En maffig procession inledde kyrkomötesgudstjänsten. Den gick genom ett rätt öde kyrkorum. De tycktes fler i processionen än de som fanns som gudstjänstdeltagare. Generalsekreteraren var dock där, såg jag. Och en liten gubbe längst fram i domkyrkan. När jag tog en extra titt såg jag, att det var tyske medborgaren Hubert Heinz-Dieter Jackelén, som fått en fin plats. Han är, om inte annat, en levande relikt från Tredje riket. Det ska nog inte påpekas. Men han är född i det riket. Sedan blev han migrant i Sverige. Han ska dock, det måste sägas, inte räknas som en produkt av Heinrich Himmlers ”Lebensborn”. Till det projektet hade mest dalkarlar av prosten Anders Åkerlunds, C, slag använts som häradsbetäckare. Om inte själva projektet av kända skäl avskrivits förstås.
Riktigt vad som sades i predikan i den inledande gudstjänsten vet jag inte. Det finns inget filmat inslag kvar för oss i all mogen och tekniken har strulat för oss som vill veta. Men vad ordföranden Karin Perers hade på hjärtat var tillgängligt. Jag sökte igenom hennes text och letade efter Jesus. Finns inte, sa datorn. Mycket annat fanns.
Lite häpen blir jag vid hennes tanke, att ett litet virus länkar samman alla människor på jorden. Förr i världen var vi av ett enda blod. Sedan kom en lovsång till civilsamhället. ”Svenska kyrkan är en huvudrollsinnehavare”. Det är mycket också för en gammal präst, kanske alltför mycket? ”Överallt, i alla delar av vårt vidsträckta land, finns kyrkan närvarande, som en öppen famn, med trygghet, tillförsikt och erbjudande om tro.” Detta är inte sant, inte riktigt. Bortsett från att kyrkan inte kan erbjuda tro men väl inbjuda till lärjungaskap (vilket är något annat och mera!) så är Svenska kyrkan allt mindre en öppen famn, och många har efter ett långt liv i tjänst åt det kyrkliga kunnat notera, att trygghet och tillförsikt saknas. Svenska kyrkan ter sig alltmer som en farlig miljö. Jag säger bara Härnösand, som jag återkommer till.
Karin Perers ger sig dock inte: ”Vi vill vara – och är – en kyrka i tiden. Det pundet förvaltas väl i hela vår kyrka. Väl i hela? Så föll orden! Det är inte heller riktigt sant. Är det sant att ”hela Svenska kyrkan” nu intensifierar engagemanget för klimatnytta? Perers är centerpartist.
Har ni fått nog? Lite mer orkar ni nog. ”Kyrkan som byggnad ger oss hemhörighet, i bygden och dess kulturhistoria, i församlingen.” Själv läser jag i 2 Mackabeerboken om elden, som i hemlighet togs från altaret och gömdes, och sedan kunde den inte hittas. (2 Mack 2:19-21) Nå, saken löstes. Men i vårt fall undrar jag om det finns några präster som är ute och letar efter eld för ett altare. Olov Hartman är död och den generation av präster som med honom gripits av den kyrkligt förnyade visionen, den nya kyrkotanken, Kyrkans sakramentalitet och mycket annat. Tro mig, 1958 är ett avgörande gränsår. Det vore värt att uppriktigt samtal om vad som egentligen hände då och vilka de oavsiktliga konsekvenserna blev.
Ett anförande som inleder kyrkomötet ska väl sluta i en glad maning. ”Så låt oss nu, alla tillsammans, hjälpas åt att fylla det här kyrkomötet med god positiv energi, med kreativa tankar och med det ansvar som åvilar ett parlament i en kyrka, byggd av sex miljoner människors kyrkotillhörighet, buren av församlingar, pastorat, stift och tron på en gud som tror på oss.” Man behöver inte fundera över bristerna. Inte Anden som ger kraft utan vi som fyller på med positiv energi. Inte kyrkomöte utan parlament. Inte en kyrka byggd på en bestämd grund utan på kyrkotillhörighet (också om det inte längre är 6 miljoner medlemmar just). Inte buren av nåden utan av församlingar, stift och tron på en gud som tror på oss. Jag hajade till inför det där ”en gud” och jag hajade också till vid tanken på en gud som tror på kyrkomötet. Nu fick jag problem. Hur vet vi på riktigt att det finns en gud som tror så och särskilt tror så om det s k kyrkomötet, parlamentet?
Så kom nästa omtumlande tal.
Antje redovisade dysterhet. Inte byxångest – men kanske trosproblem? Demokrati, ekonomi och teknikskifte är något att ta tag i, förstod jag.
Om demokrati förstod jag, att Antje menade att det inte går att ta paus från ansvar. Vem har sagt att det skulle gå?
Pandemin gör att Svenska kyrkan förlorar 1,1 miljarder. Var det så dyrt att ställa om? Jag tror att på mängder med ställen har det blivit billigare och det skulle ha blivit än billigare om vi inte behållit all personal utan permitterat. Men vilken är tanken?
Alla döpta ska bära den grundläggande kyrkliga uppgiften. I vilken värld lever Antje? Alla döpta och troende utgör de troendes allmänna prästadöme. De andra? Sedan har Antje fått klart för sig att ”våra strukturer har lånat mycket från kommunalt självstyre”. Kanske det. Eller tvärtom? I församlingarna fanns det styrelseformer långt innan det fanns kommuner. Antje vet också att berätta att administrationen kostar mer än nödvändigt.
Till detta kommer teknikskiftet, digitaliseringen ni vet. Men solidariteten kommer att prövas både församlingar emellan och mellan kyrkans olika nivåer. Här dök Jesus upp i framställningen. Han bad att vi alla skulle bli ett. ”Hur kommer vi att kunna leva denna enhet i vår kyrka när resurserna blir knappare än vad någon av oss hittills upplevt?” Men vad är det för kristen tro som plötsligt börjar räkna allt i kronor och öron – ınklusive ”kulturarbetet”. Jag tro detta är sjukt och en för kyrkolivet livshotande sjukdom. Allt ska inte räknas i pengar och de som räknar i pengar ska lämnas åt sitt öde. Vi ska fortsätta med det vi höll på med. Låter jag som en som i går tog fram Svensk Kyrkotidning 1855 och läste den svenska översättningen av Kliefoths artiklar om Kyrkan? I så fall beror det på att jag gjorde det. Jag har alla årgångarna. Inbunda. Jag har Löhes tre böcker om Kyrkan också (tryckt hos Isaac Jacobs, Stockholm 1846)! Arvingarna säger att allt ska gå i containern…
Dysterhet var vad Antje förmedlade. Och när det var så dystert, kom Antjes vanliga besked, att Gud inte har gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. Men ska jag notera vad Antje ger, så är det just modlöshet, kraftlöshet, förakt och medvetenhet om hur djup kyrkokrisen, den hon administrerar utan att förstå vad den handlar om, är. Det är i dessa tider inte lätt att vara nykter och klarsynt. Jag funderar på att avhjälpa denna svårighet genom att ta av mig glasögonen…