Vi tar det igen: ”Är du också solidarisk, antirasist, värnar om asylrätten, står upp för alla människors lika värde, bryr dig om skogen, klimatet, miljön?” Det är alltså då det är viktigt att rösta i kyrkovalet. Jag tycker det hela är underbart. Underbart enfaldigt. Vidunderligt.
Salongsbolsjevikerna kan man lita på. Få av dem är förvunna till ansvar utifrån BrB 16:16, förargelseväckande beteende, ”lilla socialistlagen”, ni vet, och då citerar jag Hjalmar Branting. Det vet nog inte dagens vänster, alltså salongsbolsjevikerna. Verkar jag lite syrlig? Riktiga bolsjeviker visste man mer var man hade. ”Hammaren i huvudet och skäran i halsen” är i vart fall ett motto man kan begripa – och det plågsamt tydligt. I jämförelse är ”solidarisk, antirasist, värnar om asylrätten, står upp för alla människors lika värde, bryr dig om skogen, klimatet, miljön” rätt oprecisa revolutionära slagord. Mer salong än bolsjevism, alltså. Lenin hade skrattat.
Elsa Jönsson (s) i Växjö kan man lita på. Hon har inte varit adjunkt i tyska inte för inte. Några ser henne som äldre, andra som åldrad och de värsta ser henne som uråldrig. Alla tre kategorierna skulle nog kunna ge argument för sin uppfattning. På nätet presenteras hon som ”en dam som är född den 8 oktober 1942 och bosatt i Växjö”. Hon är socialdemokraternas grand old lady och begick ett inlägg i Smålandskomposten med budskapet, att S vill värna musiken i Svenska kyrkan. Jag visste inte ens att musiken var ifrågasatt! Men tydligen handlade det om folkhögskolorna. Det var kanske lite svårt att tänka att SD skulle få igenom reformen att lägga ner folkhögskolorna, en sådan motion finns i riksdagen. Själv hade jag alltså inte ens fattat ”hotet”. Elsa står dock upp för musiken. ”Musiken är en stor och viktig del av gudstjänsten. Det är ofta så att vi längtar till att få sjunga de välkända jul och påskpsalmerna när vi går till kyrkan.” Jag är också här en avvikare:
Biskopsfamiljen Billing i Västerås, Gerda och Einar alltså, hade den vanan att de sjöng igenom psalmboken psalm för psalm, året runt, vid husandakten med barn, tjänstfolk och gäster närvarande. Några gäster fann det besynnerligt, att i högsommaren sjunga julens psalmer. Men Elsa kan tydligen sjunga ett litet urval psalmer året runt. Endast en fähund skulle nu antyda, att Elsas gudstjänstfirande inte utsträcks till Trefaldighetstiden… Men skulle jag börja längta efter att få sjunga jul eller påskpsalmer i augusti beror det nog på att jag nickat vid fotbollsträningarna med Moheda IF:s pojklag alldeles för mycket – och att detta nickande nu skördar sin tribut.
Nu slår eftertankens kranka blekhet till! Är detta psalmval vad socialdemokraterna går ut med i kyrkovalet? Man vill veta. Eller inte?
Från en mensjvik som Elsa kan vi gå tillbaka till bolsjevikerna. Dadgostar talade på VISK:s valupptakt och vad hon än sa, så talar detta för sig självt. Vänstern står inte partipolitiskt fritt. Samma bolsjeviker här som där! Med stöd också av dem som inte omfattar kristen tro eller ens är medlemmar i Svenska kyrkan. Vi lever i undrens tid…
Jag får på fejjan av vänstern veta att ”mycket står på spel i detta val” – jag hajade till. Jag tänker att mycket står på spel varje söndag, när några bestämmer sig för att inte fira gudstjänst och att detta avstående – med tanke på framtiden – är det verkligt viktiga valet. Nu får jag vet att ”högern mobiliserar för att vrida tillbaka klockan till en svunnen tid, när kvinnor inte kunde bli präster eller utföra abort”. Utföra abort? Jag får också veta att ””Svenska kyrkan står idag stadigt upp för HBTQI-frågan, viker sig inte om flyktingars rätt till asyl och bedriver jätte viktigt socialt arbete för hemlösa och andra utsatta.” Detta är tydligen frågor som ”vi tagit för givet att kyrkan ska göra”. SD vill ändra på det. Säger Vänstern i Svenska kyrkan.
I fem punkter anges att du ska rösta på VISK om du
* tycker att kvinnor ska kunna vara präster
* vill försvara HBTQI-personer (sic!) rättigheter
* är för rätten till abort
* står upp för asylrätten
* stoppa högerns frammarsch
Och blir det starka vänstervärderingar i Svenska kyrkan innebär detta också en starkare vänster i resten av samhället. Nooshi Dadgostar ropar på fejjan: ”Tillsammans drar vi kyrkan åt vänster!” Dadgostar är hur som helst inte röstberättigad i valet. Hon är inte medlem i Svenska kyrkan. Vi är nog inte överens om vem Jesus är, för att säga det försiktigt. Vänster? Dadgostar baxar på.
Statsutskottets mäktige ordförande, den konservative biskop Gottfrid Billing, var på väg nerför trappen i riksdagshuset och mötte liberalen, statsminister Nils Edén. Billing gav artigt honom plats. Då sa Edén: ”Aldrig hade jag väl trott, att jag skulle få se biskop Billing gå till vänster!” Billing: på sin breda skånska: ”Så bär det utför också!”
Det måste vara något fel på ett kyrkosystem vars val utan vidare kan handla om uppenbara fånierier och – betydligt värre – tas om hand av dem som alls inte delar den grundläggande insikten. Kyrka kan uppfattas komma av kyrikä, Herren tillhörig, och Herren är Herren Jesus. Ordstammen kan också härledas till konsonanterna ”krk” och syfta på ”cirkus”. Den ena förklaringen kan i tider som dess visa sig lika god som de andra.
I dessa galenskapernas tider kan förstås Svenska kyrkans egentliga och allvarliga frågor om Kyrkans existentiella identitet, mässa, och mission, sändning, aldrig ställas. Vad är en apostolisk kyrka, dvs en på apostlarnas grund, i vår tid – och vad bör en sådan kyrka nu göra? Biskoparna tycks snöpta och vad ska de göra om valet står mellan breda uppskattande majoriteter (”folket”) och oss andra klarsynta? Unser årtionden har biskoparna låst in sig i de kyrkopolitiska förutsättningarna för att pröva prästkallelser, dvs de får bara i begränsad mening fråga vem Gud kallar. Icke så få präster vet, att de med dagens vigningspolitik (som är just politik!) aldrig blivit vigda – och inte ens velat bli! Med en uppsättning ”biskopar” med begränsad potestas återstår frågan var de grundläggande frågorna ska ställas, hur de ska ställas och av vilka. Kyrkovalet 2021 måste väl ändå ha dragit hyendet av lasten? Är det då inte många kyrkliga som känner behov av att distansera sig från galenskapen och vanvettet och behålla distansen?
Hade min doppräst, min präst i söndagsskolans Storklass och min konfirmationspräst sett och hört vad jag ser och hör, hade de avlidit.
Det finns väl också ärade kämpar som i det som nu kallas ”vänster” funderar över ett vidgat alienationsbegrepp, ett som innefattar en känsla av intellektuell uppgivenhet inför det de nu bevittnar i det politiska livet och det fenomen som kallar sig ”vänster”?
Den egna kyrkoalienationen ska vi bara inte tala om!