Jag får ägna mig åt att killgissa. Jag tror (tvärsäkert!) att begreppet ”kaospilot” först syftade på strulpellar, som ställde till det i Århus, Danmark. Sedan vändes begreppet till något positivt: de före detta strulpellarna, som skulle utbildas för att styra bort från kaos. Det blev en affärsidé, som gick på export – och som misslyckades efter ett antal skattepengar in i systemet.
Jag har bestämt mig för att använda ordet ”kaospilot” i det jag fått för mig vara den ursprungliga betydelsen. Vi har ett antal kaospiloter i Svenska kyrkan. Det gäller att snabbt identifiera dem.
Jag tror mig veta att en kyrkoförsamling är en rätt förstående miljö. Den som inte riktigt kan göra sig gällande i klassrum eller på skolgård, kan få en plats och bli uppskattad i församlingen och i den kyrkliga ungdomsgruppen. De kyrkliga ledarna lägger tid och kraft på att uppmuntra också den som är lite eljes. Det är som det ska vara. När dessa de uppmuntrade också uppmuntrades att bli präster, var det som upplagt för problem. Men Gud kallar och ifrågasättandet i dessa stycken var en högkyrklig specialitet, alla andra var glada och entusiastiska. Risken att vi rekryterar en kaospilot såg de aldrig.
Jag ska inte ta min ungdoms dispenspräster, de som närt drömmen att få bli präster men inte riktigt kunnat ligga i Lund eller Uppsala. 1960-talet var deras tid kommen. Att deras prästideal var ett annat än det vi andra omfattade, går jag förbi.
Däremot vill jag gärna fokusera på prosten R och mig själv. Vi hade allvarliga kyrkliga överläggningar i Stockholm, men tog en kvällspromenad och hamnade oförhappandes på en pub. Ett gäng kvinnor hade uppenbarligen varit på aftonkurs i religionsvetenskap och avslutade nu aftonen med att skölja ner kunskapsstoffet. Prosten R och jag häpnade vid tanken på att detta var blivande präster i Svenska kyrkan. Det var det. De trodde och tänkte inte vad prosten R och jag trodde och tänkte – men de tycktes också ha dålig pejl på Svenska kyrkan. De kan nu vara kyrkoherdar i något pastorat eller teminstingens församlingsherdar. Kaospilot-varning måste det vara om dessa hamnat i någon kyrklig församling där det finns några medvetna församlingsbor och kyrkoarbetare. Annars inte.
Nu ligger pubupplevelsen tjugo år tillbaka i tiden. ”Drygt”, sa prosten R. Då kan man kanske förstå själva trosskiftet? Och sett från prosten R:s och mitt konfessionella – men erfarenhetsbaserade perspektiv – faller en del ljus på kaospiloterna. Jag påstår alls inte, att just dessa personer var spritt språngande galna. Jag påstår bara, att det i Svenska kyrkan finns spritt språngande galna personer som kan ställa till med ungefär vad som helst – och de gillar det. De tror att denna typ av livaktighet uttrycker Liv. Några utspel kan de åstadkomma och alls icke få polare kan de skaffa sig, sådana som blir lydiga och användbara redskap när galenskap ska iscensättas. Kanske kan några av utspelen få gillande massmedialt genomslag. Annars kan det bli en annan typ av medial uppmärksamhet ,när det kommer en prislapp på utköp. Vi har sett det förut och kommer att få se det framdeles.
Kaospiloter, som leder och fördelar arbetet i pastoratet, brukar kunna stå ut med att pengar kastas bort på präster man vill bli av med. Vad är väl lön ett halvt år? ”Lappri!” skulle Carl XII sagt, som också brukade sätta sprätt på pengar. Inte sällan står någon havligare präst i kulisserna och väntar på sin tur. Kaospiloten har styrt till det hela i lönndom.
Vem kan sätta stopp för sådant här? Biskop och domkapitel sitter stilla i båten i det längsta. På stiftsnivån verkar inte de många frågorna ställas hur det kommer sig att det blir kaospiloter i organisationen trots en omfattande selektering av blivande präster och behörighetsgivande utbildning av kyrkoherdar. Docenten Hanson har ju också fått med kyrkomötet på att de som blir arbetsledande ska skriva på en idiotförklaring – och det borde ju trygga allt? ”Lik förbannat!” utbrister den, som inte är så from som du och jag, läsarna av Dagsländor.
Vad återstår? Kyrkorådet. Det betyder i praktiken, jag blir dessvärre allt mer tagen av insikten, kyrkorådets ordförande. Föga uppbackning får hon eller han av rådsmedlemmarna, kanske också ett ringa tack. Jag håller före att detta är en ny och krävande ordförandeuppgift som följer med lokalanställningarna (som jag var och är emot). Det är från ett salighetsperspektiv farligt att lägga den här typen av uppgifter på människor, som kanske i andlig mening är obefästa. Tron kan gå förlorad för mindre och också i somliga lägen för dem som tänkte sig vara just mer befästa. Den som mockar i ladugården ska inte ha de fina kläderna och skorna på sig…
Att kaospiloterna föröder hos sina medmänniskor kan man förstå. En kaospilot vårdar inte andras arbetsglädje, tar inte andras kreativitet till vara (om den inte går att utnyttja för egen del), sprider dessutom inte bara olust kring sig utan skapar verksamt/idogt olusten. Jag avstår från detaljer.
Kan inget göras? Om inte kyrkorådets ordförande får med sig kyrkorådet till resoluta tag, sådana som kostar pengar, så går det inte. Då styr kaospiloten församlingen in i ett kaotiskt tillstånd, de kloka går och vad som i tidens längd blir kvar är bara – kaos.
Svenska kyrkan har inte ens en organisation där begreppet ”kaospilot” positivt används för någon som tar en församling ut ur kaoset. Det säger något.