Jag kommer fel som alltid. Jag skulle läsa årets tråkigaste bloggtext av Madeleine Sultán Sjövist och tyckte den var underhållande och rolig. Vad är det för fel på mig? Till och med rubriken uppskattade jag ”Tråkigt, tråkigare, ap-tråkigt”. Borde inte begreppet ”ap-tråkigt” införlivas i det vanliga kyrkolivet som kontrast till evangeliet? tänker jag.
Glatt kastar jag mig över texten, men undrar om det verkligen är så att ”Svenska kyrkan räknas som ett av världens mest sekulariserade samfund”? Att Sverige värderingsmässigt är extremt, det har jag förstått. Men har själva tron i Svenska kyrkan förändrats? Confessio Augustana är fortfarande bekännelsegrund, evangelister och apostar föreläses i gudstjänstlivet och deras budskap tas emot med acklamationer från gudstjänstfirarna, nu mer än när jag var barn.
”När vi sociologer säger så, så menar vi att religionen kristendom på ett särskilt sätt förändrats i en riktning så att de mer övernaturliga elementen: tron på helande, magi, jungfrufödelse, under, helvetet och djävulen, ja allt det som sätter naturlagarna ur spel eller som är allt för mycket avviker i jämförelse med en allmän förnuftig hållning sakta klingat av. Detta i kombination av att bejaka samkönade relationer och kvinnliga präster får många andra samfund att greppa efter luktsaltet.”
Det vetenskapliga tänkandet innebär för kyrkornas det ”att man överger tron på att Jesus gick på vattnet, det mirakulösa botande av sjuka, jungfrufödslar och helvetet. För många präster och tillika församlingsbor är dessa frågor inte centrala i deras kristna tro.”
Jag gör inte omedelbart någon annan bedömning. Det kan tänkas vara en populär sysselsättning att skala löken för att komma åt dess kärna. ”Det är inte så viktigt och inte det heller”. Kristen tro handlar inte om att Jesus gick på vattnet, botade sjuka, var född av jungfrun Maria (bestämd form!), varnade för helvetet (”tänk vad moster kommer att bli förvånad!” eller så. Den kristna trosläran blir en plocklåda och alla kan plocka bort det som inte hör till det centrala – vilket nu det är! Kanske värdegrunden ”alla människors lika värde”? Det är svårt att riktigt få grepp om detta. Löken skalas och till sist återstår ingenting för det fanns ingen kärna. För, handen på hjärtat, är inte Jesus själv att betrakta som ”ett övernaturligt element”?
Allt detta var dock endast preludiet. Bloggtexten ägnar Madde åt apostolisk succession med frågan ”Hur tråkigt kan det bli?” Här muntras jag upp, måste jag bekänna. Avstampet är att vi får en ärkebiskop, som är vigd i den kontinuitet som gällde innan vi fick en kvinnlig ärkebiskop.
”På ett märkligt sätt så lever en rad magiska föreställningar kvar i Svenska kyrkan när det gäller tron på apostolisk succession. Det är ju förstås intressant i sig, att det finns en liten perifer fråga som handlar om det rätta ledarskapet som har magiskt tänkande som grund och som verkar oberörd av sekulariseringsprocessen när så mycket annan tro har slängts över bord. Men så är det.”
Naturligtvis kan man se tanken på att Herren håller sitt löfte att sända Anden och bevara Kyrkan som magi. Vad mer är magi? Dop och nattvard? Tanken att det behövs just en präst för att fira mässan? En präst som ”fått en hand på huvudet vid präst- eller biskopsvigningen och vips garanterar denna klapp på huvudet (klapp och klapp föresten, det är mer frågan om en bestämd beröring) att ledarskapet och tron är den rätta.”
Uppfattas handpåläggningen verkligen så? Madde gör det uppenbarligen.
”För högkyrkliga och konservativa är det otroligt viktigt med den apostoliska succession än idag. Liberala och lågkyrkliga präster betonar istället lärosuccessionen, det viktigaste är att prästen predikar den sanna lutherska läran, inte att den fått en klapp på huvudet under vigningen. Kort kan man säga att många lågkyrkliga tycker att det är lite hokus-pokus över tron på apostolisk succession.” Men predikar liberala präster verkligen ”den sanna lutherska läran”? Är inte deras grej att de predikar något annat och bättre?
Svenska kyrkan har inte velat dela med sig av den apostoliska successionen till andra kyrkor, förstår man vidare ”eftersom man då tror att dessa präster får del av den apostoliska succession (dvs det magiska tänkandet). En succession de förlorade på medeltiden skulle icke återföras. Lite njuggt tänkt kan tyckas.” Inte riktigt så njuggt som Madde tänker, tror jag. Men hennes bloggämne var inte ekumenisk teologi och praxis. Då hade det blivit mer komplicerat och inte lika roligt som nu.
Poängen för Madde är att ”när Svenska kyrkan får en ny ärkebiskop som är man och som är vigd till biskop av en man så återställs tips vips den rena apostoliska succesionsordningen i Svenska kyrkan.” Jag uppskattar ordet ”vips”!
Sedan får vi tillbaka talet om ”rena stift” – hur det talet nu en gång i tiden introducerades. Jag tror egentligen att det är slagordet ”Håll Skåne rent!” som spökar, Miljövård alltså. Detta i kombination med talet om rätt eller ren lära, Confessio Augustana artikel VII alltså.
”Högkyrkliga vill gärna hålla sig till stift där de bara varit män som varit eller är biskopar. Orena stift är de stift där det varit eller är biskopar som är kvinnor eller där det är manliga biskopar som är invigda av en kvinnlig biskop.” Invigda?
Det är påståenden av detta slag som gör att inga framställningar blir aptråkiga (om nu apor är tråkiga) utan vanvettigt lustiga. Temat ”myter i det kyrkliga” äger underhållningsvärde i vart fall om man sjöälv ska klassificeras som ”högkyrklig”, vad nu detta än är och innebär.
Maddes slutsats styr in på känslans plan: ”Vi får väl som tröst antingen glädjas eller förfäras åt att det finns magiskt tänkande kvar, även i ett av de mest sekulariserade kyrkorna i världen.”
Själv tror jag att det finns en apostolisk succession på flera nivåer i Svenska kyrkan. Gudstjänstfirare som tänker sakramentalt till exempel och kan känna igen apostlarnas tro i det som sägs och sjungs därför att det vunnit (till)-tro – släkten efter släkten.
.