Yttrandefrihetens fiender finns överallt, men trivs tydligen bäst i de fina salongerna. Jag trodde inte att jag skulle behöva skriva mer om vikten av att låta Rasmus Paludan bränna böcker, men samtidigt deklarera min ovilja just mot bokbrännande. Det påminner för mycket om kapten Axel Mannerskantz, som stod i godset Värnanäs pannrum, rev ut sidorna ur Mobergs Utvandrarna och brände under avsjungande av nationalsången. Just sjungandet är nog en skröna. Men Vilhelm Moberg uppskattade att få berätta historien så. Själva brännandet upprörde honom dock. Då har jag inte nämnt filosofie doktorn Joseph Goebbels, som på Opernplatz i Berlin kunde viga misshaglig litteratur åt förgängelsen.
Åke Bonnier är också emot bokbrännande.
Detta kan man undra över. Eller inte. En bränd bok ger plats åt en ny? Eller: en bränd bok är alltid fel. Böcker ska läsas, och har de gjort sitt finns väl Stadsmissionen, Myrorna eller ett hågat antikvariat. Däremot är Åke Bonnier villrådig när det kommer till frågan om yttrandefrihet. Det är han på det numera gängse kyrkliga viset. Först en bekännelse till yttrandefriheten och därefter de inskränkningar, som gör yttrandefriheten obrukbar:
”Yttrandefriheten är en grundläggande rättighet i en demokrati, på samma sätt som religionsfriheten. De ska inte stå emot varandra. Att i skydd av yttrandefrihet genomföra kränkningar kan aldrig vara rätt väg i ett samhälle där vi vill uppnå ett gott tillsammansskap. Heinrich Heine sa redan på 1800-talet att ’där man bränner böcker bränner man till slut även människor’.” Jaja. Svenska kyrkan bränner för övrigt många varje år. Människor alltså. För den delen håller sig det ogudaktiga Sverige inte längre med heliga böcker. Hädelser kan inte finnas-
”De demonstrationer med koranbränningar vi sett den senaste tiden har inte verkat för det goda tillsammansskap vi behöver i vårt multisamhälle. Jag tar självklart starkt avstånd från kränkningar som riktar sig mot den tro, tradition och sammanhang som mina muslimska syskon lever i. Jag vill också uttrycka min medkänsla och solidaritet med muslimer i Sverige.”
Jämförelsevis kommer väl muslimerna rätt enkelt undan numera. Jag menar, korstågskrigarna vadade i Jerusalem i blod och ropade ”Deus le vult”, Gud vill det. Tar Åke Bonnier avstånd från detta? Korstågen hade sin bakgrund i ivern att säkra pilgrimslederna till Jerusalem mot muslimer, som kastade sten, rövade och slog ihjäl de fromma på väg till de heliga platserna. Jag tror att en kyrkokristen måste uttrycka förståelse för påven Urban, som den 27 november år 1095 i Clermont i Frankrike proklamerar korståg mot banditerna. Var det inte bra gjort av påven att stå upp för de svaga och utsatta pilgrimerna mot banditvåldet, dvs gängkriminaliteten?
”Det är viktigt att slå vakt om ett samhälle där vi både har respekt för olikhet och kunskap om varandras sammanhang och tro.” Åke vet att berätta. Men hur är det med respekten för den gamla tron i Svenska kyrkan när vi möter kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*? Jag har ju förutspått att det kommer att våras för dem. Är det viktigt att slå vakt om olikhet och ha kunskap om varandras sammanhang och tro gäller ett enda: Charity begins at home. Den gamle kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*n Åke Bonnier har väl ett särskilt ansvar här, kan man tycka. Kampanjerna att måla ut en kategori människor som något de i all sin mänskliga svaghet dock icke är, kunde bringas att upphöra. Givet, jag påpekar det, givet att vi ska ha respekt för olikhet och kunskap om varandras sammanhang och tro. Så hur är det med respekten för och kunskapen om kv*nn*pr*stm*tst*nd*t i Svenska kyrkan? Gör räkenskap!
Åke Bonnier får upp ångan och det förvånar inte. Uttalanden har sin egen dramaturgi, de ska sluta i en klar bekännelse:
”Det finns ju bara en Gud och Gud är inte religiös. Gud är generös. Utifrån den grundläggande övertygelsen får vi nalkas Gud i bön och tillbedjan. Vi får genom just bön men också handling vara med och tillsammans bygga ett samhälle där vi får vara sanna mot oss själva och öppna mot andra, stolta över det som är vår egen identitet och frimodiga i att känna glädje med andra.”
Om Gud inte är religiös påminner Han om mig. Jag är inte heller religiös. Men finns det bara en Gud? Jag uppfattar att det finns många. Det finnsdock bara en som är Gud på riktigt, Fadern och Sonen och Anden, den uppenbarade guden. Han ska tillbedjas i ande och sanning. Vi nalkas Fadern genom Sonen och ber i Anden. Detta, just detta, är den kristna vägen och den har inga som helst motsvarigheter. Puristen noterar att Åke inte har ett enda ord att säga om Jesus i sammanhanget. Jesus är nämligen tänkvärt nog inte Allahs son. Gud Fadern har en son, Allah ingen.
Om Åke Bonnier och Rasmus Paludan skulle mötas till ett samtal efter den skolastiska modellen, ska Åke med egna ord återge vad Rasmus är ute efter, Rasmus ska förklara sig nöjd med Åkes sammanfattning och först därefter kan debatten börja. De vet då var de har varandra. Om Åke skulle utmanas att förklara för oss vad Rasmus Paluden är ute efter, det som jag mycket kortfattat fått till att Rasmus vill visa grundläggande motsättningar i multisamhället och gör detta tydligast när topplocken går hos islamisterna (och andra kanske), vad skulle Åke säga då? Och än mer: hur skulle Åke Bonnier föreslå att denna brist på tillsammansskap i vårt multisamhälle ska hanteras? Vad menar till exempel muslimerna om de prideparader som Svenska kyrkan går med i och in för? Upplever de dessa glädjeyttringar som ”kränkningar som riktar sig mot den tro, tradition och sammanhang (sic!) som [Åke Bonniers] muslimska syskon lever i” – ? Frågan utgör svaret! I Smålandsposten berättas om en man, nu häktad. Han slog sin fru med en käpp för man får i hans hemland disciplinera frun. Om Paludan skulle fara land och rike runt för att samla sådana käppar i avsikt att elda upp dem – skulle han inte bli folkhjälte då, även om de som berövats sina disciplinverktyg skulle känna sig kränkta?
Det är mycket man funderar över. Kanske mest detta, att Jesus försvann. ”Putz weg”, som Riksbiskopen och Riksbiskopsmannen skulle kunna formulera sig. Det gick Jesus lika illa som yttrandefriheten. Avsikten var i båda fallen den bästa.
Jesus och yttrandefrihet – med ingendera ska man tramsa. Jag ber att få säga att Jesus är Herren. För detta ska jag i somliga länder stenas. Jag funderar vidare. Vad gör ni? Jag missar prideparaden i Växjö i år igen. Regeringspartiet hävdar att ”all kärlek är bra kärlek”. Varför sattes då den socialdemokratiske diakonen och ledamoten av stiftsfullmäktige i fängelse, han som gick med Modéus II i prideparad: Hyckleri eller hjärnsläpp eller bådadera i skön förening? För han, som åkte i fängelse för sin kärleks skull, jävar påståendet att alla kärlek är bra kärlek. Inte all. Alls inte!