Det är inte lätt för oss som är lite känsliga. MSB går ut och varnar för att vattenförsörjningen riskeras. Inte nu. Inte ännu. Men kanske… Säker kan man inte vara. Säger oss MSB! Om det som inträffade vid pressträffen på måndagen förekommit i ett krigs/kris-spel av gammalt gott märke ,och någon suttit som generaldirektör och redogjort för den saken samt berättat att den potentiella risken offentliggjorts, vill jag inte tänka på vad kursledningen sagt. Eller vill jag? Här strider sannerligen två väldiga om människans själ. Hade jag varit stridsdomare hade min dom varit tydlig: om detta inte är ett problem nu är det myndighetens ansvar att se till att det inte ska bli något problem heller. Att föra ut vad som är potentiella risker skapar destruktiv oro och ska inte förekomma. Men det gör det. Och journalister bär ut nyheten! Dom gillar nämligen att injaga fruktan i läsare/tittare/lyssnare. Sådant säljer och skapar klickhysteri.
Nu hade mina franska nerver fått sig en duvning redan tidigare. Jag läste Chris Forsne på Ledarsidorna. Hon hade gärna satt sig sig i en kyrkbänk och låtit stillheten flöda över sig, meddelade hon. Hållningen påminner lite om Tim Stanley i Sunday Telegraph – med den skillnaden, att Tim praktiserar kyrkokristendom och gärna går in i kyrkorummet för att lyssna och därför reagerar när kyrkorummen låsts. ”We needed hope. We got health and safety.” Så blev det i England, jaja. Och annorstädes.
Chris Forsne tycker det är lika gott att kyrkorna är stängda. ”För kyrkorna, allas våra kyrkor, har i växande grad tagits över av aktivister som oemotsagda från predikstolen kan trumma ut sina egna politiska budskap.” Hon ser inte att problemet inte bara är de där aktivisterna utan också att hon själv som ”de flesta av oss, med vanlig svensk kristen uppfostran, har inte öppet religiösa inslag i vårt påskfirande”. När hon växte upp ”var kristendomen en självklarhet”. Hon slutade be aftonbön, lämnade Svenska kyrkan ”delvis för att jag inte trodde på Gud” men det verkliga skälet var ”prästerskapet”. Det kan man förstå. Redaktör Forsne har upplevt ”ett politiserat mästrande prästerskap och liknande diakoni”. Nu vill hon att svenska folket ska få tillbaka sina kyrkor, men ”prästerskapet ska skiljas helt från de fysiska kyrkorna”. Grejen är att byggnaderna är allas vårt arv. ”Låt oss få tillbaka dessa byggnader för den frid och meditation vi idag behöver.”
Lite svårt är det för mina franska nerver att läsa Forsne. Hon ser något, men hon förstår inte vad hon varsnar, inser inte vad hon ser. De politiserande prästerna finns, det koncept Antje står för ogillar Chris Forsne. Hon har dock inte lagt märke till att det finns präster, som är präster på riktigt, inte använder predikstolen som aktivister för något annat än Evangelium. De firar gudstjänster där det inte bara blir uppståndelse utan också ett himla liv. Dessa präster är kanske inte så många. Det beror på den idoga utrotningskampanj som bedrivits mot den spiritualitet som är deras. Man kan väl säga, att det finns präster som kastades ut med dopvattnet. Själv ser jag hur det måste bli när evangelisation, katekisation och apologetik inte bedrivs. Sådant kan inte bedrivas av ett enkelt skäl. För det rådande kyrkopolitiska paradigmet är det helt obehövligt. MTD-religion behöver inte missionera. Kristen tro måste.
Här dallrar mina franska nerver än mer. Chris Forsne söker frid och meditation, gott så, men lärjungelivet är inte riktigt så fridfullt. Herren själv säger det. Den statliga kristendomsversion, som Forsne fick sig till livs i skolan, har kanske skapat det intrycket. Men friden hör döden till och kan förnimmas på kyrkogården. Livet är en strid, striden är en kamp, kampen är en häst – alltså är livet en häst. Eller inte?
Kyrkan är en gemenskap med människor som gett och ger sina liv för trons skull – då i det romerska riket eller i den franska revolutionens dagar. Under 1900-talet i Sovjetunionen och Kina, alla vet. Nu i Mellanöstern och Nigeria för att ta ett par exempel. Att en utrotning av de kristna förbereddes i det Tredje Riket vet vi också, men förintelsen av judar skulle fullföljas först. Allt är logiskt – men alls inte fridfullt.
Nu kan jag med skäl misstänkas tala i egen sak om jag ogillar tanken att driva prästerskapet ut ur kyrkorummen. Förslaget är milt vansinnigt och milt är det kristna sättet att tyda allt till det bästa. Det är för våra synders skull vi fått präster. De ska rent förkunna evangeliet och rätt förvalta sakramenten efter Herrens befallning/instiftelse. Genom att vara Ordets tjänare ska de tjäna Guds husfolk på plats. Därför byggdes kyrkorna för att präster där skulle göra det präster ska göra. Jag tror att Forsnes lösning är en skenlösning. Gå på kyrkosystemet i stället, ställ sanningsfrågorna om det och till det – då blir det liv i Kafarnaum. Motivera prästerna att inte vara så förbannat räddhågade (nu talar vi teologi och svär alls icke!), slätkammade och havliga! Somliga Präster kunde ju förse sitt folk med ord och sakrament i dessa Covid-19-tider. De kunde hantverket också i pestens tid.
Jag klagar inte på Chris Forsne. Hon har inte hört att det finns en opposition. Hon kanske inte ens snappat att hon ska gå in på athanasius.se för att markera att hon tänker fritt och därför köper en handfull pins att ge till släkt och vänner. Hon kunde till och med sjunga en upprorisk psalm om andan faller på. Sv ps 284:4 till exempel.
I dag är det Fjärdedag påsk, en helgdag som försvann 1772. Den bör vi slå vakt om till ande, kropp och själ. FRG, Frivilliga ResursGruppen, gjorde en solid insats och försåg mig med påsköl. Hade kardinal Pell kommit förbi, hade vi firat tillsammans. Vi, som har vettet i behåll, höjer ofta en skål för kardinalen, som lägger sitt lidande till Jesu lidande. Så får han väl en glad påsk där downunder, när han blir av glädje överfallen.
Chris Forsne läser man på ledarsidorna.se