Jag tänkte motverka den iråkade torsdagsdepressionen genom att läsa på hos Jürgen Diestelmann i hans bok Actio Sacramentalis (Harms 1995). Där dök breven på latin från Luther till Wolferinus år 1543 upp. Ingen tvekan att de nutida svenska biskoparna inte har Martin Luther med sig när de gör gemensam sak med Simon Wolferinus. Det som motverkade själva depressionen var dock inte den latinska texten eller den tyska utläggningen av min gamle vän Diestelmann utan insikten, att jag fritt kan ströva genom århundraden och på så vis inte vara utlämnad åt samtiden och dess koryféer eller kanaljer, som ska framstå som andliga ledare utan att någon egentligen uppfattar dem som sådana.
Det fanns en tid när jag både kunde höra vad dekanerna i Svenska kyrkans fria synod tänkte och talade men också möta biskoparna. Det framstod på den tiden inte som om biskoparna var så mycket andligare i sitt tänkande och talande än dekanerna. De senare anförde oftare teologiska auktoriteter som stöd för sina resonemang och de tycktes mig vara mer pålästa i allsköns skrifter. Jag kan tolka allt till det bästa. Biskoparna hade så mycket att styra med när det handlade om ”the mechanics of a Church” att detta meckande inte gav tid över för teologiskt tänkande. När biskopsmötet i sitt nattvardsbrev alltså kan få sig en professoral avbasning av Sven-Erik Brodd (som i slutmeningen markerar att det kommer mera i annat sammanhang), borde ingen i egentlig mening vara förvånad.
Så långt kommen i min tankevärld, funderade jag över illustrationen i dagens Torsdagsdepression till Brodds avbasning. Biskoparna står i Göteborgs domkyrka. De vänder Gud ryggen, det kan man se – men kanske ingen stor sak i det. Värre är väl ändå att en träder fram i bruna skor. Eller är det värre att uppträda i duvblå kostym? Modemässan startar nu och frågan borde föras dit. Teologiskt kanske det är av intresse, att en biskop vill klä sig som en duva? Jag tänker dock djupare. Är detta verkligen personer som, hur de än definierar sig själva, är andliga ledare, som ska följas i vått och torrt utan besvärande frågor och invändningar? Det tror jag inte. Har någon av dem någonsin avslöjat något om Guds rikes hemligheter som gripit tag i mig, fått mig att tänka lite extra och fått mitt hjärta att gripas av glädje över Guds rikes hemligheter? Faktiskt inte. Vad säger det? Om mig? Om dem?
Naturligtvis kommer en del präster att säga, att nu har biskoparna gett ut ett brev (som är en liten bok…) och då vet vi hur det ska vara. Detta är idel ointressanta präster. De intressanta frågar och hamnar därefter i kreativt beråd när de inser, att Brodd har många poänger. Ett gäng biskopar borde inte kunna hamna i det predikament där de nu sitter.
Jag botaniserade vidare i min hylla och tänkte ett tag luta mig mot Tom G.A. Hardt. Det hade gått att få fram poänger mot biskoparna i hans avhandling Venerabilis et adorabilis Eucharistia ((Uppsala 1971) och i hans lilla bok Om altarets sakrament (Pro Veritate, Uppsala 1973). Båda böckerna finns såväl på svenska som tyska väl att märka. Men just som jag sträckte ut handen föll mina morgontrötta ögon på en bok jag lagt lite slarvigt på hyllan: Laurentius Petri, Om sakrament och ämbete (Pro Veritate, Uppsala, 1993). Det verkar som om biskoparna inte läst Lasse Petterssons instruktiva sakraments- och ämbetsbok. Ring stiftsbiskopen och fråga, vet jag.
”Bakdantare och uppenbara lögnhalsar” (aa s 52) är de som påstår att vi tillber bröd och vin när vi faktiskt tillber Jesus Kristus i sakramentet. Att inte bevisa Kristus vördnad i det heliga sakramentet är däremot avguderi. Själva pedagogen, en dialog, har vi lärt oss hos Sokrates och i boken är det Georg och Kristoffer som samtalar. Kristoffer vet att berätta:
”Det är mycket egendomligt, att dessa lärare, som överallt berömmer sig av att de så strängt håller sig till Luther, icke skäms över att avvika från hans lära, vartill de alls icke har något riktigt skäl. Men man kan märka, att denna förmätenhet är av Guds fiende, som på alla sätt eftertraktar att föröka buller, tvist och tvedräkt, och därmed så mycket förvilla enfaldiga själar.” (aa s 53)
Nu undrar Kristoffer hur det kommer sig att knäfall vid instiftelseorden tillåts liksom vid altarrunden, när församlingen tar emot sakramentet. Dr Luther anförs: ”När man knäböjande mottager Herrens sanna lekamen och blod, faller det sig då av själv utan all diskussion, att man tillbeder.” (aa s 43-54) Oavsett om de kommunicerar eller inte, ska de lova, tillbedja, åkalla och av hjärtat tacka Kristus, som är där närvarande i sin lekamen och sitt blod.” (aa s 54-55)
Biskoparnas utläggning är ett brott med luthersk tradition, menar Brodd med sakskäl. Vad de brottsliga nu tänker göra, vet vi inte. Det kommer väl ett svar. Eller tar de sin tillflykt till den stora tystnaden? Det vore dumt. Då skulle nämligen skrattsalvorna från pästatjällen höras än tydligare. Om skratten inte hörs ihållande, beror det på att de skrattande hämtar andan i väntan på Brodds nästa inlägg när han ”återkommer i annat sammanhang”. Huka er, biskopar. Nu laddar professor Brodd om.
Vill ni läsa?
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vad-hander-med-brodet-och-vinet-efter-massans-slut