Vad är det vi ser i Härnösand? Vi ser den ordning effektueras, som Svenska kyrkan antagit. I denna ordning har hängivna komministrar fösts åt sidan, 6 månaders lön och ett ”ajö”. Inga blommor. Samma öde har drabbat några kyrkoherdar. Få om någon har funderat över själavården i beslut av detta slag. De arma prästerna uppfattade en av Gud given uppgift – och sedan står de där berövade något de tyckte var viktigt. Biskopen drar ner mitran över ögon och öron. Frågan ställs aldrig om det finns en underliggande konflikt mellan Kyrkans lära (den prästen lovat följa) och den allmänreligion, som folk kan tänkas föredra, en vacker heresi alltså.
Nu när det – helt konsekvent – handlar om en biskop, uppstår mycken veklagan. Jag som lovat be för Härnösands stift, måste likväl konstatera att med de anställningsformer Svenska kyrkan i demokratisk ordning antog, och som jag i samma demokratiska ordning reserverade mig emot, är allt konsekvent. Fast NU ska det tydligen under åthävor sägas det vi sa, när det begav sig, dryga 20 år tillbaka. NU är det plötsligt rätt. Tro mig, det var rätt hela tiden. Och vi hade rätt på fler punkter än denna.
Ska jag då helt lugnt med den höga förebilden säga: ”I haven spottat i kålen, äten nu soppan!” Nej, jag ber för Härnösands stift och försöker därtill förstå. Det kan vara så, att i detta fall det ordet gäller: ”Bättre ett slut på eländet än ett elände utan slut”. Är det förresten någon som minns att jag några år in på 2000-talet föreslog, att ingenjörerna bakom kyrkoordningen skulle kallas in till ett dygnslångt seminarium kring kyrkoordningen för att överlägga om hur den fungerar i praktiken och vilka svagheter som avslöjas med en ny kyrkoordning? Ingen minns, förmodar jag. Några vill inte minnas. Andra var inte med och kan inte minnas. Och förresten var det fel person som kom med förslaget.
Att konflikten i Härnösand är mångårig ska man minnas. Kanske är det av vikt att också fundera över vilka offren blir, när det blir arbetsplatskonflikt. Det första offret är nog arbetsglädjen, motivationen. Det blir ingen egentlig dådkraft över för Guds riks tjänst när så mycket energi går åt till att leva i och med en konflikt. Det är synd om människorna också i det kyrkliga!
Det är fullt möjligt, att vi ser en konflikt mellan biskopen och de förtroendevalda. Så har det varit för vanliga församlingspräster då och då. Det finns en viss sorts politiker, som gärna vill ha någon tjänsteman att sätta sig på, politiker av det slag som jagar älg begränsat antal veckor men vet, att jakten på präst är tillåten året om. Om prästastackarn inte snabbt identifierar denne fiende är det nog kört. Fienden måste desarmeras. Det är inte alltid så enkelt, men det måste ske. Annars hindras allt gott verk. En sådan person ska med leende och lämpor isoleras så att han inte drar kyrkorådet med sig. Den präst, som har erfarenheter från krigsmakten, kan i kyrkorådet känna igen en värnpliktig sergeant eller furir med prästkomplex. Vill det sig väl känner sergeanten/furiren igen en högre och auktoritativ befälsperson i prästen. Annars har vi problem.
Tillbaka till Härnösands stift. Torsdagsdepressionen fick till det så: ”Biskopar ska inte behöva fundera på om de är på nåder”. Men det är väl just detta de ska? Men om vi har en ordning för biskopsval, som i egentlig mening är riggade och till sin art simoni? Det betyder att det är inte meriter som avgör – men inte heller den bön till Fadern som gör att valet blir ett konstaterande av vem Gud redan valt, då blir det väl som det blir?
I Härnösand fick Eva inte stiftsstyrelsens röster. Det kan ha berott på hennes skarpa kritik av styrelsen, politiker är av känslig sort med gott minne för den sortens aktioner. Hur eller hur har förtroendet inte byggts upp och det är inte bara arbetsmiljöproblem på kansliet (svåra att förstå sig på) utan det faktiska, att ordföranden inte har förtroende nog att leda stiftsstyrelsen. Leda? Tja, dialogera med, övertyga med goda argument. Detta funkar inte i Härnösand, där det tycks vara en enig styrelse mot ordföranden. Men om detta väljer tydligen alla att vara tysta och Eva är sjukskriven på anmodan av skyddsombuden. Betyder detta att Eva är oduglig i mötet med präster, diakoner och församlingar? Naturligtvis inte. Men ansvaret att få stiftsstyrelsen att fungera ihop är till syvende og sidst ordförandens.
De flesta av oss kan inte genomskåda vad som hänt och händer i Härnösands stift. Komplikationen att Eva sökte tjänsten som stiftsdirektor men att tillsättningen sköts upp i väntan på biskopsval och att Eva, chockerande för kyrkopolitikerna, vann valet, är en komplikation. Stiftsstyrelsen tillsatte då stiftsdirektor – och har jag snappat rätt – skedde detta innan Eva tillträtt och kunnat vara med i processen. Mot denna bakgrund kanske det inte är så underligt om Eva blir operativ på kansliet. Den frestelsen har fler stiftschefer fallit för. Detta skapar kaos i organisationen.
Så vilken är motsättningens art? Ämbetslinjen mot förtroendemannalinjen? Jag har inte övertygats om att det i Härnösand är just så enkelt, men på andra ställen går denna motsättning i dagen. Jag styr mer in på förklaringen, att vi bevittnar den logiska konsekvensen av ett förhållande som lämnades obearbetat i kyrkoordningsövervägandena och som styrs av de beslut som 1982 års kyrkomöte fattade, när läroämbetet som prästeståndets fortsättning inte fick plats i kyrkomötet längre. Här behöver en balans återupprättas så att prästerskapet kan stå med, i och vid behov mot. Prästerna är de enda som förpliktat sig till läran, nämligen. Det var av detta skäl Svenska kyrkan kunde stå fram som en öppen folkkyrka till skillnad från de frikyrkliga, som alltid måste pröva medlemmarna. Med nyordningen blev kyrkomötet ett parlament, precis som Karin Perers korrekt uttryckte saken i årets möte. Det sa vi andra redan 1982 – och reserverade oss mot nyordningen. Jag sa ”det så kallade kyrkomötet” och fick tillsägelse av ordföranden Åstrand. Så rätt det nu visar sig att jag hade. Och så fel han!
Jag förmodar att det som händer i Härnösand går långt utöver arbetsplatsmiljö och personliga motsättningar. Det är det i demokratisk ordning entusiastiskt antagna systemfelet som visar sig. Det kanske är bra att det felet inte bara ses i lokala konflikter med komministrar?
Blir ni modstulna? Löp till Systembolaget och köp en flaska Härnö Gin! Den lokalt producerade drycken borde särskilt prövas i Härnösands stift. Gin driver oginheten bort…