Dr Jonas Eek har skrivit boken Kompass framtiden (Verbum 2022). Här är alltså en kompass att ha med sig med siktet inställt på framtiden genom frågor om Svenska kyrkans omvärld, självbild, kommunikation och den tänkta reformationen som borde bli följden om vi följer den uttagna kompassriktningen.
Jag har följt kompasskurs i skogen och på sjön. Något om saken vet jag alltså. Jag har under många år kommit dragande med egna frågor och inte sällan förklarat varför Svenska kyrkan är stadd på en olycksväg. Detta borde borga för en entusiastisk läsning. Jag ställde mig själv frågan varför boken, som är så samtida korrekt, inte tar tag i mig eller möter mina dagsaktuella erfarenheter av Svenska kyrkan i praktiken. Jag kom på förklaringen!
Hur eller hur är dr Eek opinionschef, en papperspräst. Han skriver så och han skriver alltså med det som hans välinformerade hjärna sorterar. Han skriver inte med hjärteblodet, varmt och hett. Han lägger till rätta utifrån det paradigm som ska gälla i Svenska kyrkan. Det kan räcka långt för biskopsstolar blir lediga om de inte redan är. Men kompassen visar mer en tillrättalagd bild av samtiden – med frågor som vi tror oss kunna hantera. Planering måste skötas annorlunda, som översten och regementschefen sa: ”Planera för att det värsta inträffar vid sämsta möjliga tidpunkt.” För Svenska kyrkans del är nog inget så illa att det inte kan bli värre. Och detta är ett gyttja som dr Eek ogärna vältrar sig i.
Nu vet jag hur det ska sägas. Hopp gäller. Hoppelihopp. Jesus har uppstått och lever. Missmod är synd. Det har dr Eek klart för sig: ”Övergripande i boken finns frågan om kyrkans frimodighet. Bokens tes är nämligen, i all sin enkelhet, att en kyrka som präglas av frimodighet fullgör sin uppgift bättre än en kyrka kännetecknad av motsatsen.” (boken s 9) Är det så illa att detta sofistikerade resonemang – med läsekretsens gillande – kan läggas som grundsten för resonemang om framtiden? Jag befruktar det värsta, som gubben sa.
Dr Eek slår vakt om det lokala; kyrkan är primärt en lokal gemenskap (samma s 9). Detta kan väl inte riktigt stämma? Inte om man instämmer i Kyrkans gudstjänst, för där umgås vi ogenerat med patriarker, profeter, apostlar, helgon och alla heliga i en gemenskap som över tid och rum inte bara är spridd över hela denna jord utan en gemenskap med änglar. Missionärer kom inte med besked att det skulle byggas lokala gemenskaper utan med besked om ett sakförhållande (Jesus ni vet), som fick konsekvenser främst i synen på biskopen och hans uppgift. Biskopen fick organisera och då kunde den lokala församlingen komma till med kyrka, prästgård och husen som hörde till prästgården samt en präst. Som bäst sekundärt, inte primärt, är Kyrkan en lokal gemenskap. Missionsvetenskap är inget dåligt ämne, inte bara missionshistoria (som ämnet kom att uppfattas i Uppsala) utan ett ämne som i lika hög grad är systematiskt, dvs fokuserar på teologiska innehållsfrågor om Kyrkans natur.
Visst blir Kyrkan lokal och det beror i första hand på församlingsprästerna om så sker. Sker det inte, faller ansvaret tungt på prästerna också. För det är församlingsprästen som har ansvaret att låta den Helige Ande göra jobbet så att folk fattar vad det är att få vara Kyrka på platsen. Våndan när prästen fattar att den kyrkliga världen är terra incognita för de flesta i befolkningen och att de flesta inte heller har någon som helst åstundan att få veta mer om detta okända land är verklig och därför en dyster situationsbild präster vill hålla ifrån sig.
Nu ska dr Eek ha det erkännandet att han är en hängiven motståndare till den ängsliga, defensiva och räddhågsna Kyrkan. I bästa predikostil delar han ordet frimodighet i tre:. Fri, modig och het.
För det första säga vi ”fri”. Vad är det? Det partipolitiska systemet består och ger som konsekvens en kyrkostruktur som kan styras utifrån, från partikanslier och av partikanaljer. Vi som läst Jesper Bengtssons bok Reformismens väg (Tiden 2021) har med enkel innantilläsning kunnat fatta motsättningens djup. Prosten Gunnar Forkman å ena sidan, som läser Bibeln, och de nya härskarna som finner hans syssla fånig – för nu ska de bestämma. Det är ett svalg befäst mellan Gunnar Forkman och de andra, ”avgrund” kallar Bengtsson detta svalg. (Bengtsson s 92) Svenska kyrkan är inte fri. Skulle dr Eek i brutala ordalag ha påpekat detta, hade hans tid på Torsdagsdepressionen blivit kort, ty han hade bitit den han som föder honom.
För det andra säga vi ”modig”. Vad är det?
Dr Eek undrar om man kan vara folkkyrka i minoritet. Då har han alltså inte tillägnat sig vad biskopen Einar Billing skrivit. Folkkyrkan uppstår i det ögonblick det första barnet döps. Folkkyrkan är i denna mening familjekyrka, släktens kyrka. Den inskränks dock inte till sina döpta medlemmar utan har, skrev Billing, en vidare syftning. Här fokuseras självfallet frågan om mission, kommunikation om ni vill. Dr Eek berömmer initiativet med Lilla Boken. Det var i god meningen en folkkyrklig satsning, men det behövdes en församlingspräst med insikter om kyrkliga misslyckanden för att få till boken. Kyrkokanslier kan inte detta, vill inte detta. På ett kyrkokansli är nog liknöjdhet grundhållning och den leder förr eller senare till likstelhet.
Mer än enskilda satsningar behövs i vår tid en folkkyrklig missionsstrategi, den som tar döpta hedningar in i en gemenskap. Men var finns de församlingar som man egentligen med gott samvete kan locka folk till? Det är dock det gudstjänstfirande folket, det gudsfolk som är Kyrkans egentliga missionärer. Har vi problem eller har vi problem? Handen på hjärtat, var det någon som lockades till Falkenberg när vi fick höra hur det är där? För egen del lockas jag inte ens till Moheda församling, som jag med min kyrkoavgift underhåller. Varför skulle jag? Förklara det!
Verkar jag sur? Inte alls. Jag är inte ens missmodig. Jag är frimodig nog att se den dystra verkligheten som den är i syfte att förstå de kyrkliga missgreppens logik. ”Heuristisk yra” kallas det.
För det tredje säga vi ”het”. Vad är det?
Det är i varje fall inte det som dr Eek vill hetsa upp oss med, frågor om allt vi borde eller skulle göra. Märkligt egentligen att dr Eek inte har mer att säga om den Helige Ande. Det noterar jag och då tror ni att det beror på att jag är så from och fin. Jag kan meddela att min karismatiska förtjusning kommer sig därav, att jag inte är from och fin (och inte ens säker på att jag vill bli…) På mitt grovhuggna sätt har jag likväl sett Guds gode Andes pysslande och sysslande i mitt liv, med det och med människor jag möter. Lite varm kan man väl bli. Men hetta är inte vad jag förknippar med det kristna livet. Mest är det väl hett i helvetet. Jag skulle vara mer nöjd om församlingslivet var varmt och de kyrkligt anställda inte bara gick till jobbet utan drevs av Anden till helig tjänst. Sån är jag. Det står jag för.
Dr Eek kan i allt sitt fromma nit fråga efter behovet att ”tydliggöra våra förutsättningar, använda vår kreativitet och öka vår tillgänglighet” och på så vis ”med stort mod och förstånd navigera mellan kontinuitet och förändring.” (boken s 159). Jag blir mest trött och utbrister: Veni Sancte Spiritus! Det är inte snaps jag syftar på utan en bönepsalm, sv ps 361.
Till dr Eeks bok kanske jag ska återkomma med ännu en slända? Jag har en allvarlig idé om nytt och viktigt jobb för honom och för Svenska kyrkan.