Vi får väl börja med att ge Riksbiskopen lite uppmärksamhet och då tar jag gärna hjälp av Sofia Lilly Jönsson. Läs själva!
’
Därefter behövs en uppföljning av jesuiten Thomas Idergard. Han spinner loss på Olof Edsingers fb-sida och det hela blir mer än dumt, när det romerska partisinnet spinner loss. Katolicitet är det förstås inte. Romerskt är det. Vad evangelisk katolicitet innebär, fattar inte jesuiten.
Vilka lärare har han haft? Några av oss har läst romersk-katolska skildringar av Svenska kyrkan som präglas av större förståelse. Det är förstås möjligt att Idergard följt gudstjänstlivet i Svenska kyrkan och hört Rosenkåhls psalmer sjungas:
Gud bevare Wittenberg
Påven och hans anhang snärj
Turk och påve allihop
lämpa dem i lögnens grop.
Kanske har Idergard också förstått att Wittenberg står fram före Rom:
I den rena lärans stad
är var lutheran så glad.
Men sedan? Räcker denna obestridliga fromhetsyttring som sakunderlag? Måste inte den som tar avstånd från en föreställning ha visat sig äga kännedom om det han kritiserar?
Reformationstiden var känd för att de evangeliska sjöng så trosvisst. Idergard vet dock bättre än att imponeras av Rosenkåhls poesi och tappra evangeliska psalmsångare. Men har han i egentlig mening arbetat sig igenom Confessio Augustana, den bekännelseskrift som gör anspråk på att uttrycka apostolisk tro, katolsk förstås – men inte romersk. Har han, den gamle moderaten, funderat över politiska lärdomar som kan fungera som nycklar för att förstå skeendena på 1500-talet? Har han ägnat någon tanke åt att Rom kunde hantera hans egen ordens general, spanjoren Ignatius Loyola, men inte den tyske katoliken, munken och doktorn Martin Luther, på andra sidan alperna? Har detta något med det forna romerska imperiets utbredning att göra?
Nå, det blev reformation i Sverige, men inte på det vis kungamakten önskade, när Uppsala Möte fattade beslut 1593. Kyrkan själv såg till att Ecclesia Svecana bevarade arvet. Så var det inte för de reformerta, Calvin och Zwingli. Där kunde beläten kastas bort. Inte i Sverige. Hur var det då med trons innehåll? Sakramenten? Samma mässbok användes länge i lokalförsamlingen, dvs tills den föll sönder totalt. Hur många sakrament höll sig Svenska kyrkan med? Sju sakrament blev två, skriver Idergard. Men då får man väl i anständighetens namn också förklara att detta beror på hur ett sakrament definieras. Att dop och nattvard är synliga tecken ändrar inte att bikten också är en helig handling, som verkar vad den säger, liksom prästvigningen (som Apologien menar att den rätt förstådd just kan kallas ett sakrament…) och äktenskapet. Konfirmationen praktiseras, men här kan vi gärna ta en diskussion om vad den tillför själva dopet. Smörjelsen användes också och används. Vad gäller bråket?
Det är självklart vettigt att i reflektionen över sakramenten också förstå själva sakramentaliteten! Naturligtvis är Kyrkan ett sakrament, ursakramentet. Har inte Idergard läst Lintons avhandling eller funderat över hur Kyrkans självklarheter förvaltades århundraden igenom? Det lilla problemet att självklarheter ofta blir så självklara att ingen funderar över dem, kan vi också ta upp vid tillfälle.
I vilken mening eukaristien är ett ”offer” kan man bara diskutera om man förstått vad de gammalkyrkliga i Bohuslän vill slå vakt om, när de skyggar inför själva begreppet”offer”. Bön för de döda? Det finns också här ett allvar i botförkunnelsen Kyrkans alla år igenom. Tiden är en nådatid och den tar slut. När? Vet Idergard? Med detta sagt, får vi likväl be om allt, säger Jesus.
Sexualiteten, där Svenska kyrkan välsignar sådant som aposteln inte ville att vi ens skulle nämna, försöker Idergard göra ett nummer av. Är det inte så, att vi här möter en fråga oavsett konfessioner och jag säger: ”Kulturkatoliker i alla länder, förenen eder!” De kulturella katolikerna, de som uppträder medialt, tycks kunna avvika från den romerska normen utan att stöta på problem. Frågor på det?
Den Kyrka som Jesus själv grundat och upprätthåller är faktiskt inte enbart den romerska. Denna romerska självfixering bidrog säkert till att kyrkosystemets förvaltare aldrig i tid kunde förstå kyrkokritiken och förnyelseropen från andra sidan alperna. Då nämner jag inte Avignon. Det skulle bara skapa dålig stämning.
Ska jag uppfattas vara Rom-ovänlig? Alls inte. Med Frasse och Bengan XVI umgås jag, men det var JPII som var min synnerliga vän. Han avkrävde mig ett löfte, att jag skulle hälsa på hos honom varje gång jag var i Rom. En gång var jag där med de kyrkliga ungdomarna och höll mitt löfte. Gruppen stod kvar på Petersplatsen och jag sprang upp. JPII tycktes glad över att jag var där, men jag visste, att han hade ont om tid och sa: ”Jag skulle bara heja för du ska ju ut och välsigna folket. Jag går meddetsamma.” Det tyckte inte JPII. ”Följ med mig!” sa han. Han insisterade. Och så stod vi där i fönstret båda två. Ungdomsgruppen såg oss. Bakom ungdomarna stod två flygsoldater från Alabama. Den ene sa till den andre: ”Kolla, där är Dag Sandahl från Kalmar. Men vem är mannen i vitt bredvid honom?”
Jag kom att berätta denna händelse för en grupp jag var med i Jerusalem. Deltagarna trodde att jag skojade med dem (jfr Mt 8:17 utan jämförelser i övrigt) tills en ung dansk socialdemokrat från Århus frågade någon i min grupp: ”Är det inte Dag Sandahl från Kalmar?” Då förstår ni. Eller inte. Den unge mannens kyrkoherde dök också upp. Vi hälsade varandra under höga rop…
Inte utan belåtenhet använder jag Timmarnas bön, en förträfflig räcka böcker för oss med limiterad fromhet. Kyrkofäder och fromisar talar med mig ihop med apostlar och profeter. Jag kan vara lycklig. Visst är det Stockholms katolska stift som står bakom detta välsignade verk. Anders Ekenberg, Anders Piltz och Piltz’ protestantiske vän Christer Pahlmblad gjorde dock jobbet och i alla tre finns ett stycke svenskkyrklighet. Detsamma gäller för den som tagit ansvar på förlaget Veritas, dr Anna Minara Ciardi. Jag antar att jesuitpatern saknar just detta stycke. Det har gjort honom dum och gett partisinnet i honom fritt spelrum.
Till frågan om ämbetet ber jag att få återkomma.