Redan en månad sedan det var julafton. Jag säger bara det för att komma åt det grundläggande bekymret. Biskopsbekymret.
Jag har nämnt att jag på auktion införskaffade 68 biskopsautografer. Mitt bud var det enda och det lägsta. Det kan inte bero på de äldsta biskopsautograferna J.A. Eklund eller Hj. Danell, inte heller på Ernst Lönegren eller Einar Billing, inte ens på biskoparna Edvard Rodhe (den äldre och den yngre). GustafAulén och Bo Giertz kunde väl också locka? Antagligen, så lyder min förmodan, har de senaste decenniernas biskopsdevaluering spelat in. Och kvar står jag. Det är något för de eftertänksamma att tänka efter kring.
De svenska biskoparnas nattvardsbrev har jag inte fått ännu. Min behärtansvärde vän ska posta sitt eget ex till mig, har han lovat. Jag nändes inte fråga om han själv inte ville ha det kvar. I väntan tog jag fram min konfirmandbok. Jag fick Stig Hellstens Konfirmandbok (12 upplagan, Stockholm 1962) den 11 juni 1963 på S:t Sigfrids folkhögskola, Kronoberg. Där kursiveras satsen: ”I nattvarden får vi möta Herren Jesus själv.” Det är han som stämt möte med oss vid nattvardsbordet och han ger sig själv till oss.
Nattvarden är ”åminnelsemåltid, gemenskapsmåltid, tacksägelsemåltid, förlåtelsemåltid, bekännelsemåltid och evighetshoppets måltid.” (aa s 97)
Stig markerade att nattvarden är eukaristi, den kallades just ”tacksägelsen”. Vi får syndernas förlåtelse, liv och salighet och vi får komma med andakt och botfärdighet. Den andra nattvardsgången kan vara ännu viktigare än den första (aa s 99). Och så kommer något om nattvardsberedelsen. ”Nattvarden fordrar förberedelse. Den sker genom bön och självprövning. Farbror Sven lät oss skriva in att självprövningen sker ”uppåt, utåt och inåt”, det hade Stig också med. I förhållande till Gud, till medmänniskorna och vårt eget fördolda liv. (aa s 100) Avsnittet om bikt fördes in här, vilket jag noterar.
Nu har jag gjort som Stig Hellsten sa. Jag gick en andra gång. Och en till och en till och… Stig Hellsten blev biskop i Luleå. Vi möttes i kyrkomötet. Hade han verkligen ställt sig bakom biskopsmötets text? Det är den fråga jag ska låta ledsaga läsningen när biskopsbrevet kommit i min hand. Stig var inte reformert. Han framstår som en andligt sett allvarligare sinnad man än samtidens episkopala brevskrivare. Vore det oförskämt att fråga Antje om vilken konfirmandlärobok hon fick vid sin konfirmationsundervisning i en på något sätt radikalt annan kyrka, en som Martin Luther aldrig velat vara med i? Det är kanske lika bra att gå till botten med olikheterna för att förstå vad som nu utspelar sig på ytan? Minns att jag varit med om ubåts-jakt i skarpt läge.
Nu har, jag läste The Guardian i går, de engelska biskoparna gett ut pastorala riktlinjer för sexlivet. Det låter lite som det svenska biskopsbrevet i en folkets livsfråga för snart 70 år sedan. ”Marriage …remains the proper context for sexual activity”. Någon samkönad vigsel godtar inte Church of England och de som registrerat civilt partnerskap ska Church of England inte välsigna. Vad gäller för sådant partnerskap? Kyrkan står upp för det värde som ligger i ”committed, sexually abstinent friendship”och präster får ingå sådant partnerskap själva ”as long as they are sexually abstinent.” Biskopen kollar?
Med Church of England hör vi samman genom Borgå-överenskommelsen. Hur blir det då om de engelska biskoparna kommer att anmälas till Luleå Domkapitel för den står väl ungefär där den avkragade EFS-prästen NN står? Om det kommer en anmälan till Luleå domkapitel kanske kapitlet säger att ingen engelsk biskop står under kapitlets tillsyn. Men om en engelsk biskop semestrar i den övre tredjedelen av Sverige, blir det problem då? Eller är problemet sådant att det svenska biskopsmötet bör agera nu och kräva samtal med de engelska biskoparna? Kunde biskopsmötet då passa på att sammanfatta de diskutabla punkterna i nattvardsbrevet för samtal med engelsmännen? Now the shit really hits the fan! Engelska biskopar som jag mött kan utan vidare tillbedja Herren Jesus i det heliga sakramentet…
Sex och sakrament, bättre kan det nog inte bli om det ska föras teologiska samtal.
Studentprästen Sofia Ekelund Fogelström läser jag i dagens Barometern (finns inte på nätet). Hon skriver i en betraktelse att hon ”tvekar över att presentera sig som troende”. Lyfter nu inte en studentpräst lön i egenskap av troende? Kanske inte.
Det berättas, får jag veta i betraktelsen, att Jesus ofta sa ”Din tro har hjälpt dig”. Ofta? Är repliken till kvinnan med blödningar hos de tre synoptikerna sagd till henne vid ett tillfälle och så dessutom kommer ordet till ämbetsmannen – men är det fler och blir det ”ofta”? Jag undrar, men läser vidare i betraktelsen:
”Det är lätt att tänka att det just är tron på honom själv han menar. Men jag tvekar, lägger örat närmare. Ser hur fokus ständigt flyttas från honom till människorna han möter. Han har sett hur tron i dem var det som drev dem ut, gav dem riktningen. Den blir själva efterfrågan efter något större, efter något mer än de egna cirklarna. Mer än den egna kunskapen. Tron på något bortanför gränsen. På andra sidan muren. En tro som också känns igen som tvivel.”
Nu förstår ni. Biskopsbesvär borde vara så mycket mer än präster som tror och därmed tror för mycket. För egen del tror jag att tron och nattvarden verkligen handlar om Jesus. Är det en i Svenska kyrkan numera avvikande tro? Jag undrar. Vad de äldre biskoparna vars autografer jag köpt tänkte, har jag kläm på. Lite i alla fall.