Vi var lagliga i Rydaholms kyrka i går. Nytvättade och nyspritade kunde vi samlas. Det var nyspritat kaffe också, dvs upphällerskan var spritad. Det framgick inte av åtbörder men av tal. Hon sa det nämligen. Annars är det risk att spritade avslöjar sig med åtbörder och tal och då får en furir (och grader uppåt) gripa in. Jag tror inte att jag behöver gå in på detaljerna om hur en väska visiteras enligt regelboken.
Jag har förstått att sjukvårdspersonal bereder sig på att tjänstgöra vid fronten. Skillnaden, fick jag veta, är att de har skyddsutrustning. Det har inte vi. Alltså ska vi vara försiktiga och noga med hygienen så att vi får vara med och bevittna vårt samhälles sönderfall. Låter jag dyster? Jag hör ju de kristliga. De är entusiastiska över att den värld vi känner, rasar samman. Det tjänar klimatet och artrikedomen på, tänker de. Säkert slår de ett slag för second hand, men just nu hör jag mindre av pläderingar för att vi ska åka tog, buss eller annat kollektivt. Lugn. Det kommer. Dessa kristliga vet ju att vara emot tillväxt. De är för en kristlig fattigdom och en enklare livsstil. De är på många sätt hänsynslösa för deras ideal kommer att ge inte bara den stora arbetslösheten och den kollapsade välfärdsstaten, den kommer också att tvinga bort företag, restauranger, caféer, barer och butiker. Jag kan inte förstå entusiasmen för detta av det enkla skälet att jag inte vill förstå.
Om Covid-19 går fram som dödens lie bland de äldre, decimeras kyrkfolket. Men om 98% av de smittade både överlever och bli immuna, hur är det då? Och är det Covid-19 alla dör av eller är pandemin själva kronan på verket, dvs komplettering till en del andra sjukdomar? Inte så att jag förringar döden. Jag vet att döden är en fiende, 1 Kor 15, och den siste fiende som Kristus lägger under sina fötter. Men ska jag tänka annorlunda om sjukdom, lidande och död än den som inte går i kyrkan? Är det annorlunda för den som gillar aposteln Johannes, som så kärleksfullt i episteln tilltalade oss som ”små barn” i går (denna finess återges inte i nuvarande bibelöversättning, men den finns där – teknoi mou på grekiska, filioli på latin)? Jag litar på de stora löften jag faktiskt både hört och sett och tänker väl ändå att mitt livs dagar finns intänkta i Guds plan för mig från allra första början och till allra sista slutet. Att det är människan förelagt att en gång dö, har jag klart för mig. Att min kropp kommer att svika mig, fast jag närt den, tvättat den, kliat den och klappat den vet jag. Detta kan reta mig, men det är inte mycket att göra åt saken mer än vad som på mig ankommer: fortsätta nära, tvätta, klia och klappa den.
Jag ska inte utsätta denna kropp för det som är farligt. Aposteln Paulus ville gå ner på arenan och föra sin talan. Det förhindrade hans följeslagare. (Apg 19:30) Här är väl en hanterlig modell för att tänka på vad vi inte ska riskera. Aposteln Paulus varnar också för det skeppsbrott han ser ska komma och det kommer. Paulus firar mässa för egen del och hans hållning ger folket ombord livsmodet åter. (Apg 27:9-11 och 21-22 samt 35-36) En kyrka som inte kan göra som aposteln på grund av just blåst och storm, sviker!
Finns det nu ett kristet ansvar att tänka på vad som händer efter pestens tid just därför att vi har ett evighetshopp? Antagligen. Men hur uppmuntrar vi besättning och passagerare i skeppsbrottets tid att gestalta livsmodet? Är det en kristens plikt att se till att handla i betydelsen ge sig ut i kommersen (på nätet om inte annat)? En ny kortärmad sommarskjorta med 30% rabatt – ska det vara investeringen under slagordet: ”Också om yttersta dagen kommer i morgon, köper jag mig en sommarskjorta idag!” Lite böcker också… Vad kräver den kristna materialismen av mig nu? Och hur stöttar en kyrkokristen den småskaliga bryggerinäringen, den med handjord påsköl? Frågar åt en kristen kompis. Ska jag råda honom att ringa kyrkoherden och be om hjälp?
”Inför evigheten vill jag konsumera mig lycklig!” Nähä, inte det? Är det bara hedningar som ska få tänka ”ät, drick och var glad för i morgon ska vi dö?” Som väl är hör jag till de kyrkokristna som gillar hedningar. Det jag har emot dem är att de inte fattat hur Verkligheten verkligen ser ut. Men det fattar de nog inte bättre om jag glömmer att äta, dricka och vara glad och ändå vet att livet här i världen är rätt kort. I mitt fall ligger den mesta av framtiden bakom mig. Jag ska skaffa en kortärmad sommarskjorta på rent trots mot makterna. Det är kyrkokristendom i praktiken. Jag planerar för kommande resor och fester och kyrkogång också. Här eller där, kan jag tillägga. Och så det är med kompisens påsköl…
Detta betyder inte att jag blir slarvig. Jag tror vi måste se upp med dem som nu vill ta ledningen och makten. De lägger maktmedel under sig som gör de apokalyptiska möjligt. De kan hålla koll på mig så att jag ska tvingas avsvärja mig min Frälsare för att få köpa mat och kompisen det exklusiva påskölet. Det som var en tanke, visar sig vara helt möjligt att genomföra med drönare och kroppsigenkänning. Inget konstigt med detta konstiga för den som fattat att det finns ond makt och att denna värld går mot sin upplösning.
Läkarbarn kanske har lättare att leva i den grundläggande dubbelheten. De vet både att läkare kan bota men också att det som läks till sist går all världens väg. Det är inget skäl för sjukvården att strunta i människor. Kyrkan, som talar så mycket om det eviga livet och föregriper detta nya liv i Ord och sakrament med besked att det nya livet händer med oss, kan därtill satsa på läkekonst och mediciner. Klostren var också sjukvårdsinrättningar med farmaceutisk kompetens
Har våra andliga ledare några konkreta instruktioner för hur en kyrkokristen lever ”i dessa tider” – som det numera heter och detta inte bara från predikstolen! – vad säger de andliga ledarna oss till ledning? Egentligen?
To be continued…