Julfriden har gått in. Det ger oss problem. Ska juleljusen få lysa över den kyrklighet som ligger i mörker? Jag tror jag måste avhålla mig till Tredjedag jul i varje fall. Då firar vi Johannes, som alla tänker sig var så blid. Han satt i Efesos och matade hönorna och sa till dem: ”Älska varandra, älska varandra oupphörligt!” För egen del tror jag det är Johannes klarsynta elever, som driver lite med honom och hans kärleksbudskap, men det är roligt för det. Att Johannes och hans bror var kvickilska vet vi också, Boanerges. Åskans söner. Kring sådana både mullrar, smäller och blixtrar det. Kyrkokritiken är i den meningen en fullt motiverad lärjungehållning, protesten liksom parodin.
I Antjeborg samlade man sig till ett svar till Thomas Grahl. Det blev om inte annat kort, men blev det gott? Det var, tror jag Formulär 1 A. Ni kan kolla själva.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-arbetar-standigt-med-forbattringar-i-verksamheten
Ingen skugga över Ulriksbergskyrkan. Men det är något besynnerligt med frikyrklighet, medge det. Inte bara detta att före detta frikyrkliga anställs i Svenska kyrkans församlingar som vore det problemfritt. Så tänkte inte prosten Bertil Nordhall, han som om sin tidigare tillhörighet till Svenska Missionsförbundet sa: ”Man måste göra upp med det där!” Den mycket omtalade biskop Petersson, kan det vara sant att han inte bara har en högkyrklig bakgrund utan stammar från en baptistisk familj? Biskop Dalevi är både fågel och fisk, svenskkyrklighet och frikyrklighet i en principiellt sett omöjlig kombo, väl? Nu ser ni hur svårt det är med julfriden!
Ulriksbergskyrkan var det. Håll i hatten! ”Ulriksbergskyrkan vill det bästa för ALLA människor! DU är alltid välkommen till oss!” Bruket av versaler förråder själva vänligheten. Jag tänker nog travestera Groucho Marx: ”Den församling som vill ha mig med, vill jag inte vara med i.” Men det är jag det.
Det var det här med ALLA människor, som församlingen vill det bästa för, som jag fick problem med. Kan det verkligen vara sant?
Jag har läst Judy Batallions bok om de judiska motståndskvinnorna som stred mot nazismen, Våra dagars ljus, Natur&Kultur, Stockholm 2021. I den boken möter jag en mängd vidriga, vedervärdiga människor som jag noga taget inte önskar något gott. Jag skulle inte vilja välkomna den sortens människor i en kristen församling. Och problemet är att dessa de vedervärdiga inte är några undantag. De hör hemma i den mänskliga historien, den historia som nu är vår samtid.
Nu kan ni försöka beveka mig och säga, att det var också och just för sådana människors skull som Gud blev människa och att alla halvanständiga ska vara tacksamma för det. Finns det hopp för de värsta, kan det finnas hopp för dig också. Jag har nog inget att sätta emot då. Men jag muttrar, att Kyrkans gemenskap i varje fall är något mer och något annat än att vara ”välkommen till oss!” I den där de rättfärdigas klubb vill jag inte vara med, jag lika lite som Groucho Marx.
Skulle vi ägna denna jul till att klarsynt granska floskler och slagord? Det kan bli lika roligt som julens sällskapsspel. Dessutom kan ni ägna er åt chokladasken Aladdin. Den kom år 1935 (tror jag) som folkpralin till folkhemmet. Trlilingnöt och fransk nougat prydde asken. I samtidens Aladdinaksar är dessa klenoder borta. I vilken mening är det då Aladdin, när det inte är det identittesbärande originalet? Skulle man kunna förfara på samma sätt med den kristna tron, ta bort de bästa bitarna, behålla namn och kartong och hoppas att folk ska gå på det hela? Ta diskussionen när ni bjuds på fejk-Aladdin! Det kan bli något annat än julefrid, men i så fall mer intressant än själva den frid, som inte tål utmaningar från Sanningen. Vad är Svenska kyrkan om den franska nougaten och trillingnöten inte längre finns med. Fråga högljutt!
I går var det 50 år sedan jag firade min prima missa. Jag for tillbaka till Kalmar och det Korsets Kapell, som blivit Helige Korsets kyrka. Det var dubbelt så mycket folk i mässan som det var 1971 och lika dramatiskt i det väsentliga som då. Kristus kom, folket välsignades. Att celebranten föll på en lömsk kant vid altaret förhöjde stämningen. Slog han sig? Han behöll lugnet och denna morgon ska han räkna sår och blåmärken. Hur eller hur var det som vanligt god stämning i Heliga Korset. På hemvägen kunde jag också med hjälp av broms och att rädda livet på två rådjur, som sökte döden under min bil.
Också om jag är lite mörbultad kan jag inte låta bli att planera för en vänlig slända på julafton. Efter att Thomas Grahls tre artiklar återpublicerats har jag höljts i ära. Ni som bara skummade artiklarna har något att roa er med framöver. Julen måste vara mer än det sötsliskiga.