Lucia får sprida ljus i skumrasket, för skumrask är det.
Biskopsmötet hörde av sig. Jag hade begärt ut den handling Ansvarsnämnden för biskopar skickat till Biskopsmötet apropå fallet Petersson i Visby. Svaret blev lite mer än vad Ansvarsnämnden delgett mig, som alltså inte ens kunnat ge besked om när de olika anmälningarna skickats in, hur de rubricerats och vem/vilka som undertecknat. Det är, som vi brukar säga, väldigt mycket Kafka över det hela.
Inte blir det bättre när Biskopsmötet ger mig del av den begäran om yttrande som Ansvarsnämnden skrev den 6 december, AN 2021/4-6. Robert Schött har undertecknat. Ansvarsnämndens för biskopar handling vill ha Biskopsmötet yttrande senast 24 januari. Dagen efter sammanträder nämnden.
Hur tänks nu? Jo, biskopsmötet har tillsyn över biskoparnas verksamhet och ansvarsnämnden hur de utövar sina uppdrag och efterlever sina vigningslöften. De två uppgifterna tycks mig distinkt avgränsade. Men jag har som vanligt helt fel.
”Inom ramen för det enligt kyrkoordningen föreskrivna tillsynsansvaret över biskoparna får det anses betydelsefull och värdefullt för en fortlöpande dialog mellan de två självständiga tillsynsorganen.” Dra mig på en träpinnevagn, när jag svimmat inför denna korporativistiska syn på hur rättsskipning i det kyrkliga ska gå till. Men det är tydligen så det går till:
”Ansvarsnämden för biskopar har därför under åren mycket uppskattat de tillfällen sådant samråd hittills kommit till stånd och de tillfällen när Biskopsmötet – på ansvarsnämndens förfrågan utifrån en aktuell tillsynsfråga – lämnat ett yttrande med generella upplysningar till ledning för nämndens bedömning i sak.” Här smörjer vi på! Mer kommer! För behandlingen av svenska språket svarar Ansvarsnämnden (som omväxlande har versaler och gemena när Biskopsmötet och Ansvarsnämnden nämns).
”För ansvarsnämndens bedömning i tillsynsfrågor – utöver kyrkoordnings reglering samt vigningslöftenas utformning och innebörd – nämligen av särskild betydelse (kursiverat här!) de råd, det stöd och den hjälp som Biskopsmötet inom ramen för sin särskilda tillsynsuppgift lämnar i frågor som rör kyrkans lära, böcker, sakrament, gudstjänst och övriga handlingar.”
Man kunde ju tänkt sig att Ansvarsnämnden skulle hålla armlängds avstånd till Biskopsmötet just därför att nämnden ska granska biskopar. Man kunde också tänkt sig att just Biskopsmötet är en mycket olämplig instans att bedöma en biskop. Det blir ungefär som när ärkebiskop Yngve Brilioth sa till den för anonyma brev misstänkte biskop Dick Helander: ”Finn den skyldige eller avgå!” Helander fann detta vara uppseendeväckande. Jag tror repliken dock belyser en svårighet.
Ponera, det heter så, ponera att en biskop är omtyckt i kretsen av biskopar. En polare helt enkelt. Ponera vidare att biskopen i stället är illa tåld. Vad kommer biskopskompisarna fram till för generella slutsatser i de två fallen? Vem tror att det blir samma slutsats? Inte jag i alla fall. Så vad är Ansvarsnämnden ute efter? Jag frågade på Juridiska fakulteten i Lund, som fann allt rätt besynnerligt.
Om saken gäller det svenska försvaret av Gotland, hur ska vi säkra oss emot att främmande makt inte aktivt ingriper i de kyrkliga rättsprocesserna? Minns hur biskop Martling i den första boken om Operation Garbo. Löp till biblioteket och beställ denna thriller om en möjlig verklighet. Harry Winter (vem/vilka han nu är), Timbro, 1988. I andra upplagor är Martling utplånad.
Och hur många ska dras in i tyckande och tänkande kring det peterssonska fallet? Varsnar ni problemen? En alert journalist kan nu ana själva scoopet!
Jag kan go west. Göteborgs stift har problem med bredden, förstår jag. Nej, det handlar inte om att stiftet är långsmalt. Det handlar om fromhetstyper som inte riktigt (längre) ryms i stiftet. Jag har lyssnat på https://blogg.svenskakyrkan.se/ingenhinnerfram/2021/11/03/112-schartau-united/ Podden heter ”Ingen hinner fram” och det är en bra titel för till någon slags egen insikt hinner inläggen inte fram men vi, de lite mer normalbegåvade med kunskap om Svenska kyrkan, vi fattar vad de är poddarna inte förmår fatta. Men det vi fattar förskräcker. Till allt annat har jag läst den magisteruppsats Nina Konnebäck skrivit. Hon har intervjuat fyra lesbiska kv*nnl*g* pr*st*r och träder själv fram som en lesbisk prästkandidat för Göteborgs stift (bördig dock från det ofromma Strängnäs stift).
Så vad med den bekymmersamma bredden? Den är bekymmersam därför att de gammaltroende ryms inom den, det fattar jag enkelt. Jag är inte dum på det viset. ”Missionsprovinsytterkanten” ryms också. Det blir ett problem när hbtq-frågor innebär att människor inte orkar leva och det är människor som behöver leva med konsekvenserna av den äktenskapssyn en enskild präst har. Det blir sårande att veta att 30% av prästerna (valmanskåren? DS) röstade på någon annan i biskopsvalet än The Rapwoman – ”det är sårande att trettio procent av prästkåren i Göteborgs stift skulle kasta mig under bussen om de fick chansen.” Och så kommer det där hemska upp, förstår jag: ”Församlingsfakulteten, Missionsprovinsen och alla de där Dag Sandahlgrejerna.” De fyra lesbiska visar vid ett flertal tillfälle behovet av någon form av tillsyn, eller omsorg om man så vill, från stiftets sida.
Jag har nu hämtat citat från Konnebäcks uppsats, sök den på nätet. https://www.uppsatser.se/uppsats/dedd7e7903/
När det gäller tillsyn, tror jag mycket på vitklädda män som spänner fast folk. För det jag möter på podden, är inte riktigt klokt. Vi får alltså ett skifte från den västsvenska kristendomstypen där Bo Giertz, Gunnar Rudborg, PO Sjögren, Bertil E Gärtner, Bengt Pleijel, Hans-Olof Hansson, Sture Hallbjörner, Stig Andersson, Gustav Börjesson och många, många andra inte längre ryms i det stift som The Rapwoman basar över. Det har gått långt bort i tok. Det är inte det allra värsta –också om det är illa nog. Det värsta är att trogna gudstjänstfirare ska hållas okunniga om tokdårarnas inmarsch med en annat evangelium, ett som ska bankas i folk. Ska villolärarna utan protest få härja? Vad säger en stiftets son – som prästsönerna Eskil Franck eller Per Eckerdal? Detta trodde ni dock icke, erkänn!
Själv ser jag logiken. Carl Johan är en församling som har namn efter en svamp, som har namn efter en kung alternativt har ett församlingsnamn i paritet med en svamp. Där finns de båda poddarna Pontus Bäckström och Ludvig Lindelöf. Bäckströms morfar var Kyrklig Samlings kassör under långliga tider, men Pontus tycks rätt omedveten om varför Kyrklig Samling kom till. Jag är själv inte klar över hur poddarna jobbar. Fritid eller arbetstid? Svaret på frågan kan visa sig intressantare än frågan. Logiken?
Det är den gamla tron som rensats ut och då kommer en ny in, horror vacui. Gnostiker och svärmandar tar över. Ett par generationer senare blir det uppenbart. Vi är där nu. Då kan vi inte diskutera som om det nya skulle rymmas i det gamla. Det gör det inte. Häller man nytt vin i gamla läglar går det som det går, säger Frälsaren ungefärligen. Jag säger inget annat än att allt är logiskt, möjligt att se och på sätt och vis också sevärt. Lucia belyser. Vilka bekänner den tro hon fick dö för? Detta är frågan för dagen.