Få minns hur Jan Myrdal blev biten av en stor tysk schäfer på en bensinstation i Lübeck, när han skulle fråga efter hotell. Hunden högg honom i baken, blodet rann. Tyskarna, som spelade skat i lokalen, skrattade. Myrdal talade om för tyskarna vad han tyckte om sådana som satte hundar på folk, sa vad han menade om inavlade och bitskt nervösa tyska schäfrar, som fått lika fel dressyr som tandställning, och la till att ”endast i en av undersåtlighet präglad korpralskultur är det skrattretande att se en annan människa blöda”. Då reste sig tyskarna upp. Hunden morrade.
Myrdal kom skyndsamt därifrån, Gun Kessle och han tog sig till en polisstation och sedan till sjukhuset. Doktorn ville att polisen skulle kolla att hunden inte har rabies. Det blir ett återbesök på polisstationen och där är en upprörd polisofficer: – Ni har förolämpat den tyska nationen! Det föreligger en anklagelse mot er. En motorcykelpolis i läderjacka sa: ”Ostraffat talar man inte så om den tyska nationen.”
Det ligger nära till hands att tänka att jag, som i kväll tänkt övernatta just i Lübeck, av detta skäl anför text, nämligen Jan Myrdal, Det nya Stor-Tyskland, Hägglunds Förlag, Stockholm 1992, s 59-60. Frågan är mer komplicerad än så. Då har jag hitintills besparat er Gun Kessles avskedsreplik till den upprörde polisofficeren. Vi vill inte in i EEC och under Tyskland, sa Gun: ”Vi vill varken ha tyska seder eller tyska hundar i vårt land.” (aa s 61)
Vari består då komplikationen?
Antje!
Antje skrev om hur julnatten – men alltså inte Marie Bebådelsedag? – gjorde slut på patriarkatet. Detta skedde i Expressen, ett sanningsvittne naturligtvis. Stefan Gustavsson, en blid apologet, svarade och menade att det var tid för kyrkan att vända åter till kristen tro. https://www.varldenidag.se/ledare/dags-for-kyrkan-vanda-ater-till-kristen-tro-2020/repskt!S5DNFD5egZfaIjxuieKxxw/
Det är det väl inte bara år 2020 utan varje dag som Kyrkan måste omvändas – om man ska vara evangeliskt petig i vart fall. Men ändå! Antje blev upprörd. Jag struntar just nu i vad hon tror om jungfrun som födde. Jag har kommenterat och nu har jag litterärt påmints om ett ord jag inte tror mig ha hört på säg 60 år, ”nuppa”. Hon hade blivit med barn utan att ha nuppat, menar Kyrkan. Vad Antje egentligen menar, har oklarhet rått om länge. Men nu var hon upprörd och detta på ett intressant sätt, ett som gått Stefan Gustavsson, den blide, förbi. Men inte Myrdal och mig, tror jag.
Jag struntar egentligen i det lätt löjliga påståendet, Antjes, ”att Gud blev människa i Jesus innebär på så vis också ett ifrågasättande av patriarkatets ordning”. Det är illa tänkt och imponerar bara på sådana halvintellektuella som väljer att med frikyrklig (reformert) bakgrund bli präster i Svenska kyrkan för att boxen är större (och lönen högre) där. När de misslyckats i det egna, söker de nya jaktmarker. Skit i kallelser sålunda. Det egna intresset räcker! Detta är dock inte det fenomen jag kommenterar, bara studerar! Men Antje!
Antje menar, och det är en replik som borde föra oss till Lübeck lite till mans idag, att ”som texten publicerades i Världen idag är den en förolämpning mot kyrkan och mig som person…” Här har ni den tyska hunden igen. Klagomål riktat mot en tysk hund innebär en förolämpning av den tyska nationen. Hövlig kritik från den blide Gustavsson blir en förolämpning mot ”kyrkan”. Likmätigt Svenska kyrkan eller Kristi kyrka? Hädelse, sålunda. Antje blir på så vis höjd över varje klander.
Klart att detta är archiepiskopalt vanvett, just på den nivån: ärkevanvett. Klart att den blide Gustavsson inte kan säga det. Jag är inte ens säker på att en så snäll person inser vad det är han ser. Det gör dock Myrdal och jag.
Hur reagerar nu Antjes entourage? Det vet jag också. Det talas om drev. Då försöker andra blida förklara, att Antje själv ser sina förebilder i Jürgen Moltmann och Dorothee Sölle. Detta sagt känner jag mig uppkallad att kommentera, för jag har mött dem båda. Moltmann ett par gånger i Sverige och Sölle i Bad Segeberg – utanför Lübeck just! Det betyder att Antjes teologiska bas är uppseendeväckande smal men profilerad och innehåller sådant som andra svenska teologer dåförtiden skrattade åt – eftersom det framstod som fabulöst. Jag nämner bara professor Anders Nygren!
Vi kan lämna Antje därhän. Hon sitter dock på en position, där hon ska vara höjd över all kritik. Om någn likväl tar sig orådet för att ha några synpunkter ska dessa av Antjes tacksamma följare förolämpas under det kristliga mottot ”svinhugg går igen”. Jag noterar. Vi har ett prästerskap som inte kan diskutera teologiskt. Varför skulle prästerskapet kunna det? De senare utbildade prästerna har ju ingen teologisk utbildning. De har en religionsvetenskaplig. Och därmed, mina damer och herrar, kan de utge sig för att vara teologer! Detta är ett litet trick – och inte så litet heller. Det är ett trick utfört med en myckenhet emotioner.
”Gud bevare oss för våra vänner, våra fiender klarar vi själva”, borde Antje utbrista. Men hon stövlar på och vill som Svenska kyrkans ärkebiskop ”ödmjukt och bestämt” hålla fast vid detta: ”Aldrig mindre än evangeliet! Och det i god ekumenisk anda”. Vad nu detta betyder. Det låter i alla fall. Och sådan är hon. Ödmjuk och bestämd. Hon fyller 65 i år.
Passa er för den tyska hunden i Lübeck, dock. Och inse vad ni ser. Eller hör vad ni läser. Eller läs undertexten och sammanhanget till den text ni läser. Det hela behöver inte vara vackert obegripligt. Om man inte vill, alltså.
Min etiske vän dr F kanske inte håller med om Myrdals, Kessles och min analys. Han kanske tänker att det är kravet på lojalitet inom det globala näringslivet, som ska utgöra förståelsehorisont när vi betraktar fenomenet Antje. Kanske. Blir det i sak någon skillnad? Lustigast var den kommentator som talade om ”påverkansoperationer” riktade mot Svenska kyrkan när Antje kritiserades. Hur hör jag allt detta? Jag lyssnar! Jag lär!
Ska inte min Konferenz lugna mina nerver nu? Förhoppningsvis. Bara jag klarar mig undan den bitande tyska hunden i Lübeck.