Med begreppet ”våra vänner” kan mycket innefattas. Också de vänner vi ber Gud bevara oss för. Fast de andra finns. Kontraktsprosten t ex, som skickade tre (3) chokladkakor till mig när jag låg på Centrallasarettet i Växjö, CLV. Nu fick jag inget brev. Det återsändes till avsändaren – men utan chokladkakor! Det var då för väl att kyrkoherden i Stenbrohult inte skickade en uppsättning Corona-öl per post utan kom med dem… Nu ska ingen försöka läsa in den danske etikerns analys av det ”tausende” krav, det tysta kravet. Här lämnas bara sakuppgifter. Rulltårta, hallon, blåbär, blommor och vänliga hälsningar har jag håvat in. Det gör att jag utan minsta tvekan kastar mig över temat om de andra vännerna.
Jag läste ett inlägg om att Svenska kyrkan lägger sig platt inför islamiseringen av Sverige. Där har vi en vän! Han talar om det ”diakoniska” arbetet när han menar det diakonala och han tar i så byxorna spricker; snart finns inte en enda stad i Sverige där gatubilden lika gärna kunde vara från Mogadishu. Svenska kyrkan är därtill protestantisk och sekulär. Och detta är vad han vill stötta Svenska kyrkan att vara. Författaren är gästforskare vid Yale och doktor i religionshistoria från Stockholms universitet. Jag snabbkollar avhandlingen och ser att författaren inte riktigt har pejl på renässansens inflytande när det handlar om de bibliska språken. Det är inte ”protestantismen” som skapar språkintresset utan lidelsen för språk som leder till reformation både här och där. Detta var en akademabel utvikning.
Mitt ärende är enkelt. Alla som vill värna Svenska kyrkan är inte Svenska kyrkans vänner. De vill skapa något annat: ”Protestantimen hjälpte Sverige att bli ett av världens mest sekulariserade länder.” Det kanske äger sin riktighet. Och slutsatsen? ”Det bidrar till en sund sekulär grund där kyrkan fyller ett viktigt behov av att stödja individer i livets olika skeden, men lämnar själva tron till personen.” Prästerna hör till ”de viktigaste yrkesgrupperna”. Varför? De ”har härbärgera livets ytterzoner där de viktigaste momenten äger rum, såsom dop, vigslar och begravningar”. Jag tror att det finns folk i denna viktiga yrkesgrupp som slickar i sig allt detta. Själv gör jag det inte. Ytterzoner? Jag står vid altaret och där står jag vid livets lokala mittpunkt. I sockenkyrkan äger det rum som Frälsaren anförtrott oss. Vigslar och begravningar hör till ytterzonen i strikt mening. Sakramenten är vad prästen har att förvalta och evangeliet det som ska förkunnas.
Gudsupplevelsen är i grunden främst en angelägenhet mellan Gud och individen och mystik, påstås Martin Luther mena. Då vet man inte mycket om dr Martin Luther.
Det ”diakoniska” får godkänt rakt av. ”Föredömligt”, menar dr Karlsson. Biskoparna får underkänt. De glömmer att ”Svenska kyrkan just är svensk, och inte någon krypto-muslimsk organisation.” Hej och hå! Men vad i det ”diakoniska”, som vi andra kallar ”diakonala” – är det som är så föredömligt, det får vi inte veta. Kanske fablar dr Karlsson lika mycket om detta som om annat?
Vi ska stå upp för vad Svenska kyrkan är, heter det. Men då kanske vi först ska veta vad Svenska kyrkan, en del av den apostoliska och katolska Kyrkan tiderna igenom, egentligen är? Reformationen handlade ju om att denna apostoliska och katolska (inte bara romerska) form skulle återvinnas.
Det finns, heter det ”fantastiska djup i protestantismen som Svenska kyrkan sällan berör”. Belägg? Utläggs inte dessa djup på ett djupare sätt än bara som ”protestantism”, nämligen som evangelisk katolicitet i ett antal församlingar söndagsvis?
Många goda krafter i Svenska kyrkan måste få uppbackning och ”med rätt riktning” kan Svenska kyrkan som organisation ”försvara det goda Sverige”. Jag vill markera ett betydande avstånd till denna vänskaplighet. Dr Karlsson vill använda Svenska kyrkan för egna ideologiska syften och han resonerar som socialdemokrater och sverigedemokrater gör i det kyrkopolitiska. Att vi inte ska införa ”religiösa lagar och religiösa friskolor” ska tydligen Svenska kyrkan ställa upp – och lägga ner de friskolor som redan finns. Eller hur tänker dr Karlsson här?
Jag tror inte riktigt att jag vill veta vilken framtid som nu ska lagas. Svenska kyrkan har ”ett stort ansvar och bör agera kraftfullt för att bevara det protestantiska och sekulära Sverige som bygger på vetenskap, ingenjörskonst och gudsupplevelser som är mellan individen och Gud.” Noga taget behövs väl ingen Kyrka för detta?
När jag läser en text som den dr Karlsson totat ihop rädes jag det folkbildningsarbete som återstår. Okunskapen är bedövande bedrövlig. Men risken är förstås att ideologer gärna tar över en ideologisk apparat. Och som sådan gör Svenska kyrkan tjänst, det är uppenbart.
Alla kyrkor har en tro. Sin egen eller någon annans.
Kritiken blir hård. Jag är inte förtjust. Jag ogillar när ateister ska ta poäng på Svenska kyrkan. Men rätt har vår vän herr Omar. Det tarvas tro! Och Guds beskydd mot våra vänner. Våra ovänner klarar vi själva.