Utblickar norrifrån

Det är ett väldigt springande och ringande i anledning av stiftsstyrelsens i Härnösand agerande. Den rimliga gissningen är att socialdemokraterna gjorde bedömningen, att Eva frivilligt skulle gå efter Stiftsstyrelsens markering. Dvs hon skulle göra som Antje sagt henne: bestämma sig för hur många årslöner hon skulle kräva och sedan stiga av. En lösning som när Sven Thidevall klev av i Växjö alltså. Nu blev det inte så – vilket kanske illustrerar vidden av samarbetsproblem. Kränkta människor samarbetar inte. Som bäst sjukskrivs de.

Sent omsider fattade Antje, att saken inte bara gällde en lokal konflikt. Detta är i sig häpnadsväckande – eller inte. Antje har aldrig haft anledning att kritiskt värdera grundbultar i kyrkoordningen. Hon var långt ifrån arbetet med kyrkoordningen. Hade hon ens satt sin fot i det som skulle bli Antjeborg dåförtiden?

Torgny Larsson hade. Han är urtypen för en parti- och riksdagsman, som löper för att utföra vad de högre damerna och herrarna önskar. Han ska inte räknas in bland de intellektuella. Han intar positioner men omprövar ogärna. Han vet oftast på förhand vad som är bäst. Det hör till socialdemokratins olycka att så många som ”vet bäst” fylkats i partiet. De begåvade resonemangen undviks därmed och det enda som räknas är majoritetsförhållanden. Är dessa oklara, finns det alltid tekniskt skickliga socialdemokrater som hittar formuleringar alla kan samlas kring. Nu ska inte Torgny klandras för att han är som han är. Det har ju gått bra. Bättre för honom än för många andra gammalkyrkliga i Göteborg, som gick på Göteborgs Enskilda Prästgymnasium. Här är det som upplagt för frågor om vilken miljö detta är i jämförelse med gymnasier, där blivande präster utbildas tillsammans med hederliga och ohederliga hedningar…

Saken gäller för Torgny Larsson nu att träda fram som förstående och fredsstiftande/fridsstiftande. Han, av alla, talar för – samtal. Det gick jag inte på nu heller. Hans inlägg slutar i de fromma men tomma maningarna. 

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/sla-vakt-om-den-dubbla-ansvarslinjen-los-konflikten-i-harnosand

Vi ska tydligen inte tala om att det är Torgny Larsson  och KG Hammar som ställt till den struktur som nu spricker upp. Det beror på att de betraktade kyrkolivet ovanifrån, ur maktperspektiv. Då kunde de inte se de svagheter som varsnas underifrån. Nu, först nu, tycks det vara tid att ”se över gällande regelverk”. Vi andra säger förstås: Vad var det vi sa? Ni ville inte lyssna.

Torgny Larssons första stora politiska misstag i kyrkoordningsarbetet var att driva tanken på direktval. Han vägrade tro att något litet extremt parti skulle kunna dra nytta av detta och ta sig in i kyrkomötet utan att först ha en lokal och kyrklig bas. Alltså kom Sverigedemokraterna in och kunde lyfta kyrkliga bidrag för att bygga upp sin partiorganisation. När dessutom Sverigedemokraterna hölls utanför utskottsarbetet, fick de (för riksdagsledamotsarvode!) sitta vid kyrkomötets datorer och i sitt grupprum för att bygga partistrukturer. Detta skedde när alla andra kyrkomötesledamöter gnetade i sina utskott. Detta partibygge var resultatet av det valsystem Torgny ville ha. Invändningarna slog han bort. Det är ett stort ansvar för svensk socialdemokrati att vara gudfader för Sverigedemokraterna. Jag säger bara: Gör räkenskap för din förvaltning. (Lk 16:2)

Torgny Larssons andra stora misstag var förstås lokalanställningen. Kanske lät han lura sig av biskop Lars Eckerdal, som envist upprepade att den anställande inte kunde ha uppsikt. Nähä? Jag har en bilverkstad och anställer folk, men kan just därför inte ha uppsikt på arbetsplatsen eller hantera personalfrågor? Ni hör själva. Men slutsatsen blev lokalanställda präster. Det var detta de frikyrkliga häpnade över, för de visste systemets svagheter. Den insikten var också en insikt i Svenska kyrkan fram till partipolitiseringens glansdagar, de som började år 1982. Att det är just anställningsformerna som ställer till det på alla nivåe

r i Svenska kyrkan ska upprepas. Jonas Eek i Torsdagsdepressionen är hoppfull och menar, att rågången gäller vad som kännetecknar en episkopal kyrka och vad som inte kännetecknar en sådan. Visst, visst! Välkommen i klubben nu 20 år senare.

Den kyrkopolitiska poängen för socialdemokraterna var förstås att komma åt ämbetslinjen. Så har det varit länge. 

Vad som sker i Härnösand kanske hela Svenska kyrkan tittar på. Vad ser hela Svenska kyrkan då? Resultatet av felbeslut om kyrkoordningen. Detta ska upprepas. I största allmänhet bör det också påpekas, att knärediseringen i Svenska kyrkan tar sig många uttryck. Naturligtvis är den onödig. Det fanns som alltid några röster som påpekade vad som kunde gå fel och som vanligt avvisades de. Torgny Larsson och Rehabeam utövar makt på samma sätt, omgivna av de sina. (1 Kung 12:6-15) Och hade kyrkoministern Marita Ulvskog en mening, hade snart nog Torgny densamma. 

Nu ska KG i någon mening hållas fri. Han ville likhet med samtliga andra biskopar inte ha direktval till stift och kyrkomöte. Han lämnade upplysningen som information till kyrkomötet sent på kvällen onsdagen den 9 juni år 1999. Torgny Larsson fick s-gruppens instämmande men också en del moderater höll med, när han fann det ”mycket anmärkningsvärt” att KG klivit in i debatten efter 3,5 timmars debatt. (Kyrkomötet 1999 protokoll nr 7, s 165-166)

Prosten R kunde berätta att moderaten Marianne Kronberg väst till Torgny Larsson: ”Det var djävligt olämpligt”, Jill Kennedy Andersson skällde ut KG efter debatten. Någon sa om biskoparna: ”Det jädra packet till vänster.” Ni förstår. Vi kallar det att vår kyrka är episkopal och biskoparna ack så viktiga…

Prosten R sa på morgonen den 10 juni: ”Måtte inte KG gå upp och göra avbön nu!” Precis det gjorde KG, krälade för politikermakten. (Dag Sandahl, Dagboksanteckningar kyrkomötet 1999 i Dag Sandahls Arkiv, se också Kyrkomötet 1999 protokoll nr 8, s 174). KG fick applåder för sin ursäkt.

Torgny Larsson fick också applåder när han sa, att ”ursäkter kan och ska godtagas, ingen är ofelbar”. Larsson ”ämnade”, sa han, förslå kyrkomötets ordförande att kalla samman presidiet, gruppledarna, ärkebiskopen och företrädare för biskoparna att samråda om  – arbetsformerna. (Kyrkomötet 1999 protokoll nr 8, s 174-175). Motsättningar ska hanteras så att de inte spricker upp, det fattar alla. Det gällde då i kyrkomötet, det gäller nu i Härnösand, det gäller alltid och överallt. Antingen gäller det regelverket eller arbetsformerna, aldrig teologi och innehåll!

Vill ni friska upp minnet från Kyrkomötet 2007 går det också bra. Vi har ju kyrkligdokumentation.nu

Borde inte Torsdagsdepressionens Eek skriva ledaren ”De har haft rätt hela tiden – till dissidenternas försvar”?