God Jul är det första man ska utbrista. Men sedan slår eftertanken till. Hela december har julmusik spelats och budskapet är för den som tar ut satsdelarna mycket enkelt, för att inte säga enfaldigt. ”Julen är här” och ”Välkommen jul”. Då är det bättre med en julsång, som prisar Maria för att hon inte begärde abort. Lyssna på Freddy Kalas Hey Ho.
Men det där med nativitet är inte enkelt. Det blir så mycket usel naivitet av det hela. Och den sortens naivitete prisas som Guds barn goda hållning. Det tror jag inte. Fåneri är fåneri om än med fromma formuleringar. Man kan till äventyrs förbereda julfirandet genom att i rask takt läsa 1 Johannesbrevet. ”Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son.” (1 Jh 5:11) Men Johannes talar om en konkret verklighet, sådant vi sett med egna ögon och tagit på med egna händer,. Det eviga livet är högst konkret (1 Jh 1:1-2). Andra kan ägna sig åt fromma fantasier. Vi ägnar oss åt själva Verkligheten eller kanske bättre: Själva Verkligheten ägnar sig åt oss. Budskapet är rakt, inte insnirklat.
På stiftssidan i Torsdagsdepressionen skrev Modéus II. Samma bidrag på denna julafton i Smålandsposten som ”Barnet i krubban sätter fokus på varje barn, näta och långt borta” samt i Barometern/OT som ”Lita på Guds ja varje gång du säger nej till dig själv”. Modéus II undrade vem som ligger i krubban. Det var Jesusbarnet ”såklart”. Modéus II kommer från Jönköping och uppträder därför som reformerat aktivist. Han kan inte bara se barnet och tillbe Gud som blir människa. Han måste in med något mera: ”Samtidigt en uppmaning till handling för alla som vill öppna sina hjärtan.” Nä, inte då och inte där. Men Modéus II knyter an till barnkonventionen. Barn och unga har rätt till stöd för att utforma sin andliga kompassriktning. Jaha. Vad betyder det i det vanliga församlingslivet? Det är inte alldeles enkelt. Det blir inte enklare när Modéus traskar vidare:
”Vem ligger i krubban? Jag själv. För när jag är i kontakt med mitt inre barn, är jag i kontakt med erfarenheten av att själv sträcka min armar mot en famn, mot en trygghet. Där ligger vi allesammans och sträcker oss i hopp om att någon ska tina vår inre frusenhet genom att se, höra och möta vår längtan.”
I den motoriserade krubban i Två Systrars är det Jesusbarnet som sträcker sina armar mot oss. Till och med den pissträngde Rydberg (från Jönköping!) har fattat, att de som söker efter Eden möts av ”armar där sträckas dem, läppar där viska”. Nu trodde inte Rydberg på det vackra han skrev, vilket för somliga av oss är ett intellektuellt haveri, men låt gå.
Titta alltså ner i krubbans halm och se – Modéus II!
Riksbiskopen har låtit meddela hur hon ska hugna oss under julhelgen, dvs hur jag får möta henne! Hon haver oss twittrat:
”Under julhelgen möter du mig här:
23/12: Morgonstudion i SVT1, kl. 08:50
24/12: Jultext i Dagens nyheter
24/12: Julafton i Sveriges Radio P1, eftermiddag
24/12: Julbön i Uppsala domkyrka, kl. 17:00
26/12: Vintervärd i Sveriges Radio P1, kl. 13:00”
Det är ett pyssel att vara Riksbiskop, förstår vi. Annandagens insats är förinspelad så några dagar utan riksbiskopsbrådska kan det väl bli. Men det är uppenbart ett pyssel att vara Riksbiskop. För egen del är jag emot detta narcissistiska. Efter Nathan Söderblom höll vi oss under många decennier med mer nedtonade ärkebiskopar, sådana som litade på att det var ansvariga präster som folket i det vanliga kyrkliga livet i församlingen vi fick möta – och då talar vi just fysiskt möte i kyrka och hem. Hade tidningen Barometern en from ledare på julaftonen, kunde prosten Pehr Edwall tänkas ha skrivit, men det var en på tidningen väl bevarad hemlighet. Nåja. Några av oss visste.
Varifrån kommer den kyrkliga och inte minst den klerikala naiviteten? Jag kan fatta, att det kan förstärka egot när man får gå kring i vackra kläder och vad man än gör så är det ”lika briljant som alltid”, för att citera Torsdagsdepressionens text om Fredsboken och KG Hammar (Sven Hillert slickade). Ve eder när människor talar väl om er, är en replik att minnas. Liksom repliker om hur farligt det kristna livet är och insikten att Herrens Mor Maria och hennes barn lever i ständig fara eftersom den gamle ormen vet att just hennes son ska förgöra honom. Det finkristna är dålig kristendom. Det var inte den här sortens budskap som en gång kristnade Europa och Norden. Det är inte heller detta finstämda budskap som håller tron vid liv, tro aldrig det. Hohoho, det är ”the real Thing” som räknas, säger Tomten och jag. Tomten om en koffeindryck och jag om Frälsaren själv.
God jul!
Ni kan få fram Freddy Kalas stämningsfulla julsång Hey Ho på youtube. Tryck till!