Vad är det som händer när egentligen ingenting händer? Jag menar, inget av det vanliga, det vi skaffat personal och lokaler för att utföra och beslutsapparat för att bestämma om.
Jag såg annonsen från den församling jag göder med kyrkoavgiften. ”Ring oss gärna för samtal och råd i en svår tid.” Jag tänkte ringa, men då fick jag en admonition, så uppfattade jag den: ”Väx upp!” Annars kunde jag ringt och sagt: ”Jag vill ha råd i en svår tid. Vad har ni för råd att ge?” Om de då försökt utröna hur jag har det, hade jag kunnat svara att jag bara ville ha de råd de annonserat om. Vilka är de?
Nu produceras ändå dagliga hälsningar. I går fick jag detta som själaspis. Kyrkoherden har dock inte kommenterat den misstänkta mordbranden i söndags, vilket jag noterar. Nu till själaspisen: https://www.facebook.com/193341530732386/videos/1140404209646071/?epa=SEARCH_BOX
Det kan inte hjälpas att jag funderar. Kan det vara så, att nu har personalen julafton och hittar på inslag att lägga ut på nätet? De förtroendevalda (70+) är på ett än mer behörigt avstånd från kyrkolivet/verksamheten än tidigare och stör mindre genom sin närvaro (som tar tid och kraft från de anställda). Någon församling samlad till gudstjänst att betjäna finns det inte. Genomarbetade predikningar tarvas inte. Uppenbarligen föga av förberedelser också. Mycken förkunnelse är lösa funderingar och lösa uppkast. De i karantän bråkar inte. Många av dem ser inte inslagen, de som ser, kanske går på en del. Som det där att ”kyrkan klockor fortsätter att ringa för tro, hopp och bön”.
En 70+ reagerar mot detta fromsinta snack. Den 70+ jag tänker på, en sympatisk äldre herre, gick Svenska kyrkans normalutbildning, dvs Lillklass, Mellanklass och Storklass samt konfirmationsundervisning. Ingen gång påstods att kyrkans klockor ringde för tro, hopp och bön. De ringde i första hand för att kalla till gudstjänst, bing-bång, kom-kom!, och i andra hand vid stora tilldragelser som krig eller statschefens frånfälle. Dessutom ringde de för att tillkännage dödsfall, inledande stor eller liten klocka angav kön och sockenborna, som visste vilka som låg för döden, kunde förstå. En ringning till: klockan ringde in helgen. Vid klockringning skulle en man ta av sig hatten eller mössan. Jag antar att detta var sista kvarlevan av skick och bruk vid Angelusbönen. En 70+ begriper, att den blommande värld han minns, inte längre finns. Nu fortsätter klockorna ringa för något de aldrig ringt för tidigare. Hur kommer det sig att de finkristna luras så hämningslöst bara för att det låter fint? Och varför ser de inte att utan gudstjänst dras tappen ur tunnan och innehållet rinner eller droppar ut? ”I coronatider kan vi inte längre fira gudstjänst tillsammans”, heter det i annonsen. Men är inte gudstjänst just tillsammanskap till skillnad från andakt?
”Men våra kyrkor är öppna dagtid” lyder mantrat. ”Tänd gärna ett ljus och be en bön.” Det betyder kanske att jag ska ta mig till kyrkorummet. Hur jag tänder ett ljus, fattar jag. Men vad ska jag be? Jag kanske ändå skulle ringa och be att få råd om den saken?
Ska jag med Modéus II be att viruset inte sprider sig eller att det ska skona mig i alla fall? Då kanske Guds gode Ande lägger sig i mitt bedjande med frågan: ”Om inte du ska ha Covid-19, vem tycker du ska ha det i stället?” Det är listigt frågat av Anden. Antingen svarar jag ur djupet av mitt svarta hjärta och levererar några namn – då är jag bortgjord som svår syndare – eller så tystnar jag. Jag tror jag struntar i det där synnerliga bedjandet i kyrkorummet och nöjer mig med Herrens bön, den jag brukar be och som är så bra till handtvätt, eftersom den bönen tål många tvättar och tar tillräckligt lång tid att be för att skölja virus bort.
Nu tycks det som om den kyrkliga verksamheten alltså torgförs så idogt att den enda rimliga slutsatsen blir, att gudstjänst är gudstjänstverksamhet, och den kan ersättas av annat som tycks viktigt. Kanske arbetslagen inte orkar producera särskilt länge till. Coronatid på 8 månader ter sig inte så lockande för den som måste hitta på nya inslag. Fast ska permitteringar undvikas måste mycket produceras och eftersom det tar tid och det är 38,25 timmar som gäller och inte obegränsat, som när 70+ var ung, kan saken hanteras. Minns prosten F och hans ord: ”De åker på kurser och sedan kommer de hem och planerar allt som ska göras så att det till sist inte finns tid över att göra det.”
Min högt skattade vän Anders Björnberg var euforisk över alla gudstjänster han kunde hitta i mobil och dator. Han rapporterade euforin i Torsdagsdepressionen. Jag tänkte att på Titanic hölls musiken igång och baren öppen i det längsta. För dem, som under många år låtit Kyrkans liv bära deras egna liv i gemenskap med grannar och vänner, blev detta dock i år en mindre glad påsk. Ska det kompenseras av att Stilla veckan blev än mer stilla? För 25 år sedan firades i Två Systrars 29 gudstjänster från Palmsöndag till och med Annandagen och då räknar jag inte sjukkommunioner i hemmen eller mässa på sjukhemmet. Den lilla skillnaden var att folk kunde komma och mötas till gemensam bön/gudstjänst/mässa. Det betydde för den delen något för stadsdelen.
Vår vän f kyrkoherden Hartvig Wagner, 90, och Bente Ramsgaard, 66, – pensionerad pedagog, har nu ”faelles navnskilt på postkassen” i staden Herning. Mitt i coronakrisen har de nämligen gift sig i Hernings kyrka. När ingenting händer, händer i varje fall detta. Til lykke! Framtiden tillhör dem som inte slutat utan fortsätter att brinna. Här i tiden, alltså. Inte efter den!
I morgon blir det ingen slända, har jag bestämt. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, någon slända blir det inte.