Jag plockar bland böcker. Anders Ruuths prästmötesavhandling Präst idag i Härnösands stift kom 1982 (Forum Theologicum XXXVII). Det är så länge sedan att vi där skulle kunna möta de svalor som gör den sommar vi lever i, dvs den nya normaliteten. De är inte många, svalorna, men de är. Det gemensamma för dessa är att de sällan tänker på sin prästvigning, de är anställda och ”känner inte vigningen som en absolut nödvändig fortsättning för min verksamhet som präst.” Någon annan ser sig inte som en länk i en kedja tillbaka till apostlarna och någon ”upplever” det allmänna prästadömet ”som riktigt och viktigt även om det i någon mån tar ’udden av prästvigningen.” (aa s 94-95)
Nästan tjugo år senare kom Believe it or not!, en undersökning Geoffrey Kirk tagit initiativ till och Cost of Conscience pröjsat. Det var en undersökning av vad präster trodde. Robbie Low och Francis Gardom spaltade upp för att se om det fanns en könsskillnad mellan präster. Det fanns det. Siffrorna rakt av (oavsett allt) skulle jag likväl se som alarmerande.
58% av ”male” tror att Jesus Kristus föddes av en jungfru medan motsvarande siffra för ”female” är 33%. Uppståndelsen – att han ”physically rose from the dead”? 68% för männen och 53% för kvinnorna. Ogenerat stavar dessa delvistroende präster sig igenom trosbekännelsen. Jag finner detta svårartat. Skärs materialet så att det korrelerar med organisationstillhörighet är det Modern Church Persons Union (MCPU) som sticker ut. Där tror 8% på jungfrufödelsen , 12% på uppståndelsen. (6% av MCPU tänker att Jesus är den enda vägen till frälsning, vilket är svårt. Genomsnittet för prästerna är 51%…) Cost of Conscience noterade ett kluster kring de kv*nnl*g* pr*st*rn* som var av annan tro. Gapet till de manliga ortodoxa prästerna var mellan 20 och 60%.
I Sverige då? Erika Willander och Niclas Blåder skrev om Svenska kyrkan och dess prästers tro (Svensk Teologisk Kvartalskrift nr 2, 2016) . Det var där de gjorde skillnad mellan fri, funktionell och formell tro. Här skilde sig stiften åt men också prästgenerationerna. Störst möjlighet att hitta en fri tolkning av Kyrkans tro och vad Svenska kyrkan bekänner har man i Västerås och Stockholms stift. Vill man ha en tro som är formell – betyder att den behåller formen? – var det 2016 Visby, Skara, Luleå, Göteborg och Växjö man borde satsa på. Men osvuret är bäst. De som prästvigts efter 2000 var friare, de som prästvigts mellan 1970 och 1979 formella. Trosskifte ser nog ut så här. 2016 kunde man nog räkna med att ungefär hälften (eller drygt) av prästerna uppfattade att de trodde som Svenska kyrkan bekänner. Och detta var en självskattning! Det ställer krav på läromässig (dogmatisk) medvetenhet i församlingen.
Hur blev det så här?
Tja, kätterier är inget nytt. Inte ens stöddiga kättare hamnar på nyhetsplats, de är det uråldriga , det gamla och det nya normala. 300-talets kyrkokristna hade dock pejl på var gränserna går. Det har inte en normalsvenskkyrklig församling nuförtiden. ”Låter det bra, går det in.” Sv ps 373 är förkortningen av sv ps 175 i 1937 års psalmbok. Då, 1937 och sedermera, sjöng församlingen om hur syndigt det går till i kyrkan, om satans själamord, om ”mången” som lärer som han vill, om stolta andar och ett självklokt vett som vill mästra Gud och tadla på hans ord och bud. Det sjöngs om snabbheten att efter tidens sed för fram nytt och förfalska den sanna läran. Är det när den här sortens allvar inför falsarier försvinner och vi inte sjunger om eländet, som falsarierna och den dubbla klerikala bokföringen när det handlar om läran blir – kyrkoliv? Eller är det helt enkelt så att sanningsfrågor inte ställs? Vi har fått en kristendom som alls inte har med sant eller falskt att göra?
Jag menar vidare att vi ser konsekvenser av prästvigningsstoppet men också, om vi följer biskop Anders Nygren, ett resultat av det beslut som steg för steg tuffar vidare på det spår som gnostiker och svärmandar lagt ut. Hur hanteras detta läge i en vanlig församling? Är det de klassiska heresierna som nu utläggs med sköna ord utan att någon egentligen fattar vad som sägs och vad det gör med oss och den allraheligaste kristna tron?
Vad göra?
Enklaste sättet, och det mest använda, är förstås att man röstar med fötterna. De mer medvetna går någon annanstans, de mindre medvetna går ingenstans. Vi kommer också snart nog att se hur folk i de ekonomiska konjunkturer som väntar, drar ner på sina utgifter och avstår från det minst begärliga. Det räcker inte med nostalgiska skäl för att betala tusentals kronor för något man inte har någon egentlig nytta av. Om detta behöver jag knappast lägga ut texten. Varför ska medlemskapet i Röda Korset kosta 250:- men medlemskap i en kyrka, som erbjuder samma koncept, tusentals? Frågan ställdes av en biskop. Jag fann den begåvad – både frågan och biskopen!
Den som inte vill vara alldeles tyst och stilla skaffar sig några pins från athanasius.se
Då signalerar man: Jag är med, betalande, men jag är inte med på vad skit som helst. Jag lyssnar uppmärksamt på förkunnelsen, men sväljer inte allt. Hälften av prästerna torde – efter deras självskattning! – stå för något annat än Kyrkans tro. Det är självfallet en klen tröst att det tycks illa i Church of England också.
Präster bör förresten nuförtiden bära Athansius märke för att tala om vem de står samman med.