Det irriterar mig. Jag stiger upp och sländar kring kl 8. Tanken är att de som kliver ur bingen ska bli motiverade till dagens id. Men inte sällan (10, 17, 19, 24 augusti, 26 september och senast 3 oktober) har det inträffat att sländan förpuppats upp till 15 timmar. Ingen berättar för mig hur detta kommer sig. Jag lever bokstavligen i The Cloud of Unknowing. Nå, på’at igen!
Det finns egentligen inga skäl att rösta på ÖKA, Öppen Kyrka för Alla (utom för er som inte tänker som vi!). Vi har ju svensk socialdemokrati. Den driver förändringarna och gör det skickligt. Det betyder att verktygslådans precist politiska verktyg kommer till användning. Som i frågan om att alla präster måste vilja viga samkönade. Det bara är så. Kommunalkassörsutbildade Jesper Eneroth säger ”Punkt”. Så talar Makten. Jesper vet och Jesper gör.
ÖKA då? Falskhet och förställning inom den ram som fromsint stupiditet utgör. Här ska samvetsbestämda övertygelser drivas tillbaka. ”Och som sagt, kanske något skaver och så får det helt enkelt vara. Sådant är arbetslivets villkor.” Karin Janfalk och Margareta Karlsson är i den åldern att de nog i samhällskunskapsundervisningen fick sig till livs att Konungen inte äger någons samvete tvinga eller tvinga låta, för så stod det i grundlagen. Kanske var båda sjuka när denna undervisning bibringades adepterna. Annars var de frånvarande av någon annan, ogiltig, orsak. Om det, hemska tanke, inte är dr Alzheimer som knackar på. Det finns en värre förklaring. Falskhet och förställning är fundamentalt för deras fromhetsliv. De har helt enkelt blivit sådana genom sin ökade kyrklighet.
Nåja, de anger att ”vi inte behöver vara eniga i alla frågor för att kunna tillhöra samma kyrka”. Men finns det då några frågor där enighet krävs? Man vill gärna veta. Enighet om vad Kyrkans ämbete är? Enighet om vad en präst är till skillnad från det mesta annat? Enighet om nattvardselementen? Enighet om dopet som något annat än en familjefest när barn fötts? Enighet om att islam inte korrekt lär frälsningens väg? Enighet om den dubbla utgången? Enighet om att Jesus, avlad av Den Helige Ande, och född av jungfrun Maria är vägen, sanningen och livet i alldeles bestämd form?
Nu tror jag att de såta damerna sitter i träsket. Men sittandes där. menar de att det kan vara ”vanskligt” men ”det måste gå att skilja mellan åsiktsfrihet och handlingsfrihet”. Joho. Och vem ska göra denna åtskillnad är det tänkt – om det alltså går?
Det blir stort i orden: För medmänniskans och världens skull ”tar vi oss rätten att jobba på med att tillsammans finna en ordning som till sist leder oss fram till en gemensam tydning också när det gäller vigsel av samkönade par.” Målbilden i Svenska kyrkan är, håll i er, ”att alla präster med glädje viger även samkönade par.” Det blir alltså lagfäst glädje! Som om glädje kan kommenderas fram. Men hur kan dei demokratisk ordning valda ta sig en rätt? Har de inte fått ett mandat, så vad ska de då sno åt sig?
Nu är jag så pass gammal att jag utan omsvep kan deklarera, att jag mött många korkade brudar. Detta kan jag skriva eftersom jag mött ett ansenligt antal flickor/kvinnor/gummor som haft huvudena rätt påskruvade och varit helt normala i sin mänsklighet. Det gick att umgås med dem. Ett icke litet antal sådana har jag reservationslöst beundrat och förlitat mig på. Till denna kategori räknar jag sålunda inte in Karin Janfalk och Margareta Karlsson, för man ska inte skilja mellan sak och person när det blir alldeles uppenbart att personerna bär saken. Kommandoror går att känna igen.
Någonstans på min livsresa har jag mött insikten att det är skillnad på kvinnor och män. Det är väl Carl von Linné som inspirerat till systematiserande och det är just detta saken nu gäller, inget annat, inget mera och allt som faller utanför systemet kan säkert vara av intresse. Men vi börjar med själva systemet; det är med man och kvinna. Att Gud inte såg att allt var bra förrän Eva skapats, kan man hålla i minne. Det har inte blivit någon förändring av detta grundläggande faktum. Men skillnaden mellan kvinna och man är likväl något som styr varje cell. Det är så det ska vara.
Hur blir detta när vi kommer till det praktiska livet? Det blir nödvändigt med samspel. En enkönad miljö är en störd miljö. Den kyrkliga miljön var sådan när gubbväldet i kyrkoråd var verklighet, kvinnorna kokade kaffe. Under min levnad kom kvinnor in i beslutsposition, dvs kyrkoråd, inte pastoratet d nbär det fanns makt och pengar. Med minskande betydelse för det kyrkliga, kom alltfler kvinnor in. Vart männen tog vägen, kan man fundera över. Då blev Svenska kyrkan en rätt renodlad kvinnokulturell arena – och det har fått konsekvenser. Karlar är, och nu är det systematisering som gäller, inte så noga när fel uppdagas. ”Vi får göra det rätt nästa gång! Nu går vi och dricker en pilsner”. I motsvarande läge, systematiserandet igen, blir den kvinnliga hållningen ett reglera, formalisera, skriva förhållningsorder och schema för åtgärder in i minsta detalj. Finns något på papper, har storverk uträttats. Det är i sådana dokument det kan fastlås vad som med glädje ska göras. Jag tror ni förstår. Jag tror också ni fattar hur väletablerad den kyrkliga domänen blivit just som kvinnokultur.
Men systemet? Finns inte män som är ena riktiga kärringar? Förvisso. Och nog vet dessa att anpassa sig till den kultur som dominerar. Det kanske skaver, och så får det helt enkelt vara, som ni vet.
Den kyrkliga framtiden är redan här i gestalt av de ungas kyrkomöte. Det är 50 ungdomliga vars beslutsarbete en teologisk samordnare ordnat med. Vad kom de ungdomliga fram till? Också dessa ville den där förändringen där alla präster med glädje kan och vill viga enkönat. Detta görs, menar de ungdomliga, ”bäst genom dialog och utbildning”. Tjena mittbena! Jag hör inte till dem som faller i trans inför kyrkliga ungdomar. Somliga är rätt besvärande. De hålls i det kyrkliga för inga andra vill ha med dem att göra. Men det kyrkliga ger dem livsbetingelser. Om de bara är anpassliga nog kan de bli både beslutsfattare och anställda… Med den sortens ungdomar är det sällan någon riktig glädje. Som väl är, finns det ungdomar av annat slag, till och med i det kyrkliga. Men kanske inte i De Ungas Kyrkomöte? Och det kyrkliga ungdomsarbetet är en Potemkin-kuliss. Tror jag. Tralala. Om jag varit i den åldern, hade jag nog varit i andra gemenskaper. Något fattar jag ju.
Mn egentligen är jag inte så upprörd över den maktutövning över samvetena vi bevittnar. Det är så det går till. Ska jag i min aftonbön börja be: ”Herre, låt dem inte hejda sig!” Ska det inte längre vara Kyrkans tro så är det lika bra att förfallet går fort – och där kan man nog lita på att Jesper Eneroth eller ÖKA-damerna inte låter hejda sig.
Jag kan återkomma till frågan om motståndet, dess etik och dess estetik. Något om detta vet jag.