Jag blev uppfattad som ”hycklare” efter gårdagens jubel-slända fick jag veta i e-posten. Jag vill inte göra någon besviken, men uppenbarligen uppfattades jag hylla Antje, allas vår Antje über alles. Det gjorde jag inte. Jag gratulerade Jubilaren, stort J var jag angelägen om, för hon heter Jenny och är född den 4 juni 1975.
Antje Zöllner var då i Tyskland, så denna stora dag hade jag alls ingen tanke på att Antje fyllde 20 år. Jag tror faktiskt att inte heller Heinz Jackelén visste att Antje fanns. Hon hade ju inte flyttat till Waldenströmska studenthemmet eller börjat läsa på Stockholms Teologiska Institut. För det var väl där de träffades. Då hade Heinz varit i Sverige knappt ett år, tror jag. Bedrev han teologiska studier eller var han bara metallare vid en svarv?
Har det förresten inte varit alldeles för lite fokus på Sveriges förste biskopsman? Vad fick honom att 19 år gammal flytta till Sverige? Och varför vill han inte bli en av oss, svensk medborgare? Det har i varje fall Antje blivit och vi har firat 10-årsjubiléet av denna händelse. Det gjorde vi på dåvarande Bloggardag, en lika pigg, käck och munter inrättning som Dagsländor. Ska jag fortsätta slända på temat Antje för att inte uppfattas vara en hycklare?
Svenska kyrkan har haft ärkebiskopar med fel och brister förr.
Faktum är att vi aldrig har haft några ärkebiskopar av annat slag.
Ni som läst Madeleine Albright känner igen greppet från hennes bok Fascism (Historiska Media, Lund 2019). Jag tyckte om dribblingen. Nu skrev hon inte om svenska ärkebiskopar utan om amerikanska presidenter, men ni fattar. Det går att använda citatet på kyrkoherdar också. Förslagsvis.
Antje är inte församlingspräst. Hon har suttit på tjänsten i Gårdstånga och inkorporerades sedan i Lund, men hon saknar det där som avslöjas när en församlingspräst träder fram. ”Det märks vilka som är församlingspräster”, sa Anders Wejryd i en paus under ett prostmöte i Växjö stift. Då hade domprosten Unger lagt ut texten en längre stund. En professor H sa vid en konferens i London något liknande om dem som då talade.
Församlingspräster tar färg – och det är inte solbränna utan färg av församling och möten med människor i församlingen. Mångsyssleriet sätter spår. Det går inte att undvika. Den teologi som blir ett verktyg för församlingsprästen rör sig mer i sällskap med fäderna än med de akademabla och gläder sig mer över kristologiska strider på 300-talet än av lokala akademiska strider mellan Uppsala och Lund, professor Gyllenkrok och professor Wingren eller lokala strider i Lund, professor Wingren mot professor Nygren eller professor Kjöllerström och sedan professor Persson mot den förfärliga högkyrkligheten. Vill man läsa hur församlingspräster tar ställning i konflikter av detta slag, måste man snabbläsa sid 50-72 i Sandahl, Kyrklig Splittring, Stockholm 1993. Med detta har jag alls inte sagt något om dugliga präster sine cura, ”utan (församlings)vård”, bara att det självklart inte är en sinekur att vara församlingspräst, en syssla som går ut just på församlingsvård. Präster sine cura har i Kyrkans liv lämnat väsentliga bidrag till kyrkolivet. Nu är det sagt.
Denna sommar ska väl Antjes nya bok läsas uppmärksamt. Den är en konsekvens av Corona-pandemin, förstår jag.
Nu återstår frågan varför jag ville gratulera Jubilaren. Det var inte hyckleri utan djupt känt. Hon är nämligen moder till mina barnbarn och skriver jag vackert om Jubilaren kanske äldsta barnbarnet blandar en Cosmopolitan till mig. Dricker jag verkligen sådana där fruntimmersdrycker, jag som är sinnebilden för kv*nn*pr*stm*tst*nd*t i nationen? Om barnbarnet blandar, offrar jag mig.
Men var det inte en bluff att Jubilaren handlett två doktorander? Alls inte. Jubilaren har tagit mig i hand och sagt: ”Pappa, kom och titta” och det är den mest kvalificerade handledning en akademiker kan få. Den andre akademikern, dekanen, är hennes make. Jag går inte in på några detaljer.
På tal om Antje så var redaktören Barbro Matzols en av studenterna på Stockholms Teologiska Institut och nu lämnar hon Kyrkans Tidning efter alla år. Hon flyttades från ledarredaktionen, säger Uddo Ullman på Twitter. Det hade jag inte riktigt pejl på. Men Uddo Ullman brukar veta hur det går till. Den förgripliga texten är en ledare inför valet av ärkebiskop senast. Ni kan läsa den för att få ett sökverktyg när ni läser Antjes nya bok. Var frågorna motiverade? Hade de bäring? Kan vi numera veta att Barbros frågor var insiktsfulla och att Antje hellre talar om annat än om honom som säger sig vara Vägen, Sanningen och Livet. Snarare är det ”Berättelsen” och ”Religionen” som befriar?
https://www.kyrkanstidning.se/ledare/kristus-pa-vag-ut-i-marginalen
För egen del har jag inga synpunkter. Kristus trivs bäst i marginalen. Antje trivs bäst när hon får frottera sig i existentiella samtal, närmast med Amanda Lind på onsdag. Livesänt samtal på SoMe. Coronakrisen, demokrati, tro och existentiella frågor står på menyn.
Nu återstår frågan: Har jag med denna slända undgått domen att jag skulle framstå som hycklare? Jag menar: Hellre en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare!