Here we go again! Det är frågan om klimatet förstås. Frågan ger mig ingen ro. Jag läste redaktören Anders Bolling: ”Sommarens nyhetstorka innebär alltid högsäsong för vädernyheter. Många bulletiner om hetta, skyfall och stormar väntar, och vi kommer att få höra att vädret blivit allt extremare. Få kommer att ställa följdfrågan: stämmer det? Det är synd, för svaret är i huvudsak nej.”
Det är här jag fortsatt som tidsfördriv funderar på hur de kyrkokristna tänker. De vet väl att vårt hemland är himlen och att just detta faktum gör förvaltarskapet av denna jord angeläget? Då ska vi kanske för ett ögonblick fundera på hur det blir för dem som menar, att jorden är vårt hemland och inte väntar något annat? Må vara att makthavarna samlar ihop satraperna, guvernörerna, ståthållarna, rådgivarna, skattmästarna, domarna, uppsyningsmännen och journalisterna för att gör klart vad som gäller och vad vi sk få oss till livs (eller döds) när det gäller klimatnödläget. Det behöver inte vara sant för det. Allra minst om vi betänker att människan är en flockvarelse och sådana kan enkelt skrämmas i sken.
Högsommarvärme år 2022 blev alltså två dagars klimatnödläge. Samtidigt är det köldrekord i Australien och Antarktis. Hur kommer sig detta? En polare funderade: ”Det kan vara lutningen på jordaxeln, solens variation, eller planeternas förhållande till varandra som orsakar det. Ingen vet men det måste vara nånting i ett makroperspektiv eftersom skillnaderna blir så stora globalt. Och när det inträffar igen så finns det inget vi kan göra åt det.”
Det är det sista konstaterandet som fascinerar mig mest. En kyrkokristen noterar saken och fortsätter sköta sin helgelse genom att ta sig till högmässan på veckans första dag och alla andra dagar fortsatt be för världen och färden i den. Mitt liv står i Guds hand. Betydligt värre blir det förstås för den överväldigande majoritet som inte har tro och därför inte heller får ro. ”Vi kan ingenting göra! Alarm! Ingenting!” Denna insikt utlöser helt logiskt en massa aktivitet, som skapar intryck att vi likväl kan göra något – och det får kosta vad det kosta vill.
Tanken att vi ska rå på vädret är nog för de flesta en främmande tanke. Det blir som det blir. Paraply, regnkläder, stövlar finns i beredskap för det finns inget dåligt väder – bara dåliga kläder. Vädret upphöjt till klimat ska vi alltså be-herr-ska? Jag väljer att behålla min troskyldiga skepticism. Jag köper inte heller argumentet att saken gäller att ordna något för barn och barnbarn. Vad gäller barnbarnen är de, tycker jag mig se, kloka. Det är väl då lika bra att lämna över problemen till dem? Givet att de sköter sin skolgång och övar sin förmåga att genomskåda samtidens myter, förstås.
På min tid var kyrkohistoriker i Lund avvisande när det handlade om ”tidsandan” – Zeitgeist. Fanns den? Vetenskapligt? Begreppet borde nog utmönstras, tänkte de. Som förklaring till historiska skeenden är begreppet besvärligt, men det är också besvärande att det finns fenomen i varje tid, som tänks vara fullt normala men som i perspektiv och retroperspektiv ter sig ytterst egendomliga – fast en stabil majoritet på sin tid omfattade föreställningarna. Skulle man helt ovetenskapligt kunna fråga vilken Zeitgeist som härjar och hur Guds gode Ande förhåller sig till denna tidsande? En sådan fråga skulle väl ändå kunna bli rätt intressant att ställa för att se vilket svar som skulle kunna ges?
Jag är förstås ute efter att skära upp sammanhangen, skilja mellan sanning och lögn. Denna min traktan är möjligtvis så apart, att den ska stämplas som provokativ. Det är den också. I djupaste mening. Jag vill provocera, dvs kalla fram den andres röst. Hur mycket har du på fötterna för det du påstår? Är du inte bara en eko-kammare?
Jag är tränad i det kyrkliga. Där finns många som rapar upp sådant de aldrig tänkt igenom och inte kan se konsekvenserna av. När dessa de många kan kombinera sin ignorans med makt behöver de inte riskera något. De är helt fria att förklara att somliga frågor är ”icke-frågor”. Det är den risk jag ser när det handlar om klimatet. Ingen av kvinna född kan väl precisera vad som är mänsklig påverkan på klimatet och vad som är något helt naturligt – givet att människan och hennes spår plötsligt ska uppfattas vara något onaturligt!
Ni ser själva. Enkelt är det inte. Vindkraft kanske är bra tills man får en propeller i skallen.
Nu är jag klen i matte men inte så klen att jag låter lura mig när energislag ska jämföras och alla kostnader inte tas med i beräkningen. Eller bättre: jag låter lura mig. Jag har inga möjligheter att genomskåda det spel som bedrivs. Kärnkraftens kostnader fällde avgörandet så Ringhals skulle avvecklas, heter det. Men det var tydligen inte sant. Politiska beslut och politiska tillsättningar i Vattenfalls styrelse avgjorde. Jag ska tydligen hållas – dum. Alternativt ska jag tacksamt ta emot alla förordningar, som inte kan återkallas enligt Mediens och Persiens orubbliga lag (Dan 6:9) och inte bråka.
Det är förstås gamla erfarenheter som spökar. Jag vet hur det statliga beslutet om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst togs och hur mycket eller litet teologi som avgjorde frågan. Allt stod klart för mig när jag läste på för att kunna försvara det fattade beslutet. Så det kan bli! Samma sak med frågan om apartheid i Sydafrika, kriget i Vietnam, FN:s bojkott av Rhodesia (där tennis likväl skulle spelas i Båstad), frågan om medborgerliga fri- och rättigheter (”kravallerna” i Lund) liksom grundläggande demokratifrågor. Där har ni 1950- och 60-talen sammanfattade. Den som handgripligen lärt sig ställa grundläggande frågor, fortsätter med värvet och menar att det finns en mängd frågor där man kan resonera förnuftigt. Hur man ska resonera om en tonåring påstår att hon ser den osynliga koldioxiden strömma ut från jorden vet jag dock inte riktigt. Denna fråga borde dock inte vara mitt problem. Andra kanske kan förklara – eller bortförklara? Vad är sken och vad är verklighet? Det är väl just det jag funderar över. Som tidsfördriv eller evighetslängtan?