Jag funderar över vad som är grundläggande viktigt för människan och då definierar jag ”människan” helt oberoende av kultur, omgivning, miljö. Mat och eld måste höra dit. Dryck förstås, vänskap (vi är sociala varelser), kärlek (eller i varje fall sex) och kanske en känsla av sammanhang.
Elden för att värma sig förstås och för att kunna få lite varm mat. Men elden också för att samlas kring den, skvallra, överlägga och kanske fatta beslut.
Skvaller är en viktig informationskälla.
Kring elden berättas historier, sanslösa, sanningslösa – vad ni vill. Där dribblas med orden och tas fram komiska poänger.
Jag är mer osäker på om elden var platsen där beslut fattades. Beslut är ju bara sista delen av den långa processen av prat och perspektiv-vändande.
Jag ska inte tjata om Rehabeam, 1 Kung 12. Han var en beslutsfattare som körde på – helt okänslig för sitt folk och folkets behov. Tuff kille, helt enkelt, med lika tuffa rådgivare. Man skulle också kunna kalla honom ”beslutsfattare”. En sådan som Rehabeam kan nöja sig med det digitala, just som ett par politiker från kådis-partiet pläderade för i Torsdagsdepressionen. De vill ha det digitala som det nya normala. Här öppnas möjligheter.
Utan det eftersinnande samtalet, som kan spänna över breda fält och skapar mänsklig (levande) kontakt, blir det tjänstemän, tankesmedjor och påverkansgrupper som tar över. Det kommer ett beslutsunderlag, något kan det petas i det, men det digitala säkerställer att det hela dras igenom likväl och rätt oförändrat. Palatsrevolutioner genom snack vid kaffepausen blir det inte. Alla sitter digitalt för sig själva. Enmansrevolutioner blir det inte för något sådant finns inte. Som bäst en liten revolt, som kallas ”särskild mening” eller kanske rentav ”reservation”. Allt är riggat för att det blir som det ska bli, för hur skulle det annars bli?
Seminariet är nog den form som tar vara på samtalet vid elden. I ett seminarium prövas vilka tankar som har livskraft – och det är lika viktigt att se vilka som har det som att sortera bort de tankefrön som inte har. Seminarium betyder ju plantskola.
Min erfarenhet från Kyrkostyrelsen är att ingenting är så ovälkommet som kritiska analyser av Svenska kyrkans verkliga läge. Styrelsen har en diger ärendelista med formalia och i underlagen kan det mesta smygas in utan att styrelsen riktigt förstår konsekvenserna. Styrelsen har nämligen inte gett sig tid att sitta vid elden och prata. Den nöjer sig med att besluta. Och då kan mycket ske digitalt, till och med ett kyrkomöte.
Vem har då genom beslutsmakten lagt beslag på Makten? Det är frågan som ska ställas.
Svaret? Antagligen den största nomineringsgruppen, dvs det politiska partiet SAP. Där finns kompetenta beslutsfattare. Gruppledaren sitter adjungerad i socialdemokraternas verkställande utskott också, i maktens själva kärna. Det är alls inte konstigt att socialdemokrater vill föra en socialdemokratisk kyrkopolitik, men inte heller underligt om denna politik inte visar sig så värst kyrklig eller stampar av i Kyrkans verkliga behov. Lite digitalt beslutsfattande så behöver denna potentiella pinsamhet inte göras tydlig.
I det nya normala kan mycket genomföras helt diskret – men också utifrån agendor som alls inte har med Svenska kyrkans verkliga problem att göra. Jag tror debatterna i Torsdagsdepressionen avspeglar detta förhållande. Det grundläggande viktiga både mänskligt och kyrkligt är något annat än det som just nu organiseras som ”beslutsfattande” i digital form.