Kvalet fortsätter och flyttar in i många kyrkokristnas bröst, det har jag fattat. Dessa de missmodiga ska förstås inte tröstas med fagra ord. De ska se och inse. Somliga ser att Svenska kyrkan är upp och ner-vänd. Tid för omvändelse alltså. Andra fattar inte. Tid för Sofia Lilly Jönssons analys. Den tröstar inte, men den blottlägger och det är bra nog i dagsläget.
Vi får bestämma oss. Antingen med ohöljt intresse se vad som nu händer eller förtvivla. Det gäller oss som fattar. De andra har inga som helst problem.
Jesper Eneroths slutsats är att väljarna vill ha en progressiv kyrka. Då tycker jag de ska få det. I kyrkostyrelsen hamnar både progressiva nazister och kommunister, vem hade i sin ungdom trott detta? Och vem hade trott att det skulle bli som i Kalmar, där socialdemokraterna inte hade nog med kandidater för sin progressiva framgång, så hälften av deras stolar måste lämnas obesatta. Det förklaras med att ingen tydligen kunde den kyrkliga organisationen längre. Vad ska vi säga om detta och hur ska saken lösas. Frågan får ett religionsteologiskt svar av centerpartisten Anders Åkesson: ”Det vete gudarna”, sa han. (Barometern 21 sept) Det är här man ska skratta!
I Nybro ställde POSK inte längre upp (varför vet jag inte). 10 mandat skulle nu fördelas bland politikerna. Där var valresultatet av den modell vi lärt oss misstro. Segrarna, centerpartiet, fick 58,46%. I Ålem fick centerpartiet 59,34%. Inget politiskt parti har i största välmening gjort Svenska kyrkan så stor skada som centerpartiet.
I Älmhult kom miljöpartisten in och blev vågmästare. Det kan bli underhållande. Hans idéer om det kyrkliga är lite – kan man säga så? – nypåkomna. Kyrkogården bör präglas av biologisk mångfald och på prästgården och församlingshemmen bör det sättas solpaneler. Kyrkorådets nuvarande ordförande hoppas, att ledamöterna av kyrkofullmäktige också kommer att engagera sig i församlingsarbetet. Detta säger flera saker på en gång. Alla i fullmäktige är inte engagerade. Och sammanträdandet i kyrkofullmäktige uppfattas inte som församlingsarbete. Har vi problem eller har vi problem?
Modéus II konstaterade i Smålandskomposten, att många unga valde att gå till valurnorna, som väl noga taget var lådor. ”Det är intressant och hoppfullt för framtiden att de röstar”, sa Modéus II, och avslöjade var han har sitt hopp. Han kommer att bli besviken. Men kanske inte arbetslös?
Modéus II kommenterade för media från nationell nivå valet. Han var uppenbart emot AfS. Modéus II såg valresultatet, där AfS fått tre mandat, som en varningssignal. Nu ville han tala om en kyrka som är till för alla. ”Jag, och många andra, är redo att ta debatten.” Vilken debatt? Var? Om vad? Att vi ska vara emot dem som är högernationalister? Och vad menar vi med biskopar som politiserar precis så som det sagts i kritiken av dem? Sverigedemokraterna måste skratta och Alternativ för Sverige tacka för uppmärksamheten. Borgmästeren Bo Frank i Växjö hade också synpunkter i sin dagbok på nätet: ”Att en ledande företrädare för kyrkan uttalar sig om hur medlemmarna faktiskt röstar. Då betyder det att biskopen underkänner de val de röstande har gjort. I stället för att laga efter läge och inkludera alla medlemmar av kyrkan som faktiskt gått och röstat.”
När Axel W Karlsson ställer sig i kyrkomötets talarstol störtar Modéus II upp, redo att ta debatten? Det mesta kan bara bli dumt. Den gamla strategin, när Axel var sverigedemokrat, var att inte bemöta honom. En, endast en, uppfattades vara vänlig i det mesta men i polemiken mot en sverigedemokrat skarp. Det var – jag!
Innebär valresultatet att SD blivit rumsrent. Rimligtvis. Det tredje största riksdagspartiet kan inte nonchaleras och AfS gör då fortsättningsvis tjänst som avskräckande exempel – som SD tidigare. Modéus II griper in. Han står för en kyrka ”som i första hand säger välkommen till människor som söker sig till vårt land, en kyrka som tillämpar det vackra ordet solidaritet.” Så sjungs visor om kärlek med vacker röst och skickligt strängaspel… Jag snodde meningen från profeten Hesekiel, den är användbar flera gånger om. Vill ni pröva nervstyrkan, läser ni Aftonbladet!
Jag ska inte granska solidariteten med de fel-troende i Svenska kyrkan, men vi är rätt många och vet att se igenom blå dunster. Vi refraktära är inga dumskallar. Jag bor i en församling som alls inte var välkomnande. Och jag tror inte längre, att vi är så förtjusta i migranter och migrationens konsekvenser i andra och tredje led. Modéus II stiger fram och möts rimligtvis av misstro. Man finner honom alltmer egendomlig.
Nyss hade han pensionerade diakoner ”med respektive” samlade i Växjö. Han kallar de pensionerade diakonerna ”emeritidiakoner”. Mycket är dom (och understundom mycket mindre än vad vi ska inbillas att tro, läs Lotta Engels avhandling!) men emerituslön har ingen i Svenska kyrkan, ingen biskop, ingen kyrkoherde, dvs den sort som kunde beviljas emeritilön av staten. Varför inte vara allvarlig med orden? Min vän i Varberg var mycket allergisk inför dem som trollade med truten, som han sa. Pensionerade diakoner är de, kanske seniordiakoner.
I största allmänhet tror jag, att biskopar inte ska säga något om kyrkovalet. Valet är lekfolkets primära ansvar och kyrkomötets ordförande är en lämpligare talesperson än Antje. Så var det sagt också.
Vad har vi att se fram emot? Patron Esping från det litterära verket Bock i örtagård kommer nu att träda fram i pastorat efter pastorat. Det blir, för att vara fortsatt litterär, ”ett liv och ett kiv”. Behjärtansvärda förslag kommer att levereras, ty det är inte svårt att skära breda remmar ur andras läder, särskilt inte när lädret ligger framlagt Säg bara ”klimat, miljö och kv*nnl*g* pr*st*r” samt några andra fraser…
Kloka kyrkoherdar kommer att se vanvettet när det görs prioriteringar i framtida beslut, men kan inget göra. Det blir kyrkoliv på civilreligionens villkor. Dessa villkor är alltid anpassade efter denna världens väsende, dvs PK. Vilka ska vi beundra mest? De kyrkoherdar som 1. står ut med denna arbetsmiljö, 2. de som inte gör det och ger upp/ger sig iväg eller 3. de som inte står ut med sakernas tillstånd och gör uttalat motstånd, alltså ställer kyrkfolk mot folk? Som Bekännelsekyrkan på 1930-talet alltså. För vi tror alls inte den folkkyrka som är ”Folkets kyrka”: . Det var dåtidens nazistiska tankemodell. Vi andra tror att Kyrkan är Kristi kyrka och där samlas Guds folk, Guds egen familj på orten, för att vara gudsfolk i tjänst åt folket: främst genom att fira gudstjänst – som förstås får sina konsekvenser med en vardagsdiakoni genom vanligt folk, en diakoni som aldrig blir – emeriterad!
Den organisatoriska grundskadan vill jag hålla fram. Det finns ingen självklar förbindelse mellan församlingens liv och beslutsfattarna. Så kan en Kyrka aldrig leva. Ur territorialförsamlingen, där lekfolk och präster är underordnade nådemedlen, växer en demokratisk ordning fram. ”Förankringen i den lokala gudstjänstgemenskapen utgör den kyrkliga demokratins särart i jämförelse med demokratin i det borgerliga samhället.” (Gustaf Wingren, Demokrati i folkkyrkan, Skriftserien Ordet och kyrkan. Gleerups Lund 1963, s 59) Också en blind kan få korn på en höna!
Det kanske är på detta farliga tema Modéus II i första hand borde lägga ut texten. Demokratin utgår från beslutsfattarna, de i verklig mening förtroendevalda, som är en del av gudstjänstgemenskapen. Om de alls inte är en del av denna gemenskap, vad är de då? Usurpatorer? ”Tala Modéus II, tala!”, skulle Wingren ha ropat.
Jag läser böcker. Snart ska jag slända uppmuntrande om vad jag fortsatt finner vid mitt läsande.