I tre sländor har jag i vetenskapens namn försökt hjälpa den norske opponenten Kjell Nordstokke inför hans stora framträdande på fredag, när Anders Wejryds bok ska avhandlas. Respondenten ska få klara sig själv. Vad han har skrivit, har han ju skrivit. Men käck scoutaktighet manar mig att langa lite ammunition till Wejryd också.
Wejryd har beskrivit hur organisationsförändringar och fusioner kan gå till. Om dem gäller att avtal om dessa sammanläggningar bygger ofta på godtycke och ingås av ”mediokra”ledare. Det har jag lärt mig av Mats Svegfors under förra århundradet, som skrev en krönika på Svenska Dagbladets ledarsida: Fusionen som 90-talssjuka (SvD 17 jan 1999). Beslut om samgående är utan återvändo. Fusionsbeslutet är nästintill omöjligt att utvärdera. ”Okunskap och ignorans” är faktorer i sammanhanget. Här kunde Anders Wejryd ha stampat av i en granskning av Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen och det som sedan hände. Om han inledningsvis vid disputationen pekar på att detta hade varit en möjlig uppgift, som han nu lämnar vidare till någon annan i missionsvetenskapssamhället, framstår han som ödmjuk inför forskningens komplexitet. Lite kan det hjälpa eftersom alla som skriver avhandlingar avgränsar forskningsuppgiften.
När Anders Björnson tar upp Svegfors krönika – det gör han i boken Midvinterblot (Hjalmarson & Högberg, 2005, s 76-87) och ska sammanfatta den iråkade bristen på duglighet, ser han förlust som väcker förhoppning, nämligen till en politik som blir rationell konfliktlösning. Det betyder inte att avskaffa motsättningar utan i stället att finna varaktiga kompromisser. Detta tycks Björnsson inte riktigt tro dagens härskande nätverkseuforiska klass om: En övertung stat och brist på duglighet ”har gjort det alltför enkelt för de professionella amatörerna att tillträda, politikens avskrap, det medelmåttiga nomenklaturafolket som man måste vara snäll mot för att de inte ska börja gråta och gå i bitar.” (Björnsson aa s 86)
Finessen, som har bäring på Wejryds disputation, är att Björnsson skriver sin artikel som en kommentar till Rune Slagstad, De nasjonale strateger (Pax Forlag 2001). Professor Nordstokke kan förväntas känna till detta monumentala verk, som skapat så stor förståelse av komplicerade processer i den norska samtiden. Slagstad vill ge en historisk rekonstruktion (rekonstruksjon!) av den norska moderniseringen och dess tre värden: ”instrumentell nytt, ekspressiv identitet og demokratisk makt”. Handlingsideologerna har en nyckelroll.
Slagstad gör många iakttagelser att ta vara på, som ni vet som läste hans bok redan för 20 år sedan. Några av iakttagelserna har bäring också kyrkostrukturen, inte minst den som träder fram som demokratisk folkkyrka. Ni kan få det på norska:
”Politikk er ikke bare manøvrering, forhalning og forhandling. Den demokratisk siviliserte politikk beror till sist på en tillit till ordets makt: evnen till å kunne overbevise den andre genom kommunikasjon – og ikke på utsletting av den andre med ammunisjon.” (Slagstad s 554)
Nu blir det väl lite svårt för Anders Wejryd att förfäkta detta ideal, givet den kyrkopolitik som genomförts i Svenska kyrkan. Det hindrar inte Rune Slagstads poäng från att gå fram. Och rent teoretiskt kanske Wejryd ändå kan visa den tillreste Nordstokke att han vet lite om samhällsdebatten i Norge också? Han hinner nog få fram boken, men inte från Svenska kyrkans arkiv, se nedan. Om inte Wejryd själv har boken i denna det stängda arkivets tid, finns det ett Universitetsbibliotek, inte nämnt i avhandlingen, som kanske trots pandemin har öppet?.
Betygsnämnden fattar beslut. I den sitter Peter Lodberg, Århus, professor och tidigare ”generalsekretær i Folkekirkens Nødhjælp”. Danskar kan vara brutala. Vi får hoppas det bästa.
Lodberg sägs ha teologi på hjärnan och Århus i hjärtat. Det kan betyda att han föredrar att stava Århus Aarhus, jag vet inte säkert. Men det kan ligga Wejryd i fatet att han ingenting skrivit om Danmarks och Folkekirkens Nødhjaelp när han skrivit om Finland, Norge, Storbritannien och Irland. Som sagt, bråka inte med di danske. Myten om hur trevliga de är, är just en – myt!
Kerstin Sahlin, professor i företagsekonomi, särskilt offentlig organisation vid Företagsekonomiska institutionen i Uppsala kan man hoppas en del på. För henne är nog Rune Slagstad alls inte okänd. Hon kan fråga och fundera över kraven på en doktorsavhandling i Uppsala. Hon vet ju att det är dåliga avhandlingar som fungerar som sänke för alla andra avhandlingar vid just det universitetet – eller i vart fall vid den fakulteten. Ingemar Hedenius har lämnat ett tomrum efter sig… Professor Sahlin kan nog uppskatta Mats Svegfors gamla krönika. Den har sina träffsäkra poänger.
Karin Sarja, docent och något fint i Antjeborg nämligen chef för den teologiska utvecklingsenheten, är missionsvetare och sitter alltså centralt i den rikskyrkliga förvaltningsapparaten. Känner hon trycket att stå upp för vetenskapligheten i missionsvetenskapen? Och kan hon gå fri från den förstuckna kritiken i Wejryds bok, att tjänstemännen styr? Karin Sarja räknar jag in bland de humanistiskt bildade. Hon har säkert tagit till sig Anders Björnssons mångsidigt lärda möda. Så vad ska hon säga? Att Wejryds avhandling illustrerar den teologiska utvecklingen?
Forskningschefen Cecilia Nahnfeldt kom med viktig och konstruktiv kritik vid slutseminariet. Vad sa hon då och vad säger hon nu? Fick hennes konstruktiva kritik några följder för texten? Seminariet är viktigt och uppfattas vara en modell för det demokratiska samtalet. (se Björnsson aa s107-108) I seminariet har Wejryd haft hjälp av många. De sitter säkert som supportrar på plats vid disputationen, där få tycks släppas på grund av omikronvarianten.
Fredagen den 14 januari kan alltså bli en dag att minnas. Rättare: hur eller hur blir det en dag att minnas.
Få kan närvara, men på Zoom kan allt följas.
https://uu-se.zoom.us/j/61459208217
Komminister P är nyklippt, som ni kanske har uppmärksammat. I frisersalongen läste han
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/7dQ8WV/universiteten-ska-inte-vara-ideologiskt-styrda
Prosten R har barnbarn på besök och hade alltså med sina barnbarn, chips och läsk kunnat följa disputationen. Om jag fattat saken rätt, förbjöd prostinnan detta och laddar i stället VHS-spelaren med Motorsågsmassakern. Alternativet kan ha varit att prosten högt ska läsa blodiga martyrakter för de arma barnen. Men här är jag oklar efter att ha fått diffusa besked. Framtiden har vi inte sett. I dag hjälper Herren.
Svenska kyrkans arkiv är stängt för besök sedan någon gång före julen år 2021. I varje fall gäller stängningen januari månad ut. Jag har frågat. Det är lite bekymmersamt. Egentligen skulle jag vilja veta hur avdelningschefen, som fattat beslutet, tänkt. ”Men vem är väl jag, gamla fnask”, som domprostinnan i Linköping sa.