Detta är en högtidsdag, International Buy A Priest A Beer Day. Kyrkofadern Ignatios hade manat till firande. Han slog vakt om de kristnas relation till presbyteriet och biskopen, som ni vet. (Kolla Brevet till magnesierna 13 och Brevet till trallierna 13). Ämbetsstrukturen är urkyrklig!
Majoriteten av präster har inte kläm på det och förmår inte ställa några kritiska frågor i anledning av ämbetsreformer hit och dit i det svenskkyrkliga. Konstigt att de då ska klä ut sig, ”kluta ut sig”, som det heter på landet, för de tänker inte som de klär sig. Präster har vi för att få den frälsande tron, så bekänner vår Kyrka i sin förpliktande bekännelse, Confessio Augustana. Hur det är med den saken i praktiken är mer tveksamt numera.
Ni kan strax få ett bärande avsnitt från Ignatios om Jesus. Det kan behövas. I Adolf Fredriks församlingsblad Klockrent hösten 2022 intervjuas prästen Mikael och diakonen Katarina om gudstjänsten just. De ska förklara varför vi firar gudstjänst. Inte ett ord sägs om Jesus! Det är remarkabelt men kanske autentiskt kristofobiskt. Vad sägs då? Detta:
”För Mikael är gudstjänsten en sammankomst där människor söker Guds ansikte gemensamt och samtidigt ett ställe där Gud kan bli synlig mellan människorna som är där.” Vi kyrkokristna hardcore utbrister självfallet: ”Fromsint skitsnack!” Gud söker oss, det är själva grejen, och möter oss i Ord och sakrament. En sammankomst där vi gemensamt söker Guds ansikte – vad ger ni mig för det påståeliga påståendet?
”Mikaels favoritmoment i gudstjänsten är nattvarden. – Det är där allt kommer samman. Den heliga gemenskapen när man går fram till nattvardsbordet, vetskapen att alla är lika inför Gud, att alla får samma grej. När jag tar emot brödet och vinet är det en direkt kanal till Gud och ingen kan ställa sig emellan. Nattvarden är en ritual där jag kan känna hela den världsvida kyrkan och alla de som gått före oss. Just då finns ingen tid utan vi är i ett evigt nu, det är mäktigt tycker jag!”
Det fromsinta skitsnacket är bedövande – men det som är själva upptäckten är att inte ett ord, inte ett enda, sägs om Jesus. Här är kristen tro förvandlad till religion, som publikt och publikfriande presenteras just så. Det är då vi behöver läsa fäderna, de som fick ge sina liv för sin bekännelse till Jesus. Vi är långt ifrån den kärringatröst, som alla gammalkyrkliga omedelbart hade uppfattat ges i Adolf Fredriks församling. Alltså raskt till Ignatios, som också kallas Theoforos. Han skriver till trallierna. Trallierna betyder inte kyrkokörens medlemmar utan de kristna som bor i Tralles:
”Var döva när man talar till er utan att räkna med Jesus Kristus. Han är av Davids släkt, Marias son. Han föddes verkligen, han åt och drack, han blev verkligen förfölja under Pontius Pilatus, han blev verkligen korsfäst och dog i de himmelska, jordiska och underjordiska makternas åsyn. Han uppstod också verkligen från de döda när hans Fader uppväckte honom. Hans Fader skall också i Kristus Jesus uppväcka oss som tror på honom så att vi blir lika honom. Utan honom har vi inte det sanna livet.” (Ignatios, Brevet till trallierna, 9)
Den här sortens påminnelser måste vi gör mer av i en kyrkostruktur som förfallit och blivit religiös. Jag talar sannerligen inte bara om Adolf Fredriks församling. Ska vi hetsa Kyrklig Samling att samla folk som fattar och förstår och därför vill ta nya tag för den gamla tron? Hade inte fäderna rätt när de 1958 med biskop Anders Nygren tänkte att det ändå var ett främmande spår Svenska kyrkan växlats in på och därför ville samla fromhetsrörelser? De hade likväl knappast trott sina ögon och öron om de varit med om det vi får se, läsa och höra. Begreppet ”kyrklig samling” är sannerligen inte obsolet. Betoningen ligger lika mycket på båda orden: ”kyrklig” och ”samling”. Ska vi samlas och överlägga, vi som fattar att något gått fel och tillsammans behöver förstå komplexa sammanhang? Finns det några sådana kyrkokristna kvar?
Vad har hänt? Jag menar att vi kan fatta hur det var. Då blev Kristus likväl förkunnad och man behövde inte ge sig över eller iväg för att ett Herrens bud sattes åt sidan. Herren förkunnades av präster oavsett inställning i ämbetsfrågan och gudstjänstordningen var densamma över hela Svenska kyrkan – 1942 års ordning med dess tydliga katolicitetsmarkörer. Nu är läget uppenbart ett annat. Kristus förkunnas inte. Sätter en kyrkostruktur Herrens bud åt sidan, dröjer det några årtionden innan vi ser vad som blir följden: Kristus själv sätts åt sidan. Jag påstår inte, ödmjuk som jag är, att detta är läget – men har ni någon annan och bättre förklaring att delge mig, när i all ävlan och tävlan i det kyrkliga föga eller intet sägs om Jesus som är Kristus? Ska jag tröstas av insikten att inget är så illa att det inte kan bli värre?
”Utan honom ha vi inte det sanna livet.” Ignatios som kallas Theoforos vill jag vara vän med. Jag tror han säger oss något viktigt. Han fick ju ge sitt liv för sin bekännelse och var inte rädd för något mer än att hans medkristna i Rom skulle beröva honom hans martyrium. Det tycker jag är lite läskigt, men i alla fall.
”Var döva när man talar till er utan att räkna med Jesus Kristus.” Kan det sägas bättre? Men hur ska jag hantera denna insikt om jag inte ägnar mig år att kritiskt lyssna och läsa? Lite dogmatisk renhållning behövs. Polemik helt enkelt! I dessa tider är det populärt att dra upp röda linjer, har jag förstått. Oftast tycks mig detta linjedragande osofistikerat, dumt helt enkelt. Men inte om det handlar om rätt lära, dvs den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga, Judas v 3
Torsdagsdepressionen i veckan gjorde sannerligen skäl för sitt namn. Nyheten som toppade var att Sjösås nya kyrka (där Sjöö är pastoralchef!) brunnit upp eller ner. Hur glada skulle vi bli av detta besked, tänkte redaktionen? Med glatt mod såg redaktionen till att deprimera oss mera. Kanske borde redaktionen redovisat komministern Kerstin Ivarssons insikt från pastoratet i ämbetsberättelsen år 1984. Församlingen har blivit en hednisk bygd – ”har inte någonsin funnit så svår övergivenhet, vidskepelse och likgiltighet för kyrkan.” Hon kom till tjänsten 1983 och flyttade till Lunds stift 1985. Den sortens nödrop har stiftsledningar aldrig gillat, tror jag. Varför skulle de?
På söndag är det valdag. Sveriges Kristna Råd har kommit med några anvisningar, förstår jag. Jag ska läsa för att se hur rådet inför det vägval som ett politiskt val innebär räknar med Jesus Kristus.
Hur jag ska rösta? Centerpartiet kan jag inte rösta på. Katten Laban tuggade på valsedeln så den blev ogiltig. Jag uppfattade att detta var ett Försynens ingripande – en skickelse – i det politiska livet. Insiktsfull katt, Laban. Så är han en raskatt också, rasismen frodas tveklöst i landet inte minst hos katt- och hundägare. Laban är en ragdoll.
Dagen slöt med att jag kollade BBC. Drottningen dog. Min vän father Stephen Trott la ut bönen: ”O Lord, look down from heaven upon our most gracious Sovereign Lady the Queen; Look upon her with the eyes of thy Mercy, give her Comfort, and sure Confidence in thee, and keep her in perpetual Peace and Safety, through Jesus Christ our Lord. Amen.” Det var ursprungligen en bön för drottning Anne, tror jag. Men duger ännu!