I fredags kväll läste jag pappersutgåvan av Torsdagsdepressionen. Brännkyrka söker ny herde. Hur är Brännkyrka ”en relevant aktör i lokalsamhället” frågas. ”Du som kyrkoherde förväntas ta på dig ledartröjan och är därmed en viktig pusselbit.” Sannolikt är denna grandiosa självbild inte bara fel utan i egentlig mening sjuk. Men det går så till i krympande organisationer med minskad betydelse. De lever sin fantasma. En vanlig sketen kyrkoherde ska alltså ta på sig ledartröjan för att lokalsamhället ska förstå vilken relevant aktör som finns i Brännkyrka.
”Bananstift” är väl motsvarigheten till ”bananrepublik” och då träder Luleå stift fram, stiftet som destruerat banden med ”förhör” med konfirmanderna, det som ledde till EFS-prästens avkragning. Alldenstund banden med förhör är destruerade går de ifrågasatta fria från misstanken att ha styrt konfirmandernas svar. Ingen vet numera, men uppenbarligen inte heller tidigare, hur frågorna ställdes. Ingen vet heller hur svaren löd när man lyssnade – och i konfirmanders sätt att svara – undvikande eller med entusiasm – ges verklig information. Jo, några vet. De såg till att förstöra banden. Det tycks mig som om de visste, att det fanns ett intresse att lyssna på dem. Var inte advokaten uttalat intresserad? Men ajöss med banden. I valet mellan att tro förklaringen att saken gällde en vanlig arkivstädning eller en medveten (kalkylerad) handling, tyder jag allt till det bästa. Jag vet hur det går till i ett bananstift. Man får inte vara dum. Destruktörerna ska inte uppfattas vara dumma heller.
Intresset ljuger alltid eller aldrig.
När går bananstiftets stiftschef av banan? Och vad med de vigda i domkapitlet? Skandalerna ställer sig på rad. Vem bär då ansvaret om inte Åsa? Ut på ett bananskal…
Snälla kyrkliga människor hör av sig och berättar om storstilade kyrkoherdeplaner att dra ner på antalet gudstjänster samt i praktiken stänga kyrkor. För begravningar används de nog. Men söndagens gudstjänst sker i grannkyrkan. Avstånden är inte stora – men kyrkoherden, som fattar nedstängningsbeslutet, sitter långt borta och saknar förutsättningar att förstå hur församlingsfolket nu känner och tänker. Att göra de kyrkliga hemlösa får till resultat att också de kyrkligaste (i hög ålder) tappar bort sig.
Hemkyrkans miljö är en del av trons liv, en viktig del och ett utslag av trons materialitet. Tron har ett hem i det lokala för gammal är kyrkan, Herrens hus – och nu används det inte mer. De stolta parollerna i sv ps 56 blir tomma ord. Vi betalar kyrkoherdar fantasilöner för systematisk destruktivitet, Det är inte säkert att kyrkoherdar drivs av illvilja. Det kan vara värre än så. Det kan vara ren och skär inkompetens. Det finns kyrkoherdar som lever i en fantasivärld och vidtar utifrån dessa fantasier de åtgärder de menar vara riktiga. Då blir det inte roligt för dem som erlägger kyrkoavgift i akt och mening att få fira gudstjänst i hemkyrkan på söndagen. De betalar och får inte det de vill ha. Hur länge då? Alldeles för länge, säger jag.
Vad är det egentligen som sker i det som synes ske?
Har socialdemokraterna några idéer för framtiden när nu nya stora organisationsförändringar ska utredas efter beslut av 44 kyrkomötesledamöter framför sina digitala verktyg? Finns det material partiet tagit fram som vi alla kan få se? Eller skjuter partiet från höften?
Fortfarande är jag bekymrad över att det inte är ett väldigt hallå om gudstjänsttappet. Hur kommer sig att vi tappar gudstjänstdeltagare? Vilken är bortförklaringen och vilken är förklaringen? Jag kan pröva en förklaring genom att fråga:
Kan det bero på att det numera är ont om svenskkyrkliga präster? Där sitter de klimakteriekallade med frikyrklig bakgrund och de har andra agendor och andra förutsätttningar än just det svenskkyrkliga? För dessa i grunden reformerta duger det digitala gott på samma sätt som radiogudstjänsterna var bra (”utmärkta saker det där!”) och SvT får vilken församling som helst att krumbukta sig för att hamna i bilderburken. Uppklädd i årstidens kläder…
De allvarliga frågorna kan ställas:
Var det så klokt att driva bort de kyrkligt förnyade och tro att andra fromhetstraditioner skulle kunna ta det ansvaret? Det var ju så det svenskkyrkliga försvann!
Och var det så klokt att till ärkebiskop välja en narcissist, ointresserad av det pastorala, av folkevangelisation och av – folk! Men inte av ointresserad makt och position, det erkännnandet ska ges.