Jesper Eneroth tyckte jag om innan någon i det kyrkopolitiska visste vem han var. Det ställer mig i särklass. Jesper också. Han är en trevlig person och utbildar sig för att bli kommunalkamrer. Ja, det heter något finare, men det är egentligen vad saken gäller. Han valdes in i kyrkomötet och vidare in i kyrkostyrelsen. Han har en stark ställning. Det har han eftersom han är gruppledare (Gruppenführer) och därmed adjungerad till den socialdemokratiska partistyrelsen. Ska någon plåga honom, ska frågan om en framtida lysande karriär inom partiet tas upp. Ska någon glädja honom, är det genom att tala Volvo Amazon med honom. Han kör stolt en sådan. B18-motor.
Nu har Jesper en stark ställning i det kyrkliga också. Lite status är det i att han är konfirmerad som vuxen. Han hör till dem som i mötet med muslimer ställde frågan om sin eget sammanhang (farfar var kantor i Ekeberga) och ville därför inte bara veta mer utan vara med. Det finns fler exempel på detta behov ”för oss som hänger med araberna”, som någon fick till det. Grejen är förstås att muslimer tycker det är märkligast med dem som säger sig inte tro på något, då är kristna bättre, och de som inte tror på något måste vara inspirerade av Djävulen. Så ungefär. Men då återstår själva frågan. Hur kyrklig är Jesper egentligen? Han måste framträda som en sådan, det fattar jag. Men i övrigt?
Jag läste inte Torsdagsdepressionen i midsommartid eftersom jag intensivvårdades på Centrallasarettet i Växjö. När jag hörknat te och gick igenom högen med post och tidningar såg jag vad Jesper sagt. Saken gällde präster som inte köper hbtq-konceptet (m/2005 och m/2009). Det var EFS-prästens svar på en konfirmandfråga, som tydligen ”krävde” kommentar. För egen del fördömer eller skuldbelägger jag inte homosexuella. Varför skulle man göra det? Min värderade vän Lars Johnson spelade bollen till gruppledaren Jesper. Han fick till följande:
”Vi kan ha olika syn på homosexualitet och äktenskap. Men vi har en episkopal kyrka där biskoparnas ställning och de demokratiskt fattade besluten är det som bildar vad Svenska kyrkans ordning är.”
Jesper är född 1995. 10 år gammal när kyrkomötet beslöt om partnerskapsvälsignelse och 14 år när vigselfrågan togs upp, (samma år Jesper inte skulle konfirmeras…) Jesper har inte så många minnen från dessa kyrkomöten, vilket uppsluppet konstateras. Han har uppenbarligen också missat en hel del av den evangeliska spiritualitetens innebörd. Politiskt är en del inte heller genomreflekterat. Eller är det Gehäusemantaliteten som gäller i SAP, den som gällde för mer än hundra år sedan, när Branting gjorde sig vänsteroppositionen kvitt?
Om vi för stunden struntar i det politiska återstår en kommandostruktur, som varslar illa för kyrkolivet. Inte bara så att biskoparna saknar rösträtt i kyrkomötet – vilket gör det svårt att tro att de fastställer Svenska kyrkans ordning. Men ett kyrkomöte som ser ut som det vi nu har, saknar också auktoritet i lärofrågor. Det kan som bäst ange en ordning och med maktmedel försöka värna den. Men då hamnar vi i konflikt med reformationstidens uppgörelser och gör gemensam sak med påven Leo X och hans folk. Leo kunde föga teologi och hade han läst något av Luther, teserna t ex, hade innehållet därför gått honom förbi. Det behövde Leo inte göra. Han hade makten. På så vis är Jesper i gott sällskap. Men inte!
I Jespers socialdemokratiska värld måste fattade beslut följas oavsett vad man tror och tänker och tror och tänker några på ett olämpligt sätt måste fattade beslut preciseras. Kommunalkamrershållningen sålunda.
I det kyrkliga är det inte riktigt så utan mer provisoriskt. Kyrkan har ju en Herre. Det betyder omsorgsfulla och uppslagsrika samtal, för vi övertygar varandra med goda argument, som Gottfrid Billing förklarade när han fick frågan om hur beslut fattas i Kyrkan. Han sa också: ”Än si, än så, än annorlunda…” Båda svaren är tänkvärda, men främmande i Jespers värld. Hans kyrkliga värld blir förstås sekten – och det behöver man inte ha läst sociologerna för att förstå. Men sektfaran borde varsnas nu. Och Jesper borde varsna faran att inte vara tillräckligt kyrkligt insatt, dvs fabla eller killgissa i frågor han inte satt sig in i.
Faran? Har inte partiet makten? Jo, men Kyrkan har en Herre. Den yttersta auktoriteten är inte biskopar och demokratiskt fattade beslut.
Medge ändå att det är av värde att förstå tankespån från en som sitter i kyrkostyrelsen. Hur svenskkyrklig är den styrelsen egentligen?
Och så till sist:
Till alla som spekulerar och kring frågan om folkpensionären Antjes avgång, och kanske oroas av den, kan jag lugnt meddela, att hon tänker hålla sig kvar. I september 2021 har hon utsett sig att vara på Kyrkornas Världsråd i Karlsruhe. 66 år, 3 månader och rätt många dagar gammal är hon då. Gunnar Weman fick gå då han var 65, KG Hammar gick i förtid, 63 år gammal vill jag minnas. Anders Wejryd gick sommaren efter han fyllt 65. Jag tror han bedömde att det var bra att skifta ärkebiskop under sommaren. Bra för Svenska kyrkan alltså. Det kan utan vidare bedömas vara möjligt att Jesus kommer tillbaka innan Antje får för sig att avgå. Levande och döda får se.