Jag läste på. Min ryska är mer än dålig, men jag kunde tillgodogöra mig förre KGB-agenten Putins ord på det språk man talar på hans gamla stationeringsort, Dresden. ”Im Wortlaut”, som det heter. Det var mönstergillt. ”Vi har kommit som era vänner”-talet alltså. Vi har fått lära oss att just så ska det låta. Soldaterna ska manas att helt enkelt gå hem. Då blir allt som vanligt.
Det som var lite extra var förstås talet om avnazifiering av Ukraina. Särskilt uppskattade jag Putins stolta deklaration: ”Den verkliga styrkan vilar på rättfärdighet och sanning, som står på Rysslands sida.”
Jag tänkte helt stillsamt att Världens furste, själva Lögnfursten, inte förnekar sig. Den stora kampen gäller inte Putte i Moskva. Den gäller ondskans andemakter i himlarymderna. Här är Kyrkan kallad att stå det onda emot. Är det då Svenska kyrkans andliga svaghet blir särskilt märkbar? Borgerlig religion i stället för den allraheligaste tron betyder att motståndskraften är borta. Förstås. Upprördheten gäller mer Adells axiom än den verkliga ondskan. Jag lockas att skratta. Hånskratta. Det är sannerligen inte bra.
Jag får i stället slåss med bibelord i betydelsen bli slagen av dem. Nu är det Jeremia som kommer rännande: ”Herdarna var enfaldiga, de sökte inte Herren. Därför har de misslyckats och hela deras hjord är skingrad.” (Jer 10:21) Är detta vad vi bevittnar i Svenska kyrkan?
Talet om de ständiga framgångarna och allt som ska till efter pandemin i församlingslivet går jag inte på. Vad säger besked att Riksbiskopens religionskongress samlar 1000 deltagare runtom i Europa? De sitter vid sina skärmar. Kan man säga att de beskärmar sig? Jag vet inte.
När Johanna Andersson och Annika Borg uppenbarligen skrev en artikel för att de inte uppskattade att ärkebiskopsrollen gjort om till en Riksbiskopsroll var det att peta i en myrstack. Den grundläggande kritiken av Antje, för det var detta saken gick ut på om vi begåvade förstod saken rätt, vill ingen ta upp. Ansatsen inför det kommande ärkebiskopsvalet lika lite. Nu har väl kriget kommit emellan… Riksbiskopen kanske uttalar sig?
Inför ”allt står väl till”-hållningen i det kyrkliga frestas jag svårt och kan tycka att Katie Rolfsens replik lockar, den där hon kommenterade Luciaparader och Luciakandidater: ”Jag är så trött på oskuld och stearin, att det skulle kännas som ett befrielsens bad att få se en parad av några ordentliga luder.” (Om vi inte minns fel. Karl Gerhard 1891-1991,Tre Böcker, Göteborg 1991, s 373)
Men nu var det alltså allvar och krig. Återställer det somligt i det kyrkliga till att bli kyrkligt?
Krigslarm hör vi. Lk 21:9. Det är just då vi inte ska tappa besinningen, har vi fått lära oss. Då slår misstaken till att detta Jesus-ord ska förstås så att allt ska låtsas vara som vanligt. Alltså just detta som Svenska kyrkan i alla modernitet har låtsats vara det så kallade läget. Inget allvarligt har inträffat. ”Lugn, bara lugn!”, skrek Muminpappan upphetsat.
Kanske borde jag knäppa en hand nu?