Utan omsvep: Svenska kyrkan är inte längre byxad att ta i trosfrågor. Det bror på att sanningsfrågor inte ställs. Språket är inte meningsbärande utan ett spel, ett språkspel. Orden blir töjbara. De mer nervösa av oss känner igen det nazistiska språkspelet, där orden fick nya
betydelser i avsikt att övertyga.Propaganda alltså. Och jag, som sysselsätter mig med Hoffers lilla men ack så nyttiga bok The True Believer,inser att avgrundskunskap behövs. För att vi ska få denna kunskap är vi beroende av Den Heliga Skrift och dystra analyser av det mänskliga livet som där levereras.
Det spelar inte så stor roll vilka kulturer människan lever i. I alla kulturer finns människan, och det är hon som är själva problemet. Hon lät av fagert tal lura sig bort från Livet. Hon bytte bort Gud mot en uppsättning avgudar. Det måste vara Kyrkans ansvar att avslöja avgudarna. Men en Kyrka som i grunden är osäker när det kommer till frågan om Sanning måste nog satsa på att distribuera sanningar – och av detta blir i alla tider en Kyrka i tiden. Avgudarna kan sitta tryggt.
Det måste bli fel när en som vigts att vara VDM, Guds Ords tjänare, öppet deklarerar att han, med sin ansenliga lön, ”inte har sanningen, men söker den”. Riktiga gudsordstjänare skulle förstås säga: ”Jag har inte sanningen, men den söker mig dagligen och stundligen och därför är Bibeln ett osvikligt verktyg att läsa, meditera över och i mitt fall utlägga i församlingens gemenskap
samt städse sucka över hur lite jag fattar av de heliga hemligheterna. Mitt stora problem är att jag verkligen tycker mig vara (och faktiskt är) så okunnig och hoppas att folk inte ska fatta hur lite av trons hemligheter jag förstått. Detta sagt, ska jag ut i naturen och titta på Guds osynliga egenskaper (Rm 1) för utmaningen att se det osynliga består liksom ansvaret att ta vara på det jag fått veta om tron.”
Vi vet inte vad konflikten/konflikterna i Härnösands handlat/handlar om. Tänk om det är själva avgrundskonflikten som Eva på något sätt kommit att hamna i – utan att någon riktigt förstått hur det gick till? Att den konflikten finns, har Jesper Bengtsson satt ord på. Med ett enda undantag är samtliga stiftsstyrelsers vice ordförande socialdemokrater. På vilken sida av avgrunden står de? Det behöver vi nog få veta. Men ingen stiftsstyrelseordförande är byxad att utröna den saken med ställföreträdaren. Omdömet stämmer: Inte byxad att ta i trosfrågor!
Å andra sidan uttalar sig Eva och meddelar: ”Jag är vald till biskop och det är många som har valt mig och det är för deras skull som jag gör mitt jobb, för deras och för kyrkans skull. Oavsett vad Överklagandenämnden hade sagt här så hade jag tänkt stanna kvar.” Ponera, ordet är ”ponera”, att Överklagandenämnden sagt, att saken arbetsrättsligt är klar och slagit fast att alla, samtliga, i den s k vigningstjänsten lyder under samma regler eftersom de till sist og syvende är lönearbetare och saken kyrkorättsligt aldrig formulerats för en situation som denna (vilket är korrekt) – hade hon stannat kvar. På vilken grund? Är det här vi får en nyckelreplik till att det i Härnösands stift gick som det gick? Inte vet jag. Några måste veta. De kyrkliga frågorna ska inte tas upp i sina småttigheter utan ses i stort i jakt på grundskadan. En biskop som uppfattar sig inte vara utbytbar har missat någon Livets omständighet. Hon ser tydligen också stiftsstyrelsen som en mindre del av sitt ansvar, så liten att hon kan strunta i den. Stiftsstyrelsen tycker att Eva skulle ägna sig åt det andliga (det eteriska), så tar styrelsen hand om det andra.
Därtill ska Eva göra sitt ”jobb”? Tydligare än så kan Marx och Engels inte konstatera, att de fick rätt: biskopen har blivit lönearbetare och gör ett jobb inom vigningstjänsten. Är det så Eva ser på sitt ämbete kanske man kan fatta något mera av den fleråriga konflikten? Och en konflikt är det fortfarande – även om vi famlar för att förstå vad den gäller.
Nu vidgar jag perspektivet. Jag misstror centraliseringsivern i Svenska kyrkan. Under namn av framsteg och rationalisering töms lokalkyrkans expedition på folk. Där satt en dam (oftast en dam) på deltid och ordnade med papper för födslar och dödslar. Det var bemmanat (man betyder människa i detta sammanhang!) på en expedition. Folk kunde komma och uträtta ärenden. Det där skrivbordet var jämte altaret församlingens viktiga bord. Inte bara folk utan alla anställda kunde ha ärenden till detta skrivbord. Löner och ledigheter liksom schemaläggning och inkallande av vikarier, när någon blivit sjuk, liksom justering av protokoll mm mm hanterades vid det bordet. Det var så organisatoriskt litet att det var hanterligt och det som blev fel, för fel blir det alltid, kunde rätt enkelt rättas till. Därtill ordnade denna för församlingslivet så centrala person understundom kaffe och antecknade vad som sades vid planeringar. Allt var så självklart att ingen såg hur det var.
Siffernissarna ville då lägga löneutbetalningarna i Uddevalla (av alla ställen).
Mycket vill ha mer, som min gamla moster sa. Stora centrala system för det som kallas ”gemensamma behov” ska skapas. För att utröna behovet skulle en enkät skickas från Antjeborg till församlingarnas/pastoratens brevlåda, det betyder till kyrkoherdarna och ordförandena. Det blev inte så. De som skulle svara blev till sist ordförandena. Jag läste frågorna, som handlar om de dagliga rutinerna på pastorsexpeditionerna (jag höll på att skriva ”pastorsämbetena” men hejdade mig i tid). Min vän prosten A blev illa till mods. Ytterst få förtroendevalda är så insatta i frågorna att de kan bidra med vettiga synpunkter. Jag skulle säga att den sortens uppgifter gör det allt mindre intressant att vara förtroendevald. Men frågorna kan uppfattas vara så formulerade, att svaren blir de som önskas. Prosten A tänker så.
Om vi lyfter frågan från praktik till kyrkosyn blir prosten A inte gladare. Inte för att han tror att detta är oviktiga frågor, tvärtom. Han ser dem som grundläggande för framtids segrar, men han kan inte se att frågor om kyrkosyn eller ecklesiologi alls belysts. Vad är det för stordrift som utifrån en kyrkosyn blir nödvändig och vilken konkreta problem i församlingen ska den lösa? Obesvarade icke ställda frågor.
Prosten A formulerar sig mer polemiskt än så. Han föreslår att vi nu gör som med dumma beslut från tidigare kyrkomöten och koncilier. Glömmer hela saken. Hur blir det annars? En mängd funktioner läggs på annat ställe och kvar sitter en ensam kyrkoherde för att skicka underlag till de centrala organen.
Det blir som med posten. Brevbäraren borde kallas något annat, för brev tycks han inte bära. Jag var i Alvesta i går och tänkte posta ett brev. Lådan töms måndag kl 16. Sedan kanske det är varannandagsutbärning hos mottagaren. I Moheda töms lådan kl 13 måndag-fredag. Tanken, att det kommer ett brev jag vill svara på lite raskt, är en antikverad tanke. Jag undrar om de så kallade brevbärarna är nöjda eller om de gått sin kallelseglädje förlustig? Är det någon på Postnord som känner att de är kollegor med guden Mercurius?
Jag ber att få hänvisa till Den tänkande lantbrevbäraren och Gunnar Turesson som sjöng. Kolla själva.
Är Svenska kyrkan inte byxad att ta i några frågor, tros- eller andra, utan dömd att bli som ett fd ämbetsverk, dvs bli som det älskade Postnord?
Att översåtarna inte är byxade att försvara vårt gudstjänstfirande, vet vi också. Då gör vi det själva.
Fred 9.30 överlämnas listan Lätta på restriktionerna för gudstjänster till Amanda Lind vid digitalt möte. Skriv på nu!