Vad ska den göra som inser, att det församlingen erbjuder inte är vad Svenska kyrkan bekänner utan ett egenprojekt för sådana, som är intresserade av välgörenhet? Och välgörenhet gör gott. För utföraren. Det har Tolstoy beskrivit, ni minns kanske när det ordnades stora middagar för de fina damerna i S:t Petersburg i syfte att samla in pengar till de hungrande i Ryssland? Den blide Tolstoy kunde inte dölja sin indignation – men kanske inte heller förstå damernas perspektivlöshet. De såg inte vad han uppfattade. Kunde inte se. Välgörenheten är liksom inte allseende.
Men vad kan de insiktsfulla göra? Lämna Svenska kyrkan. ”Jag är glad att jag inte betalar något till den skiten”, hördes en gymnasierektor, som lämnat, utbrista. Rektorns pappa var präst… Naturligtvis kan man i all stillhet bära en pin med Athansius som en markering av samhörighet med trons folk i alla tider (också när den allmänneliga kristna trons folk var i kyrkopolitisk minoritet). Kolla athanasius.se
Men mer? Antagligen borde vi få till lärostrider. Professor Gustaf Wingren var för sådana. Ska vi göra pins med Gustafs bild på för att visa att vi kan vara lika stridslystna när det gäller kampen för den rena läran?
En lärostrid riktas uppåt, gäller sak men styr mot översåtarna. Principen är enkel. Trappan städas uppifrån. Därmed inte sagt att den lokala falska förkunnelsen ska gå fri. Confessio Augustana finns nyöversatt av Rune Söderlund m fl på EFS-förlaget. Se till att ni får 2:a upplagan. Svenska kyrkan är en bekännelsekyrka, inte en bekännarkyrka. Det gör det viktigt att kunna något just om bekännelsen och hålla rent med den.
Kommer domkapitlen att fria om falsk lära, både kätterier och kättare, anmäls? Antagligen. Men det är inget argument. Kampen för den rätta läran är en god kamp. Vill någon börja jaga de präster som – med lätt genomskådade argument – ställer in kyrkolivet och påpeka, att det finns somligt en kyrka inte får ställa in om den ska vara kyrka, kan det också bli intressant. I Småland kunde jag tänka mig att en församlingsbo begär en redogörelse från kyrkorådet hur den avlönade personalen de gångna månaderna kunnat fullgöra sina heltidstjänster. Svenska kyrkan påstås vara alltför rik för att kunna korttidspermittera. Välan, men säga upp på grund av arbetsbrist? För just arbetsbrist, inte brist på sysselsättning, är det väl ändå? Sysselsätta sig kan alla göra. Men uppenbart kan alla kyrkoarbetare i tider som dessa inte arbeta. Kunde de innan?
Jag funderade i går eftersom jag städar bland mina papper och hittar ett och annat. För 10 år sedan konstaterades i just ett papper att 90% av Svenska kyrkans medlemmar har en relativt svag relation till kyrkan. Det ledde till frågan om Svenska kyrkan var relevant för människor i allmänhet utan att de vet om det eller om medlemmarna har rätt: Svenska kyrkan är inte längre särskilt relevant. Nu är jag så rysligt gammal att dessa frågor, som dåförtiden borde betraktas som vägledande när man planerar för framtiden, såvitt jag minns aldrig egentligen diskuterats. Eller är det utan diskussion så, att Svenska kyrkan är i en förändringsprocess ”så att den blir relevant”, som det hette. Sviktande konfirmationssiffror var ett problem. De har sviktat ytterligare, kan jag meddela. Den som vill fräscha upp sina insikter läser Jonas Bromander, Svenska kyrkans medlemmar, Verbum 2010. Det är enklare med en bok än att leta efter papper i lådor – även om överraskningseffekterna i lådletandet inte är att förakta.
Jag funderade vidare. Skulle vi ta situationen på allvar och lägga ner allt vårt barnarbete. Dopundervisningen fungerar inte. Vi behöver inte pedagoger och assistenter som sliter med få barn och inte når särskilt långt när det handlar om tron. Kostnaden för denna icke-produktiva verksamhet är ansenlig. Vi lägger pengarna på annat och säger: vi satsar på föräldrar, gudsföräldrar, faddrar, mor- och farföräldrar. Tron fostras i det nära sammanhanget, hemmavid. Det är normalfallet. Det finns undantag – men de är och ska hanteras just som undantag. Det betyder att församlingen blir noga med att bjuda till konfirmationsundervisning – och den kan handla om vem jag är men mest om att jag är skapad till Guds avbild, att Jesus är min vän och att Anden gör något med mig i högmässan, något som inte finns annat än i kyrkolivet. Föräldrar med flera fostrare erbjuds relevant (där kom ordet!) utbildning och hjälpmedel för fostran till tro. Det som sker hemma (eller hemma hos mormor…) har förstås söndagens happening både som utgångspunkt och mål. När församlingen firar är det en fest för alla åldrar och det är svårt om någon missar en söndag. Nog kan ett sådant kyrkoliv byggas?
Vi gör i dagsläget inte bara fel och för mycket och för kostsamt om jag följer min egen tankegång. Nu är jag så rysligt gammal så jag kan tänka fel – men sett till Kyrkans historia är hemmen och församlingen platsen för kristen fostran. Tänk om något går att göra bättre och billigare – men framförallt roligare för alla?
Coronatider? Jag var på ICA Grytan för några små inköp och mötte fyra pigga pojkar. Inte höll de 2 meters avstånd. De går i skolan och gör en räd till affären för att köpa onyttigheter (till skillnad från mig…) Jag tror inte skolan kan se till att pigga pojkar håller avstånd, det är liksom skapelsevidrigt. Så riktigt vad som ska göras i församlingslivet återstår att fundera över.
Vi får kanske börja med att lägga ner det mesta av våra små grupper och starta vuxenutbildningen, den som ska föda och stärka ungas tro? Kanske digitalt? Och så undrar jag varför ingen tar strid med dem som infört 50-regeln, för den borde avpassas efter lokal lokal, inte efter en märklig på måfå satt princip av en myndighet i Stockholm. I de flesta kyrkor kan vi hålla avstånd – till och med från den kristna trons tillflöden…
Lärostriden kan med fördel planeras och genomföras i tider som dessa. Karantän befordar kanske stridslystnad rentav?