se/artiklar/nar-prasten-flyttar-ut/
Jag förstod inte problemet i tid. Det gör inte en präst i staden, som bor i eget radhus köpt för 248 000:-. Det fanns en tjänstelägenhet för kyrkoadjunkten, men utanför det område där han skulle vara präst och till en kostnad som översteg vad de andra prästerna betalade för att bo i prästgårdar eller stora lägenheter mer centralt i staden. Det gamla systemet betydde, att prästerna hade lägre löner eftersom de bodde billigt. Men det var ett orättvist system när inte alla präster eller diakonissor bodde billigt. De unga hade störst boendekostnad och lägst lön.
Lite äldre prästmän insåg, att deras boende i tjänstebostad gjorde att de skulle vara illa ute när pensionsdagen kom och de måste flytta. Skulle de ha råd att köpa boende då? I Church of England hade kyrkosystemet tagit på sig ansvaret att hålla också de pensionerade prästerna med pensionärsbostad. Det blev dyrt, mycket dyrt men likväl! Kunde vi skaffat ett motsvarande system – eller ordnat ett sparande som garanterats i värde just för prästens inköp av bostad vid pensionering och som motsvarade värdestegringen på eget hus?
Man kunde inte tänka sig att tjänstebostadsinnehavare blir ett skattefrälse, det gick att förstå. Den kanoniska regeln att prästen ska bo och vara tillgänglig i sin församling blev överspelad. Men när prästen bodde någon annanstans måste prästen ses som avlokaliserad, utlokaliserad är för vagt som begrepp. Prästen är i ett mellantillstånd, som Röda Nejlikan: inte här, inte där. Detta är ännu en konsekvens av att prästen –– som den siste av dem som uppfattats ha haft ett kall – blivit lönearbetare. Lita på Marx och Engels, de fattade. Kommunistiska Manifestet år 1848. ”Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.” Nu fick ni något at tänka på tillsammans med mig. För jag uppfattar fortfarande prästeriet inte som ett jobb utan som ett kall, en kallelse från Herren själv. Sån är jag. Lönearbetarna måste styckevis ”sälja sig själva, är en vara som varje annan handelsartikel och därför på samma sätt utsatta för alla konkurrensens växlingar, alla marknadens förändringar.” Samvetsförbehåll blir därför anomalier ty en lönearbetare är en vara, inte en anständig människa, en av samvetet ihop med Gud styrd människa.
Nog om detta. Festschriften kom i förrgår till min brevlåda. Jag har läst, kanske förstått – men behöver nog vänta till på fredag innan det blir en Festslända. Eine Festephemeride.