Sune Garmo (1929-2021) har avlidit och är synnerligast kvalificerad för en extraslända. Inte för att han är död, förstås, utan därför att han levat och varit min vän. Nu kan också alla som vill leva i hans vänskap genom hans backspegelskrift Svenska kyrkan i dag – en pensionerad församlingspräst ser i backspegeln. Den finns som väl är också på kyrkligdokumentation.nu Låt inte lura er av det ödmjuka anslaget ”högst personligt och subjektivt” om framställningen. Sune visste vad han skrev om och hade viktiga perspektiv.
Folkkyrkotanken löper efter två huvudlinjer. ”Den ena har tagit fasta på folkkyrkotanken men låtit den religiösa motiveringen träda i bakgrunden. Den andra har gått i motsatt riktning och tagit fasta på den religiösa motiveringen på folkkyrkotankens bekostnad.” (s 2) I spänningen mellan dessa båda linjer har Sune fått tjänstgöra i Västerås stift. Jag håller före att detta är en del av eländet i Västerås stift. Få kom till en slags syntes; en levande, folklig kyrka där medvetet och långsiktigt församlingsbyggande stod i centrum. Det berodde på just det Sune beskriver. Spänningarna. I backspegeln tycks de egentligen varit värre i Västerås stift än vad man ville låtsas om. Och visionärer av annat slag, drog annorstädes, dvs det skulle bråkas om prästvigningar och det vann väl Göteborgs stift på.
Sune läste Gunnar Rosendal och fann den vara kyrkorelevant och sedan kom han till Uppsala med högkyrkliga docenter och professorer. Då, i slutet av 1940- och början av 1950-talen var det högkyrklig vår i luften. Sedan kom frostnätterna…
Trots frostnätterna, som tog död på så mycken entusiasm i Svenska kyrkan, kunde ett medvetet arbete utföras för att förnya/fördjupa gudstjänstlivet. Det hela hamnade efterhand i kyrkomötet, där Sune var med som prästerlig ledamot för Västerås stift 1975, 1979 och 1982. Han var också biskop Sven Siléns högra hand i handboksarbetet. Syftet var att förverkligade slagordet: ”Vi firar gudstjänst”, alltså präst och församling tillsammans (inte bara prästen med ryggen vänd mot församlingen) och kantorn på läktaren med sin rygg vänd mot församlingen! De minnesgoda minns att kyrkohandbokskommitténs förslag fick konkurrens.
Självfallet kunde Sune verbalisera sin kritik av det nya så kallade kyrkomötet, en kyrkokommunal rikskongress. Sune ser att vi varit med om något som är och ska kalls ”en religiös katastrof”. Det är den sortens präster som dör undan nu. Det har sett en annan kyrka, en som var, och en annan kyrka än den som var, växa fram i politisk ordning. Mot slutet av Sunes backspegelstitt finns några riktigt intressanta citat att fundera över.
Sune Garmo sökte år 1982 kyrkoherdetjänsten ”hemma i Rättvik”. Enhälligt förord av kyrkorådet men det var regeringen som utnämnde och centerpartisten Karl Boo vägrade. Ingemar Bergmark var den havlige. Han blev kyrkoherde. Ingen ville påpeka att Bergmark hört till Kyrklig Samling men tänkt om och i omgångar belönades för detta. Sune visste hur det går till och fick nöja sig med det enhälliga förordet. Det kanske inte är en skam att vara komminister heller, för den delen. Men utnämningspolitiken har varit ett verksamt medel för att ställa om Svenska kyrkan på det vanliga sättet, det ni kan se: mycken kyrklighet ställdes in. Jag undrar hur många som i nekrologerna kommer att påpeka vilken hänsynslös överkörning Sune drabbades av. Regeringsutnämningarna var till för dugliga präster som skulle kunna lita till statlig oväld när det kommer till utnämningar.
När jag första gången kom in i kyrkomötet (1979) var Sune alltså med, uppmuntrade och var kordial. Vi bodde på Ersta och kunde äta kvällsmacka tillsammans med några av biskoparna. Vi kunde under kommande årtionden mötas i Rättvik då och då och för nästan precis ett år sedan skickade han mig sina anteckningar (de som finns på nätet) med önskan om Gott Nytt År. Detta goda nya år blev Sunes sista.
Jonas Jonson påpekade, att en motion Sune skrev gjorde att 4 söndagen i Advent blev en Maria-söndag. Det kan ni tänka lite särskilt över nästa söndag, när vi firar henne som Sune föreslog att vi skulle fira så här på tröskeln till jul. Jag tänker hålla Sune i minne då också.
R I P