Egendomligheterna ställer sig på rad när Torsdagsdepressionen ska läsas. Folket i Härnösands stift (och säkert fler) vägrar förstå, att en sparkad biskop inte betyder att Svenska kyrkan genom det beslutet då kan ändras. Svenska kyrkan ändrades under årens lopp i omgångar och detta tydligt genom kyrkomötesbeslut 1982, när en ny beslutsstruktur åstadkoms. Partipolitiseringen slog igenom. Dessa valda politiker skulle fastslå Svenska kyrkans lära. Det var en hialös innovation. Var var ni då? Vad sa ni då? Det som nu händer är konsekvent. Jag tar det en gång till: komministrar sparkas, kyrkoherdar sparkas och biskopar kan sparkas. De är alla lönearbetare och i praktiken har de hos betydande beslutsfattare uppfattats vara tjänsteandar åt den kyrkokommunala viljan. Nej, detta är inte formaliserat – men understundom mycket tydligt realiserat.
Carl-Erik Sahlberg ter sig också egendomlig. Han undrar om ingen bryr sig om vad som händer med Svenska kyrkan. När jag läser sådant – slikt – kan min kristliga uppbragthet nästan förbytas i den mer folkliga stämningen. Men kyrkoherden välsignade mig igår, så jag kan vila i min uppbragthet. Vad annat har de kyrkligt förnyade gjort årtionde efter årtionde om inte brytt sig?! Varför har inte dr Sahlberg sett något av detta? Ska man tolka allt till det bästa – även om det kan bjuda emot?
Antagligen eller förmodligen har dr Sahlberg rört sig i en annan sfär. De som då bespottades som ”högkyrkliga” (det var innan högkyrkligheten i en icke kyrkligt förnyad version blev uppskattad; präster kunde klä upp sig och liturgiska finesser utspelas) behövde inte läsas. De fanns inte. Visst existerade de – men detta var inte mer ett beklagligt faktum. Fanns gjorde de inte. Plats skulle de inte ha. Vad de sa eller skrev, behövde ingen bry sig om. Dr Sahlberg beskriver ynkedomen och sig själv som en av ignoranterna. Nu sitter han och funderar över hur det kunde gå så illa. Det ville han tydligen inte veta när det begav sig. Han är säkert fin och from, dr Sahlberg.
”Under 24 år försökte jag med gott team kring mig bygga församling” och såg att det gick. Nu svimmade jag för en nanosekund.
Ett gott team kring mig. Vad ger ni mig för det? I den kyrkliga förnyelsens teologi handlar det om Guds medarbetare. Skillnaden är inte oväsentlig. Kyrkans herdeämbete är trots allt inte samlat ”kring mig”. Det är uppenbarligen en skillnad mellan lågkyrklighet och bespottad högkyrklighet. Dr Sahlberg är lågkyrklig. Det slår igenom på ett förutsägbart och likväl överraskande sätt. Kombinationen är inte okänd i det mänskliga livet. Det förutsägbara överraskar trots allt. Det gör det oförutsägbara också…
Nå, dr Sahlbergs felfråga var avslöjande. Likväl var och är den en fråga. Frågan kanske ska renodlas till frågan: Vem älskar Svenska kyrkan?
Somliga heltidsanställda älskar den svenska kyrkoorganisationen, ty löneuppgörelsen innebär att de på grund av allt mödosamt extra arbete (”omställningen” i coronatid, ni vet) att de till jul ska få 1500:- extra. Vi som ser allt utifrån menar nog, att det som faktiskt ställts in (vad det än kallas) betytt att arbetstid blivit över. Den som antyder något sådant får garanterat nya ovänner. Präster har detta år i hög grad varit präster sina cura, för det som innefattas i församlingsarbete (själva curan) har begränsats. Församlingsarbete är i normalfallet ingen sinekur men då utan extra pengar till jul. Man kan fundera.
Andra älskar Svenska kyrkan för dess struktur, som ger betydande frihet att förverkliga egna – i godhetens mantel höljda – projekt. Det intressanta med dessa projekt är att de alls inte behöver kopplas till söndagens högmässa. De är självgående godhet, i allo behjärtansvärda. Få har funderat över att godhet kan bli det mest sataniska när den klär sig i änglakläder – för de vita änglarna är värre än de svarta. De kritiska frågorna huruvida denna godhet maskerar betydande ideologiska intressen i samtiden kan inte ställas. Skälet är enkelt. Den som frågar så är kärlekslös. Vilket skulle bevisas! Quod erat demonstrandum!
Det finns en tredje kategori som älskar Svenska kyrkan därför att de i sina liv och liven igenom hör ihop med Svenska kyrkans kropp och själ. De har oftast inte valt sin kyrkotillhörighet och kan därför inte välja bort den. De är hemma här. Svenska kyrkans djupa rötter är också deras. De är alls inte okritiska, inte inför historien och än mindre inför den klerikala överheten. De kan se de konsekventa misstagen och förstå konsekvensen av etablerade tankemönster, traktan efter ideologisk kontroll av Svenska kyrkan och en folklig längtan efter något som går utöver vardagen, men som inte innefattar ett lärjungaskap som kostar på. De ser ett kyrkosystem som delar ut billig nåd och inser att så blir det eftersom kyrkosystem inte älskar människor. De älskar bara det egna systemet med den trygghet det erbjuder. Eftersom kyrkokritik bedrivs, kan dessa som älskar Svenska kyrkan avvisas som negativa, kärlekslösa, ofolkliga, dörrstängande, elitistiska och (självfallet) kvinnohatande. Jag borde fått med det användbara analysordet ”homofobiska” också…
Så vad med dr Sahlberg? Han är oförarglig och just därför så förarglig. Har han levt under en sten på Sergels torg? Hur har han annars kunnat undvika att genom studium av Den Heliga Skrift, bön och lovsång samt samtida läsning av artiklar och böcker missa allt gott den kyrkliga förnyelsen haft att bidra med när det handlat om kyrkokritik? Är det så att mina fördomar om lågkyrklighet visar sig vara helt korrekt förståelse? Är den i egentlig mening inte boksynt, dvs villig att läsa andra böcker än sådana man från början gillar och som aldrig utmanar livet inuti fromhetsbubblan?
Dr Sahlberg spelar ut korten om den tydliga andliga längtan som finns i samhället och diakonerna som ”Svenska kyrkans viktigaste och bästa resurser idag”. Eftersom människan är skapad av Gud är vår andliga längtan, perverterad eller inte, en grundbult i våra liv. Det skulle vara problemfritt om det inte också vore så, att det i människans liv finns sådant som gör hemligt eller öppet motstånd mot Gud. ”Fallet”, dr Sahlberg, ”syndafallet!”
Detta syndafall kan ta sig uttryck i behovet att smickra diakoner rakt av, generellt. Jag är inte med. Det fins mycken diakoni som ingen diakoni är men väl en diakonal självbild. Dr Lotta Engel är min auktoritet. Hon har sakgranskat myterna om diakonin. Har inte dr Sahlberg läst och funderat kring hennes avhandling, den som gjorde att hon kallades ”Mordängeln”? ”Att bemästra det påvisade dilemmat mellan en kyrklig retorik och en diakonal praktik är en av de stora utmaningar som Svenska kyrkan står inför idag”, sa hon när det begav sig…
För egen del tänker jag, till skillnad från dr Sahlbergs inställsamma utsaga om diakoner, att Jesus är Svenska kyrkans viktigaste och bästa resurs idag. Hur tänker ni?
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/ar-det-ingen-som-bryr-sig-om-vad-som-hander-med-kyrkan