30 silverpenningar och än bättre betalt

Kravet på lika många silverpenningar till präster oavsett kön, läste jag med välbehag. Det handlade om ”prästyrket”. Vårtecknen kommer tätt nu. 

Det är Sandra Signarsdotter, kaplan i Gustaf Vasa församling, ledamot i Kyrkomötet (S), ledamot i styrelsen Forum Prästvigda kvinnor, som låter oss få inblickar i silverpenningsfrågan. Hon bifogar en intressant fotnot:

”När jag i min text hänvisar till kvinnor och män har jag endast utgått från Kyrkostyrelsens Jämställdhetsrapport som i sin statistik hänvisar till två kategorier genus: män och kvinnor.” Endast två kön. Vad präster av andra kön drar ihop kan vi alltså inte exakt veta?

Den historiska skildringen har kaplanen tecknat på fri hand:

”För femtio år sedan, den 24 juli 1970, blev Margit Sahlin Sveriges första kvinnliga kyrkoherde, det vill säga den ytterst ansvariga chefen för en församling. Innan den 24 juli 1970 kunde enbart män inneha den befattningen.” 

Det fanns före den 24 juli 1970 ingen sådan begränsning, men för att bli kyrkoherde gällde två regler: 30 år och 3 års tjänstgöring. Dessa regler gällde inte för Margit dock. Hon hade fått dispens från prakten och nu bestämde regeringen att hon, som haft tjänst på Katharinastiftelsen, likväl var behörig för kyrkoherdetjänsten i Engelbrekt och slog ut biskop Helge Fosséus, som väl fått förord av domkapitlet. Vem ville församlingen egentligen ha? 

”Detta var under en tid då prästyrket eller prästkallet var ett mansdominerat yrke. Idag ser det annorlunda ut.” 

Det vet vi och detta har vi sett komma länge. 

”Detta är en glädjande utveckling, anser jag, då det som sagt inte var allt för länge sedan som kvinnor överhuvudtaget inte fick vara präster i Sverige.”

Här är ännu ett vårtecken. Skribenten har inte en aning om de teologiska invändningarna mot ämbetsreformen och inte en susning om biskop Nygrens analys vart 1958 års beslut förde Svenska kyrkan. Hon är glad över utveckligen ändå. Eller just därför? Vad säger Herrren själv? Får kvinnor vara präster? Hur vet vi svaret?

Det är frågan om silverpenningarna och strukturerna som intresserar kaplanen Signarsdotter. Jag tror självfallet och obetingat att vi har ojämlika strukturer i Svenska kyrkan och i det svenska samhället, även om de kyrkliga löneskillnaderna kan bero på olika arbetsuppgifter t ex för stiftsadjunkter (somliga är välbetalda byråkrater, andra mer av handläggartyp) och på ålder. Men kvinnliga kyrkoherdar har bättre betalt än manliga. Det kan bero på att lönerna rakar i höjden för nyanställda kyrkoherdar (och sedan drar dessa de andra med sig uppåt, uppåt!).

Nu tror jag detta faktum bör förtigas. Skulle lokala media i tider som dessa publicera vad prästerna tjänar, skulle folk undra och begära utträde ur Svenska kyrkan om de var vettigt navlade. Inga gudstjänster sedan i mars och likväl fett betalt…

Strukturerna då? Kyrkoråden anställer hellre en man än en kvinna med samma meriter. Kajsa Asplund har skrivit bok och Sophie Linghag avhandling om detta samhällsfenomen (för det gäller inte bara det kyrkliga). 

”Om detta skriver även Sophie Linghag i hennes doktorsavhandling” heter det, och den upplysningen förbryllar. I vems doktorsavhandling skrev Linghag? 

Stordriften, som nu organiseras, är en sak, men ”till saken hör är att det nästan bara är kvinnor som söker sig till prästutbildningen idag.” Det blev alltså just så som de oppositionella sa, och som en sådan som biskop Ahrén högljutt förnekade. Problem? Problem!

”Frågan en kan ställa sig är varför det är så? 

Varför har prästyrket tappat så många män och varför får kvinnorna lägre lön? Och varför är det fler män i ledande position?” Bortsett från att kvinnliga kyrkoherdar har högre lön är den första frågan mycket enkel att besvara: Yrkesförbudet. 

Historieskrivningen lämnar en del övrigt att önska:

”Margit Sahlin, Elisabeth Djurle och Ingrid Persson var de tre kvinnliga pionjärerna inom Svenska kyrkan som när den dagen de vigdes till präst nog sannerligen inte hade haft särskilt mycket medvind i ryggen fram till vigningsdagen på palmsöndagen 1960. Nog måste de allt behövt vara både modiga och obekväma för sin samtid, men så var de ju pionjärer också.”

Problemet var det motsatta. De hade mycket medvind. Nödvändigheten var nämligen att få kvinnor prästvigda när nu riksdagen år 1958 tagit ett annat beslut än kyrkomötet 1957. Pressen låg på med mediala krav och stressade ärkebiskop Gunnar Hultgren – men också Margit Sahlin. Om detta finns somligt att läsa.

Fler vårtecken!

”Jämställdhetsarbetet inom Svenska kyrkan har kommit långt på sextio år och det är vi många som gläds åt.” När frågan om ämbetet blir en fråga om jämställdhet och det är präster saken handlar om, är det för varje kv*nn*pr*stm*st*nd*r* ett vårtecken. När ämbetsfrågans dynamik avslöjas, står de som trodde att saken skulle gälla jämställdhet alldeles argumentationslösa. De kör från sin kyrkopolitiska maktposition ett race, som bara kan sluta illa eftersom det inte längre handlar om den verklighet det kyrkliga ämbetet är genom årtusenden utan om en samtida konstruktion, lämpad för MTD-religionen. 

Om Dop, Nattvard och Ämbete, DNÄ, gäller vad sr Inger sagt: ”DNÄ är Kyrkans DNA”. Detta DNA lämnar vi inte åt politiska/kyrkopolitiska klåpare att peta i. Som det sagts: ”låt oss våga vara lite obekväma ibland.”

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/forskning-visar-pa-strukturell-ojamlikhet