Riksbiskopen gör en insats i DN som tarvar en extraslända. Det är Peterssonfallet. Säga vad man vill, men fallet gör många hjärtans tankar uppenbara.
I DN skrev Ulf Dahlsten om sin far prosten Gösta Dahlsten och uppfattar Riksbiskopens ”intolerans och trångsynthet” eftersom pappan, frånskild och omgift, borde ha avkragats. Fadern kämpade för kv*nnl*g* pr*st*r. Det var en kamp som borde innebära, att Riksbiskopen skulle se sig i spegeln och fundera över den egna karriärvägen. Budskapet är lättfattligt. En upprörd tidigare statssekreterare och generaldirektör vet hur en slipsten ska dras och han drar den.
https://www.dn.se/kultur/ulf-dahlsten-hade-min-far-varit-prast-i-dag-hade-han-avkragats/
Jag läste Dahlstens inlägg som ett exempel av flera på upprördhet och tyckte för egen del att jag fick ytterligare belägg för min uppfattning om hur kommunikativt undermåligt hela avkragningen hanterats. Detta var en sak för Ansvarsnämnden men Riksbiskopen skulle ihop med rättschefen flyga (klimatskam!) till Visby för att ha presskonferens där. Det var hon som presenterade Ansvarsnämndens beslut och skapade intryck av samsupenhet. Sedan kommenterade hon saken i bilderburken stående i en domkyrka som inte var hennes egen. Tala om att föra kräkla i annans stift, det en biskop inte får göra enligt gammal ordning.
Riksbiskopen läste Dahlstens inlägg också och, erkänner hon, grät. ”Att bli kallad bigott och att få fastslaget att jag saknar tolerans och medmänsklighet går under huden och sårar djupt. Men sedan blev jag också arg.” Här fick ni en inblick i Riksbiskopens inre liv, nu alltså mer allmänt känd genom hennes egen publika insats. Företrädare till henne har dolt sig bättre, måste man säga.
Vad får Dahlsten veta i sak?
Det är Ansvarsnämnden som fattat beslutet. Så är det. Men det var Riksbiskopen som gav beslutet offentlighet. Vilken roll biskoparna spelat i processen bör klargöras. Två av dem tillsattes som gylfvakter, en uppgift i biskopstjänsterna. De elaka säger att biskoparna lurade Petersson att anmäla sig själv i tanke att att han därmed skulle kunna komma undan lindrigare. Så tvinnades repet. Men det är de elaka det.
Det var inte heller otroheten som var det verkliga problemet utan Peterssons hanterade konsekvenserna av handlandet. En biskop behöver ”visa omdöme i alla situationer”, skriver Riksbiskopen, och vårda ”det förtroende som är en förutsättning för att en biskop ska kunna verka som biskop”.
Nu är det nog sisådär med förtroendet. Vi vet alla hur selektionen av biskopar går till. Mången klok präst kan faktiskt inte förlora förtroendet för biskopen eftersom de aldrig haft något. Ruffel och båg präglar biskopsvalet mer än bönen om Anden, skulle jag nog mena. Exemplifieringen får anstå.
Nå, när det inträffar som inträffat är det en sorg för hela Svenska kyrkan. ”Genom kyrkan får de inblandade stöd på olika sätt.” Och nu var tydligen hela Svenska kyrkan inblandad, vilket accentuerar frågan hur stödet ges oss på olika sätt. Fråga i kyrkan på söndag om detta stöd! Fråga kyrkoherden och fråga kyrkbänkskompisarna, KBK-arna.
Nu ska Riksbiskopen också kommentera prosten Dahlstens kamp för kv*nnl*g* pr*st*r. Riksbiskopen har tydligen all respekt för dessa teologiska insatser. Så kommer det: ”Men tror du inte att din mors bidrag till det är ännu större.” Det är alltså kvinnans inträde på svensk arbetsmarknad (och då avses inte kvinnors gärning i lantbruk under århundraden utan lönearbete) som är det större bidraget till ämbetsreformen. Prosten Gösta Dahlstens lågkyrkliga/folkkyrkliga teologi – tja? Det var andra faktorer som fällde avgörandet. Och det var det. Men det borde för en Riksbiskop som disputerat inom ämnet systematisk teologi utgöra ett problem för detta är ju vad kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* upprepat och upprepat. Det saknas en seriös teologi om ämbetet när beslutet fattades av riksdagen. Ämbetsteologin saknas fortfarande. Så blir det som det blir. Det är fel i läran!
Riksbiskopen speglar sig. Hon ser som i sagans värld. ”Spegel, spegel på väggen där…” I spegeln ser hon ”ett ansikte som uttrycker vilja till tolerans och medmänsklighet”. Det är uppenbarligen hennes eget ansikte. Är det ett problem att spegelbilden är – en bild? Verkligheten är på andra hållet…
Svenska kyrkan har hamnat i skrattspegeln. Det är välförtjänt. Idoga kyrkoarbetare som sliter för Guds rike kan förstås skratta. Riksbiskopen kan se vad som står i avgångsbetyget. Vi kallar denna utskrattade kyrkostruktur för ”folkkyrka”. När ni skrattat färdigt kan ni börja fundera över vad ni egentligen sett i programmet. Folk är inte dumma.
https://www.svtplay.se/video/33820682/svenska-nyheter/svenska-nyheter-sasong-9-4-feb-22-00