När Johanna Andersson och Annika Borg ville sätta P för Riksbiskopen, och promota Ärkebiskopen i stället (utan riksbiskopsroll!) var det som gjort för stor veklagan och lika stor entusiasm.
Det blev förstås till att släpa fram Nathan Söderblom, denna den mest framträdande bokstavskombination vi känner på stolen i Uppsala. J.A. Eklund manades att stötta ärkebiskopen. Han svarade: ”Hur stöttar man en ballong?” Då förstår ni. I allt det ostoppbara kunde Söderblom ändå få ett och annat utfört och detta just som ärkebiskop. Men hans roll var tydlig. Ärkebiskopen var en biskop bland biskoparna, primus inter pares. Biskopsmötet hade ännu inte funnit sin form och Svenska kyrkan var i första hand 13 stiftskyrkor.
När Bertil Werkström blev ärkebiskop var det på samma sätt. Dels skulle han sköta det stora stiftet och då och då ta sig till Galileen, dvs Hälsingland, dels skulle han sköta det gemensamma arbetet i olika möten och styrelser. Bertil klagade inte. De närmaste medarbetarna uppfattade hur mycket han fick arbeta och kunde vid något tillfälle i samråd med Brita Werkström ta med Bertil till en bilutställning som ren avkoppling (eller påkoppling, för Bertil entusiasmerades). Annars var Bertil återhållsam i det publika. Hans akademiske lärare professor Gustaf Wingren ville hetsa i den kyrkopolitiska brännande fråga, som Gustaf prioriterade, utan att lyckas engagera Bertil för en debatt och ropade: ”Bertil, du är en man utan passion!” Då ropade Brita tillbaka: ”Gustaf, det har du ingen aning om!” Men självklart behövde vi en annan ordning. Det fick vi. Det är här kritiken kan sätta in och gjorde som en kritik av politisering, polarisering positionering och pengar. Allt är sådant som kan diskuteras, en fråga om rollfördelning och om sådan spelar roll. Det samtalet måste vara en viktig angelägenhet när det ska väljas ny ärkebiskop – eller alternativt en Riksbiskop.
Jag får väl bidra med ett alldeles eget P. P som i problematisering. Hur kommer det sig att vi i så hög utsträckning fått storheten ”Svenska kyrkan” i stället för stift och församlingar? Det handlar om kommunikation. Tanken var att folk skulle visa sig ha en stark relation till sin församling och en svag till Svenska kyrkan. Saken undersöktes sociologiskt – och det var precis tvärtom. Alltså började varumärkesbygget i en allt tydligare producent- och konsument-organisation. Det blev ”vi i Svenska kyrkan” på alla nivåer. Detta ”vi” var de anställda och de s k förtroendevalda (vem som nu har förtroende för dem när inte ens 20% av de röstberättigade röstar och ett antal av de valda egentligen inte själva övertygat sig om att kyrkdörren går att öppna…) Vi fick höra att vi, dvs vi andra, var ”välkomna till oss i Svenska kyrkan” – och därmed kunde jag veta att i det sammanhanget borde jag inte vilja vara med.
Logiken är klar. Vi som firar gudstjänst förnedras genom att som bäst ses som statister i deras drama, lite sämre som publik och allra sämst som konsumenter att slänga till något konsumenter förmodas/förväntas vilja ha. Myndig församling? Icke, sa Nicke.
Det finns en kyrkligt förnyad modell som räknar med ett gudstjänstfirande folk, som prästen har sitt fokus på, och som svarar för Kyrkans närvaro i världen. De är delar av Kristi kropp med det anspråk och ansvar som följer av detta. Jesus går i skolan genom elever och lärare, går till jobbet i industri och på kontor eller vård genom de kristna som tar sitt lärjungaskap på allvar. Jesus sitter på ålderdomshemmet maskerad till en äldre kvinna i rullstol. Vi är Kyrkan, Kristi kropp i det lokala. Det är för att denna kristna närvaro ska fungera och bevaras från allt som hotar, som vi hålls med biskopar. Deras prio ett är att se till att vi får det äkta: apostlarnas tro och liv, apostoliska ord och ordningar helt enkelt.
Den här strukturen kan inga politiska partier komma åt eftersom den är organism mycket mer än organisation. Ett barn på 7 år fattar vad en organisation kan användas till. Riksbiskopen i Tredje riket visste och stöttades av Führern, som inte kunde tänka sig en ideologisk statsapparat som inte var nazistisk. Jag tror ni också uppfattar det problem sjuåringen snappar. Det är bara kyrkfolket som kan stå detta onda emot.
Kyrkfolket är trons folk. Om detta folk glesnar i kyrkbänkarna (jag tröstas egentligen inte av mina KBK-ares [kyrkbänkskompisar] ord om att jag dock hör till de yngre pensionärerna, blir Svenska kyrkan något annat än en levande organism. Den blir organisation och apparat. Då kan man förstå hur somliga samlas kring denna åtel för att hugga åt sig vad de kan. Det är det som har hänt. Biskoparna har inte vaktat Svenska kyrkan åt oss.
Är det inte då en oändlig mängd uppgifter Svenska kyrkan fått ta ansvar för efter statskyrkoreformen? Tja, det kan man kanske säga. Man kan också impertinent påpeka, att statskyrkosystem innebar att många av de angelägenheter Kyrkomötet påtalade, bestämde sig departementet att strunta i under alla år efter 1945 eller så, Jag ska inte nämna den fråga som regeringen till sist fick för sig att drivs igenom trots kyrkomötets ”nej”, för då blir ni bara upprörda. Men lusten att underlätta för att Svenska kyrkan skulle bli modern som något annat än ideologisk statsapparat, dvs modern i betydelsen följande folket på folkvandring in i de nya täta orterna, var det inte tal om. Statsminister Tage Erlander var dock förvånad när Sven och hans fästmö Lillemor Sandahl en påsk, när alla var samlade på Harpsund, ville gå i kyrkan. Tage begrep inte – men undrade om det var ”något vi missat”. Vad Tage hade att säga om biskop Manfred Björkquist kunde vi också läsa. Tage såg Maffe som en kallhamrad bandit.
Visst var det en del att ta itu med i de nya relationernas tid. Men folkevangelisation blev inte det prioriterade området. Det som prioriterades var sådant man kunde tänka sig att de som erlade kyrkoskatt kunde tänka vara av värde. Det är bara att kolla hur argumenten för medlemskap i Svenska kyrkan låter. Det är liksom inte Jesus som är själva grejen. Och då blir det en massa andra grejer som ska promotas. Kyrkokrampen gestaltas så. Krampartat!
Mitt mycket modesta förslag är att vi borde ha en Ärkebiskop och av Kyrkans Herre begära en sådan. Om Kyrkans Herre då undrar om vi inte mycket hellre vill ha en Riksbiskop, får vi skynda oss att ropa ”nej”. Vi kan tillägga: ”Vi vill inte heller längre ha de havliga som biskopar utan sådana som vill och vågar något, inte bara belönas för välförhållande.” Detta vore en så dristig bön att den har utsikter att villfaras, tror jag. Det betyder omstart över hela linjen. Någonstans här hör jag mig själv muttra till Kyrkans Herre: ”Herre, jag tror. Hjälp min otro.” Vad annat ska jag muttra? Men det blir nog ingen väckelse i en kyrka, där arbetslagen är så upptagna av veckans id att kyrkoarbetarna inte ids fira gudstjänst på söndagen, inte heller de förtroendevalda. Varför ska andra lockas att göra det då?
Vi, som skrev pastoralteologi och kritik när det begav sig, blev utskällda. Sedan åstadkoms detta organiserade sönderfall, som kanske allt fler nu blir kritiska till. Och tro mig, det kanske är värre än vi kunde föreställa oss på 70-talet. Kompassen snurrar och Anden håller sig undan. Med goda skäl! Det handlar om mycket mer än en politiserande och polariserande Riksbiskop!