Elisabeth Anderberg är säkert en mycket empatisk person, rikt rustad med emotionell intelligens. Hon skrev krönika i ett lokalt annonsblad, Magazinet, 20/8 2020. Hon har jobbat åt Alvesta församling en del; ”inspelningar av deras verksamheter” eftersom folk inte kunnat komma utan ställt om. Ja, ni vet. Hon var ”ganska novis på vad deras verksamheter innebar”. Hon trodde att hon skulle spela in en del gudstjänster. Men hon skulle spela in en miniturné när ”de” gick runt och sjöng för äldre. Elisabeth kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Nu trodde ni fel. Det lät inte så illa att hon måste gråta. Folk blev så glada och hon så rörd. Diakoniassistenten Malin knackade på fönstren för att ingen skulle missa vad som var på G. ”Då började det gå upp för mig hur mycket alla församlingar i landet betyder för så många.” Detta är visserligen ett logiskt felslut, men av det slag som uppskattas av vår kristliga överhet.
Elisabet har sett dagcentret när prästen Annsophie buktalar med sin anka, invandrarkvinnor putta golfbollar på asfalt och vinka till Malin, sett kyrkoherde Elisabet när hon lugnar människor i tider då det krisar, förnummit glädjen med barn som sjunger med pedagogen Christina och kantorerna Gunilla och Mia, ungdomar sjunga texter om att man får vara precis som man är i en musikal som församlingspedagogen Mia skrivit. Hon har dessutom sett killarna gå till killgruppen med diakoniassistenten Markus och konfirmander mjuknat, när det talat om livet med pedagogen Helena. ”Och jag har sett ensamma människor förvandlas till en människa i gemenskap när de träffat fler anställda inom Alvesta församling.”
Nu kommer själva pointen; den om pengarna. När du gör ett aktivt val att lämna Svenska kyrkan väljer du också att all den verksamhet som svenska kyrkan jobbar för kan försvinna. ”Så även om du inte tror på Gud”, så förstår jag maningen, ska du vara kvar och betala. Slutraden i krönikan är anslående: ”Och man behöver kanske inte tro på Gud, det räcker med att tro på mänskligheten.”
Nu ska emotionell intelligens inte föraktas – men är resonemanget i egentlig mening intelligent? Cur Deus homo? var den gamla frågan, alltså frågan om Guds människoblivande. Vi kunde fläska på med lite försoningslära också. Och kanske ta itu med det ondas problem, det onda som mänskligheten så gärna hemfaller åt. Jag, som är lite lätthetsad av den godhet som här omvittnas och som leder till en pekuniär maning, kunde förstås komma dragande med martyrerna och alla de heliga. Ingen martyr har (ännu) avrättats för att han eller hon sjungit för avsidestagna och inga helgon har utmanat, när de buktalat med sin anka. Tro mig. Jag kan erkänna att det skulle kunna klia i fingrarna, men ännu icke! Jag förblir fridsam och hanterar mina insikter närmast kontemplativt.
Lite rörs själasörjarsinnet när jag läser att någon fått livsmening (”människa i gemenskap”) när de träffat fler anställda inom Alvesta församling. Strindberg konstaterade att det är synd om människorna. Särskilt de i Alvesta, det är då ett som är säkert. Eller inte? Är det jag kan drabbas av – torsdagsdepressionen liksom eller själens obotliga ensamhet – något som beror på att jag aldrig träffar några anställda inom Alvesta församling?
Två iakttagelser gör jag dock:
Den första handlar om hur krönikören faktiskt inte skriver ett ord, inte ett enda, om vad som konstituerar församlingens liv och utgör själva dess existensberättigande. Hon skriver noga taget inget om dem som församlas heller. De handlar om producentledet, tillverkningsprocessen av något som rör henne till tårar.
Jag behöver inte bli övertydlig med den häpnad martyrer tiderna igenom måste redovisa: ”Var detta det vi behövde dö för?” Att jag tjatar temat beror på att det griper tag i mitt hjärta. Jag menar oss ha förpliktelser inför dessa martyrer, som vi står samman med i stor tacksamhet för att de gav sina liv. Fast faktiskt för något mer. Och detta ”mervärde” undviker krönikören, sorgfälligt och i sak sorgligt. Ett kyrkoliv utan substans är vad som redovisas. Fint, naturligtvis. Men substanslöst till sitt innehåll. Jag ser frälsning utan Frälsaren!
Den andra iakttagelsen handlar om den uppenbart enkönade miljö krönikören rört sig i – och redovisar. En av hankön, resten av honkön. Jag ska inte låtsas överraskad. Hit kom kyrkolivet. Hade de tidigare kyrkoherdarna Sven Norlén, Erik Ekblad, Karl-Erik Larsson och Göran Alexandersson (jag gafflar nu in en tidsperiod från 1958-2015) haft några omtumlande repliker för ett samtal om Svenska kyrkan år 2020? Det blev inte alls så som de troskyldiga tänkte 1958, året när det enda gudomliga riksdagsbeslutet skulle stadfästas. Vi har sannerligen fått en kvinnokyrka. Och det är nys att tänka att den ersatt en manskyrka, som fanns tidigare. Hur det verkligen var tidigare har jag läst i böcker och faktiskt upplevt själv. Det var då en kyrka med mycket ansvar av begåvade kvinnor. De var inte lönearbetare. De uppfattade ett kall. Och de visste vad evangeliet handlar om.
En förväntan kanske jag ska nära? Förväntan att kontraktsprosten Lejon ryter till. Men vad ska vi tro om Modéus II, kan han läsa skriften på väggen? (Dan 5:25) Eller tiger vår kristliga överhet stilla?
För egen del vill jag om detta så glatt redovisade kyrkoliv travestera Stig Ahlgren (han som om Sten Selander skrev ”Tråkig som en påstigande i Alvesta) och säga:
Tråkigt som det pågående kyrkolivet i Alvesta.
Tråkigt betyder inte att folk tycker det är trist. Dessvärre inte. De tror säkert på mänskligheten och det är en tro som räcker… Varför då blanda in Gud i det hela? Betala glatt kyrkoavgiften!