De spekulativa frågorna är bekymmersamma när Modéus I blivit primus om än bara ”inter pares” Tänk om Modéus II blivit primus. Det hade förvirrat alla som med oförminskad entusiasm läser dagsländorna. Några bekymmer återstår. Ekorrn som Modéus I konsulterar för att få höra honom/henne berätta om Gud lever i Linköping. Ska det lilla djuret flytta med och bo i Ärkebiskopens lilla trädgård? Och vad ska fortsättningsvis Antjeborg kallas? Jag tror jag kan presentera ett lösningsförslag!
Då följer vi för sista sommaren Riksbiskopens idoga verk på twitter. Vi har begåvats med en sommarhälsning. https://twitter.com/hashtag/sommarhälsning?src=hashtag_click
Vad sa hon egentligen? Avslöjade hon sommarens heliga hemligheter? Tror knappast det. Men klimatet och freden kom med. Jag sa en gång i en intervju i radio att Svenska kyrkan ägnar sig åt ”fred, fruntimmer och förgiftning” hellre än tal om Frälsaren. Biskop Ström fick överslag eller kortslutning. Jag tycker fortfarande att den korta analysen bär långt. För detta är väl Riksbiskopens budskap i all korthet?
Att något har nytt hänt, kan vi förstå, som hörde Modéus I tala i radioapparaten. Han nämnde Jesus. Det var inte bara en ny och spännande approach, dvs något som inte hörts så frekvent under Riksbiskopens tid. Det var också för en garvad själasörjare en listig markering att en ny tid randas, dvs den gamla, dvs den som gällde när Modéus I var ung i Jönköping. Intrycket förstärktes av hans tonfall, det är omisskännligt att det är fina Jönköping som talar från Bymarkens höjder. Familjen Hamrin och Jönköpings-Posten kreerar inga revolutionärer dock. Det blir välartade ynglingar av det hela. Då kan det sluta både med biskopsstolar och en ärkebiskopsstol att sitta bekvämt i. Till denna framgång noterar jag att Modéus I gratuleras. Vi är nog ett stycke från fornkyrkans biskopsval, där man med goda skäl kunde anta att den valde och vigde biskopen skulle hamna bland martyrerna. Men kloka människor kanske inte gratulerar utan blir medkännande? Hur kul kan det vara att vara den som bär det främsta ansvaret för Svenska kyrkan i tider som dessa? Med den stora räkenskapsdagen för ögonen…
Kan vi fortfarande tala om Antjeborg? Jag tror det. De gamla makthavarna sitter kvar i borgen, där Riksbiskopens ande fortsatt kommer att sväva. Det riktigt nya är dock att Modéus I kommer att viga biskopar i den gamla följden. Riksbiskopens vigningar ter sig parentetiska och därmed har vi fått biskopar i Svenska kyrkan av två slag. Biskopar Erste Klasse (Modéus I, Bonnier och de som härefter vigds) samt Biskopar Zweite Klasse (alla de nuvarande). Kanske skulle de provokativa skilja ut kvinnliga biskopar som Biskopar Dritte Klasse. Om detta har jag för stunden ingen särskild mening eller – kanske – för stunden ingen åstundan att offentliggöra insikter i ämbetsfrågan. Jag väntar med att kasta mina pärlor.
Jag läser dock jesuiten Thomas Idergard. Han är inte bara konvertit (med allt vad det i normalfallet för med sig, undantagen finns…) utan därtill en rekorderlig romersk katolik av det slag vi andra varnats för. När vi kommer till himlen säger Sankte Per till oss, att när vi passerar den romerska avdelning måste vi vara tysta. ”De som bor här inne, tror nämligen att de är ensamma här.”
Idergard vet hur det är : ”Svenska kyrkan har inte apostolisk succession eftersom den bildas genom en brytning med den apostoliska tron till förmån för en till delar ny trosbekännelse och med ett nytt överhuvud som inte är det apostoliska överhuvudet. Apostolisk succession, som de katolska och ortodoxa kyrkorna har, är inte bara en vigningskedja av män utan en vigning i oföränderlig, apostolisk tro.”
Jag lärde mig tidigt att jesuiterna är mycket bildade och belästa. Idergard har ett stycke väg att vandra. Själv ler jag vid minnet av den upprörde franciskanerbrodern som sa: ”Allt ont som sägs om jesuiterna är sant!”
Idergards poäng är att Ecclesia Svecana bröt med den apostoliska tron. Det är förstås fromsint skitsnack. Augustinermunken Martin ville förnyelsen i en tid av förfall i Rom. Eller gillar Idergard Leo X:s teologiska tänkande och läser Leos lärda teologiska verk? Man undrar. I katolska analyser har jag tagit till mig det vemodiga konstaterandet att Leo X inte ens hade fattat det teologiska innehållet i Luther teser än mindre var rustad för att kunna besvara dem vid en vanlig disputation , en sådan Luther ville ha.
Den lilla omständigheten att Eccleia Svecana bär det katolska kännetecknet på närvaro i landet och delad historia med folket här, kan anföras. ”Men vi fick ju inte vara här!” ropade då den romerske professorn. Svaret på den invändningen var att detta inte ändrar faktum. Det var min Kyrkas präster som gick till dödsbäddarna, förkunnade Ordet och förvaltade sakramenten. Den romerska katoliciteten i Sverige saknar ett viktigt katolskt kännetecken.
Saknar inte Svenska kyrkan några viktiga katolska kännetecken, till exempel påveämbetet. Jo. Och ärkebiskoparna Sundby och Werkström var ekumeniskt öppna och detta programmatiskt. Svenska kyrkan skulle vara en brokyrka. Vid andra Vatikankonciliet var biskopen i Västerås Sven Silén på plats. Det säger en del. Man kan med fördel läsa FKE:s dokument Katolsk tro i Svenska kyrkan. När man gör det, kan man dra sig jubeldoktorn KG Hammar i minne. Under hans tid havererade mycket. Märkligt nog, eller inte, på frågan om homosexuell utlevnad, ett uppenbart problem i Rom. Det vore ofint att nu påminna om den kokainsniffande sodomitiska klubben vid Via Consolatione, där lägenhetsinnehavaren, en präst i biskopskarriären, fördes till italiensk polisstation, eftersom huset låg utanför Vatikanstaten. Detta är väl om något som egentllgen inte uttrycker oförändrad apostolisk tro?
Modéus I kan nog steppa fram som ärkebiskop nr 71 i Ecclesia Svecana. Han är lika mycket ärkebiskop som till exempel ärkebiskop Sundberg eller Söderblom eller Brilioth. Kanske är han inte roligare än ärkebiskop Hultgren eller Ruben Josefson, som inte gått till eftervärlden som några muntergökar. Men ska Kyrkans enhet hanteras, krävs andra tag än vad jesuiten Idergard förmår. Kardinalen kanske skulle ha ett kordialt samtal med Idergard? Eller helt enkelt mana den skitviktiga urvalskatolicitetens företrädare att gå till bikt och avlösning samt åläggas att läsa om ekumeniska landvinningar när det handlar om dop, nattvard och ämbete samt ta sig igenom Confessio Augustana invariata?
För egen del ska jag fundera över Idergards katolicitet utifrån frågan om det egentligen är partisinnet vi ser. Den som formats i den svenska partipolitikens vagga, den där ungdomsförbunden gungas) kanske är så präglad av detta, att katolicitet också blir ett parti, lite finare, lite förnämare – men parti?
Jag tror att jag måste lyfta det faktum att jag disputerade inom ämnet missionsvetenskap och ekumenisk teologi och redogöra för några ekumeniska insikter. Det kommer framöver. Stay tuned!