Som en blixt från en klar himmel kommer en blixtrande ledartext från Torsdagsdepressionens Jonas Eek redan en måndag. Han kräver blixtsnabbt agerande. Han låtsas inte om att han vet, att den kyrkliga sammanträdeskulturen tar längre tid än vi har att nå något resultat. Men han har insett och redovisar hederlig,t att talet om att inte ställa in utan ställa om ter sig som ett alltmer ihåligt tal.
Nu kan påsk firas utan eukaristi. Så har det varit under 1900-talet i mängder med församlingar, särskilt när mässa/nattvarden/HHN/eukaristin sågs som ett högkyrkligt påfund. Skärtorsdagens nattvardsgudstjänst firades under sorgset allvar. Kom det en yngre präst kunde högmässa med nattvard firas på annandagen. Då kom inte så mycket folk. Påsken var till de kyrkligt förnyades förtvivlan en mycket slät högmässa utan mässa.
På ett sätt kan jag alltså sitta lugnt i Kyrkans skepp: Under långliga tider har eukaristin inte varit viktig. Då kan ni ha det nu.
På ett annat sätt vill jag slå ett slag för Kyrkans sakramentala liv och slå vakt om det: Ordet kommer till nattvardselementen. Så gestaltas evangeliet och till evangeliets av Gud instiftade ordning här ämbetet. Lite ord, lite bröd, lite vin och lite präst så kan vi lita på Löftet. Så hur gör vi nu?
En präst kan förstås inbjuda till sakramental tillbedjan. Det konsekrerade brödet ställs på altaret under medveten högtidlighet. De flesta kyrkor är så stora och så få kommer, att alla kan klara detta eftersom Covid-19 inte är luftburen. Sprita på och tillbed! Det är inte fel att konkret sitta hos Jesus i kreativ tystnad och sluta med sakramental välsignelse.
Självklart är det ett milt vanvett att det ska göras tv-sända/Youtubesända gudstjänster i varje kyrkligt buskage. Jonas Eeks anmodan till Sveriges Television om nytänk kring detta års gudstjänster är fullständigt rimligt. Och bråttom är det.
Uppenbarligen är det på de flesta ställen alls inte svårt att hålla sig under besökstalet 50. Det kräver att vi inte har kör/barnkör. Men då torde den här sortens högmässor kunna hanteras på de flesta ställen. Påsknatten kräver lite eftertanke, men inte för deltagarantalets skull utan snarast för den liturgiska aktionens. Vi får helt enkelt löpa runt lite mindre.
Jag hör till dem som är 70+ och inte tänker stanna hemma i påsk. Använder jag mitt förnuft inser jag, att jag inte smittats ännu. Det finns inga symptom att rapportera. Statsepidemiologen (som är fena på siffror, men hur mycket medicinare är han?) säger att smittan kommer att komma ute i landet efterhand. Sannolikt sitter folk hemma och kurar därför att en vanlig bondförkylning eller ren bacillskräck ska gälla för att vara något mer dramatiskt. Ur detta perspektiv borde påsken i Kronobergs län inte vara något problem för den som vill ränna i kyrkan vareviga dag. Nu vill inte folk det. Det större hotet kanske då inte handlar om nattvardsfirande under påsken utan om en helt sönderbruten kyrkogångssed när vi kommer till juli och augusti?
En habil kyrkoherde kan förstås enkelt ordna det som gällde tidigare: anmälan till nattvardsgång. Skärtorsdag, påsknatt, påskdag (kanske otta också) och annandag påsk ger tillfällen. Kyrkoherden bestämmer när jag får komma och hur ofta, det är bara att kolla i kommunionslängden han börjat föra.
Skulle vi tänka oss att tv sänder en högmässa och så kan det konsekrerade bäras ut i lokalförsamlingen utan instiftelseordens läsande av präst, diakon och kyrkvärd. Konsekretaionen har skett i lokalförsamlingen, orden har hörts av kommunikanten. Biskopsbrevet kan vi bortse från. De visste inte vad de talade om utan löste något annat av biskopsmötet självt konstruerat problem. Men det är häpnadsväcknde vad klent beställt det är i hemmen med psalmbok, aktuell bibelöversättning, andaktsbok, tidegärd, tidegärdsapp. Få präster har instruerat i hur tidegärdsappen kan användas. Och få präster har tagit chansen att hänvisa till bönelivet i andra kyrkor.
Riktigt hur en präst nu ska kunna instruera sin församling i konsten att leva som eremit, förstår jag inte. Den ryska baronessan Catherine Hueck Doherty har prästerna inte läst, knappast Thomas Merton heller. Det kanske är till sådan läsning och reflektion tiden ska användas och kanske kan instruktioner läggas på församlingens hemsida. Tid för nya insikter i den tid som är, alltså.
Hade jag varit kyrkoherde, hade jag kört ut den personal som inte fyller sin arbetstid på kanslierna för att be, meditera och läsa något i kyrkan en (1) timme. Då säger den som går: ”Nu går jag och ber en timme. Ni kan understödsbedja lite grann.” Kyrkoherden välsignar. Så får vi se vad som händer. Naturligtvis kan i god kyrklig ordning sakramentet ställas fram, givet att det också kommuniceras när kyrkklockorna kallar till mässa.
För övrigt kan präst fortfarande kallas för sjukkommunion. Saker om Herrens Heliga Nattvard behöver ingen gå. Ännu. Snart nog kan det bli annorlunda. Då smyger präster runt, ser upp för drönare och ansiktsigenkänning, och frågar försiktigt om det finns några de kan få fira mässan med. Där är vi inte. Ännu.
Jonas Eek och Torsdagdepressionen ska ha pris, lov och ära för en ledartext som slog biskoparnas beskäftigheter med apostlahästlängder. Det är allvar nu. Eukaristiskt allvar.