Antje har talat till sametinget. ”Tillsammans arbetade vi med processen kring ursäkten från svenska kyrkan”, läste jag på Twitter. Processen? Att Ecklesiastikdepartementet hanterade samefrågan må vara. Men vad är det för process Svenska kyrkan på tjugi-tjugi-talet ska in i? Jag såg Antje posera också. Med kulturministern på en bild. Med talmannen Norlén på en annan. Hon har en icke obetydlig faiblesse för sådant, Antje.
Själv funderar jag mest över småfolket i Småland. Överutskrivning till den svenska krigsmakten var landskapets öde. För att inte tala om hur jordbruksmarken såg ut och hur man kunde bo i mycket enkla torp. Eller ska vi tala om det och säga, att allt ljus inte ska hamna på samerna? Prosten sa i vart fall bestämt ifrån. ”Det heter inte lappjävel.” Det förstod i all kristlighet kanske de flesta. ”Det heter samejävel.” När det ska processas kring ursäkten, vill det nog till att bevara sitt goda humör. Och en smålänning undrar vad det hela kommer att kosta rent pekuniärt.
Det är inte så enkelt. I grund och botten tror jag att alla små organisationer, sameting eller en församling lika, riskerar att kapas av sådana som har en egen agenda. I församlingen välkomnas alla. Det är inte det som är problemet. Problemet är när dessa, de egendomliga och i många sammanhang marginaliserade, tar makten för då förstärks (med mycket goda skäl) Svenska kyrkans marginalisering. Jag säger inget annat än att detta är en förblivande risk i kyrkolivet tiderna igenom. Och faran döljs av de vackra slagorden om att inte göra skillnad. Jag menar att det är precis vad vi ska göra. I radiogudstjänsten i går talades det om ”rätten att vara sig själv”. Vad är det för rätt? Nog är detta ett feltänk. Det finns ingen sådan rätt. Däremot finns det en personlig kallelse till mig att vara mig själv – och det betyder att vara den jag i Kristus är, den Gud menade mig när han skapade mig så fin och värdefull som jag är.
Nu är det väl på sin plats att påpeka, att det finns en kraft som har sönder i och kring mig. Denna komponent kallas på fackspråk ”synden”. Den förvrider perspektiven. Minst sagt. Den skapar självupptagenhet som grundhållning, människan blir incurvatus in se, inkrökt i sig själv. Jag förslår att vi mer idogt borde granska de krav som nu formuleras utifrån detta böjningsmönster. Egentligen tänker jag att detta handlar om något för kyrkopolitiken grundläggande, något dissidenterna inte riktigt velat förstå. Sekter byggs upp så.
Himmelriket är som ett senapskorn. Det är litet ,men när det växt upp kan himlens fåglar komma och bygga bo bland grenarna (Mt 13:31-32). Mångfalden är själva poängen (Hes 13:23). Här är en modell för vad det är att vara Kyrka. ”Fåglar av alla slag, en mångfald” ska bo i hägnet. Denna mångfald samlas kring bekännelsen att Jesus är Herren. Därtill har i Kyrkans gemenskap bekännelser formulerats, främst från 300-talet men icke oviktigt också på 1500-talet. Kristen tro är mer än känslopjunk. Den klär sig i dogmer – och det är i Kyrkans sammanhang något fint.
Sekten styrs mer av känslomässig dogmatism. Den väljer ut några punkter den driver hårt. Dess syfte är inte att ta in många perspektiv och låta dem brytas mot varandra. Den styr på enhetlighet och inkluderar bara så, dvs i praktiken genom att exkludera. Perspektivet är alls inte sällan mycket personligt. Dikten Bannlyst prästinna av Anna Rydstedt kom 1953. Att prästinnan alls inte var bannlyst kanske man skulle fundera kring. 1953 hade Svenska kyrkan inga kv*nnl*g* pr*st*r. Och Annas eventuella prästkallelse hade ingen prövat. Det hela var subjektivt. Jag tänker numera att denna subjektivitet är en underström genom kyrkolivet och själva uttrycket för sektmentaliteten.
Jag kan pröva med ännu en fråga. I SDS påstods att Frimodig kyrka hellre vill se Joakim Månsson Bengtsson i garderoben. Månsson Bengtsson vägrar gå in i garderoben igen. Jaha. Nu kandiderar Månsson Bengtsson i kyrkovalet för Öppen kyrka för alla (nåja…) och den starkaste anledningen till kandidaturen är hans ”stolthet över Svenska kyrkans delaktighet i Pride, inkluderande inställning och förståelse för vikten av detta för hbtq+rörelsen”. Hur eller hur är det Månsson Bengtsson formulerar trots allt en sekterisk bekännelse, inte en kyrklig. ÖKA-kandidaten presenterar sig som ”aktivist för mina och andra hbtq+personers rättigheter”. Kraven är tydliga, t ex ”regnbågsflaggan ska vaja utanför församlingarna, Svenska kyrkan ska stötta Priderörelsen runtom i hela Sverige…” Så resonerar en sekt, som samlar sig kring en enda bärande idé.
Kommer några aktivister, står sig Svenska kyrkan rätt handfallen och därmed kan sekten och dess mentaliteter lätt etablera ett brohuvud. Så stark är ju inte Svenska kyrkans andliga självmedvetande. Och bakåt går det! I Växjö ställs inte bara landsbygden kring staden ansenligt gudstjänstlös (om vi jämför med hur det var). Också i städertycks det planeras för kyrkstängningar. S:t Petri i Eskilstuna, Mariakyrkan i Värnamo och idén att pröva Johannes liksom kyrkorna Västrabo och Högstorp i Växjö berättar något. Kyrkligt förnyade präster ska inte låtsas förvånade. Vet kyrkoledningen inte att prioritera församlingsbygge och vet den inte ens hur sådant går till, blir det så här. Då accentueras min tanke, att en marginaliserad kyrka bara kan dra till sig andra marginaliserade som söker en plattform. En sådan kyrka fungerar som trollkarlen vid Himalayas rand, han som drack upp sig själv. Årets kyrkoval kommer inte att ändra något härvidlag. Slagorden skapar ingen möjlighet till förståelse av Svenska kyrkans verkliga andliga läge i folket.
Ska jag ändå redovisa irritation gäller den önskemålet om en konservativ kyrka. Som ska konservera vad då? Prästänkor konserverades fordomdags. Jag håller före att all kyrkopolitik måste vara radikal. Det betyder att den ska knyta an till rotsystemet, radix. Så har det alltid sagts i de kyrkliga förnyelsetiderna: ”Ad Fontes!”, till källorna och ”Libertas Ecclesiae”, Kyrkans frihet (från politisk maktutövning). Det räcker långt. Fast just nu känns den hållningen rätt avlägsen.
Jag ser ett kyrkosystem där aktivister av skilda slag driver sina agendor, kyrkorum avfolkas och stängs, det trogna folket fattar att något är i olag men fattar inte vad och så fortsätter löpan utför. Det blir bara dummare. I radiogudstjänsten i går kunde predikanten inte ens rätt uttala namnen på de auktoriteter hon anförde. Bra att Dietrich Bonhoeffer och Emmanuel Lévinas inte kunde höra de vanställda namnen. Välvilligt var det tänkt, men i grunden inte imponerande kunnigt. Detta är vår samtid och vår framtid.
Vi kunde kring år 2000 valt en annan väg eller inte. För det var då dissidenterna skulle marginaliseras för att elimineras… Det är mycket som avslöjas som helt rubbat i denna kvalfyllda tid. I alla kvalfyllda tider.