Tjugondedag jul – en dag att minnas, kan man tycka. Den högtidlighålls inte så vidare värst. Det finns sådana, också kristna, som kastar ut julen långt dessförinnan. De klagar på barr på golvet och förmår inte inse tjusningen av att just den 13 januari barrsanera och se upplagt barr i stora högar eller strängar. De flesta har nog inte heller stora leksakslastbilar de kan lasta med hjälp av lika stora traktorer med skopa. Så går det som det går, både med det ena och det andra.
Prosten F ringde, inte att förväxla med Dr F. Prosten hade sent i söndags kväll sett gudstjänsten från Hässleholm. Det var en duglig organist, det begrep han. Det var sångaruppställning på kortrappan, det fann han nog lite märkligt för intrycket blev att koret var ödsligt. Det var en komminister som predikade, det var en predikan prosten inte begrep. Sålunda, ty prosten F är en mycket begåvad prost, ringde han mig och bad mig se föreställningen i måndags eftermiddag och förklara för honom vad det hela gick ut på. Jag tittade ihop med två katter, som dock sov under förkunnelsen. Själv var jag pigg och alert och kunde följa en framställning utan mening eller mål. Det var som i ett sämre kulturprogram: fiiiint och inkännande. Men vad ville hon egentligen, utläggerskan?
https://www.svtplay.se/gudstjanst
En präst ska fundera över frågan om den predikan som snidas ihop är den sista han ska hålla i livet och vilka krav detta då ställer.
Det skadar inte heller att undra: Kan detta för någon vara den sista predikan han eller hon hör? Har predikan tröstat, lärt, förmanat och varnat då? Har ärendet varit själva saligheten, har predikan sagt något om Herren Jesus? Har predikan avslöjat, att prästen vill något viktigt för sin församling med sitt predikande?
Nu kan det tyckas vara av underordnat intresse vad som händer i en främmande stad i ett annat stift – visserligen belägen vid samma stambana som Moheda, där jag bor – men saken kompliceras av pandemin. Vi ska ju hänvisas inte endast till en uppsättning gudstjänster på nätet utan till radio och tv. Om detta vore min själaföda för en hel vecka, skulle jag räknas till de undernärda och kanske dö andligt undernärd med Covid-19. Nu fick jag mer för min själ i Rydaholm, så jag klagar inte för egen del. Det enda jag kan hoppas på är att ingen ska – på ett coronasäkert sätt – hejda mig för att fråga: – Varför ska jag vara med i en kyrka och årligen satsa tusentals kronor på medlemskapet när detta lätt obegripliga är vad som förkunnas min svarta själ till salighet? Vad skulle jag arme svara då?
Jag vet de sjutton skälen och kan snabbt dra dem utan att behöva andas:
Ditt medlemskap möjliggör: Kyrkans öppna förskola och andra aktiviteter där små barn och deras föräldrar kan mötas. Hembesök och sjukhusbesök för att stötta sjuka eller människor i kris (fast när jag låg på lasarettet i mer än sju veckor ..DS). Gemenskapsträffar för äldre och ensamma. Jourhavande präst som människor i krissituationer kan kontakta under den tid på dygnet då många andra resurser är stängda.
Arbete i krissituationer med lokala kriscentrum, samtalsstöd m.m. Själavårdssamtal när livet känns tufft och man behöver någon att prata med (som om vården om min själ, mig själv, särskilt handlar om kris! DS). Gratis eller subventionerad familjerådgivning. Olika projekt för stöd till människor i arbetslöshet. Ett rikt musikliv med körer och musiker. Underhållet av våra kyrkobyggnader och kulturarv, både i Sverige och utomlands.
Stöd till de som sörjer. Stöd till människor som är nya i Sverige att lära sig svenska och komma in i samhället. Tillfälligt ekonomiskt stöd när det verkligen krisar. Stöd till svenskar som befinner sig utomlands. Stöd inom vård, försvar, universitet och fängelser. Bidra till Act Svenska kyrkans arbete vid katastrofer, men också bidra till kyrkans olika biståndsprojekt.
Nu behöver jag andas. Men är detta ett fullgott svar för de tvivlande? Ens för mig? What’s in it for me? Borde inte det framgå? Det verkar som om dom är mer intresserade av mina pengar än av mig. Och inte ett ord om gudstjänsten, att mina pengar möjliggör gudstjänstfirande i väl uppvärmda kyrkorum med sådant som tillhandahålls mig som är viktigt för mig och mänskligheten i och utanför mig: förlåtelse, liv, välsignelse.
Är det i verkligheten vad jag ser i de sjutton punkterna: ett behjärtansvärt kyrkligt egenintresse? Och har det hela rätt lite med Guds Rike att göra? Nå, jag vet att jag tjatat temat tidigare – men jag kommer inte runt det. Det är genom trägna studier av text och statistik som det kyrkliga krisläget klargörs. Jag påstår, med alltfler indicier, att detta svenskkyrkliga avfall hör samman med kv*nn*pr*stfr*g*n – men på ett sätt som är mer komplicerat än de flesta fattar. Jag kan ta det enkelt. Peta i dop, nattvard eller ämbete och ni petar i något som inte ”bara” är gudomligt givna ordningar utan (kanske just därför) komplexa.
Men visst går det Svenska kyrkan illa, riktigt rejält illa. Det kyrkoliv vi nu ser gestaltas är inte sakramentalt kyrkoliv, det är närmast den idealism som kännetecknar den liberala teologin. Liberalism är frigörelse. På sitt sätt är den lik 1960-talets sexuella liberalism. Den bär inte frukt eftersom den knaprar p-piller eller fumlar med kondomer. Fast teologiskt, förstås. Om den nu inte föredrar det enkönade. Den blir oförmögen att skapa liv därför att den gjort sig sin oförmåga.
Växjö domkapitel har fortfarande inte hört av sig med hur kapitlet beslöt i anledning av min skrivelse om antal gudstjänstfirare. Nu är julen förbi, så saken kanske inte brådskar. Men jag noterar dyster till sinnes att få uppträder som kyrkolivets eller kyrkolivsresternas försvarare. Det är lite ynkligt, alltihop.