Netflix, säger jag. Nå, nådatiden ska förslösas på något och serien Det åttonde offret (uselt översatt ) är ändå omskakande. Jag har kompletterat insikterna om en högt uppsatt mördare och en härva av komplotter och bedrägerier i Baskien och Madrid med att läsa material från Svenska kyrkans 1980-tal. Det är anfäktande. Vad ska jag ha allt detta repeterade och repetitiva kunnande till?
Om en dryg vecka blir det konferens i München och jag lägger fram ett paper på temat Kognitiv Dissonans. Empiri och fantasi. Ni ser hur det blir på tyska. Imponerande. Mitt paper ska till Finland för läsning också. Det går till så i det internationella vetenskapssamfundet. Ni tror att min horisont slutar vid Göteryds pastorats gränser? Då trodde ni fel.
Det där med kognitiv dissonans är intressant.
Ska jag belysa med KyrkA? Min lärde vän och jag hamnade på jullunch och kom oförhappandes att tala om KyrkA. Min vän var klar med diagnosen, den de flesta missat. Det måste finnas en psykopat någonstans i organisationen, en som styr och ställer så att allt havererar och haveriet kommer att bestå i 10 års tid. Ungefär så. Som alla mina begåvade vänner försåg han mig med litteraturhänvisning. Lars-Olof Tunbrå har skrivit boken Psykopatiska chefer – lika farliga som charmiga. Den kom 2003 och ny upplaga 2007. Adlibris kanske eller sockenbiblioteket?
Jag blev lite omskakad. Finns här något som alla som lämnar uppdrag i KyrkA inte genomskådat? Finns det i den kyrkliga kulturen (den som sägs vara men inte är en snällhetskultur) den låtsade snällhet och omtänksamhet som noga besett är ren enfald, oförmåga att förstå inte bara hurdan världen är utan också hur den agerar?
Jag kan bli som William Shakespeare denna Trettondagsafton och fundera över grundmotiven i hans dramer. Det finns något av det mänskliga som är omänskligt i dramerna. Det kan folk känna igen. Präster borde vara bäst på att kunna se det. Jag fruktar att präster alls inte är det. De är naiva människor som vill sova gott om natten. Inte konstigt om det blir kognitiv dissonans då. Och själva det faktum att det ordnas en konferens i München under några januaridagar kunde fungera som tankeställare.
Kognitiv dissonans utmärker väl hela julen, alla julens tolv dagar med oktav som följer. De flesta firar en Blue Christmas, en jul där de saknar Jesus utan att sakna honom. Och när religion på nytt blir medelklassnöje blir medelklasspräster glada och anar att det ges dem möjligheter. Präster som tror att de ska kalla lärjungar till Jesus, faller inte lika enkelt i farstun. Vi andra men inte de kanske ska spela Pat Boone?
Jag stampar av i Catta Neudings ledare från Svenska Nyhetsbyrån. Den kunde läsas i Corren t ex. Men bara av prenumeranter. Jag sammanfattar:
Högerorganet förklarar att alla borde fira jul. Och det blir en förening kring ”goda gemensamma berättelser”. Vi ska stanna upp i vardagen och fira jul oavsett tro. Också ateister är välkomna. Vi ska uppfatta den svenska kulturen, men i den har Jesus en ganska undanskymd plats. Annandagens martyr Stefanos och alla andra martyrer som trängs kring Barnet i krubban, gamla så väl som martyrer av årsmodell 2019, skulle häpna om de läste och förstod. Kognitiv dissonans som bäst. Antagligen egentligen nihilism men nihilism med åthävor och manér.
I denna dysterhet kommer domprosten Hermansson och gläder. Man ska glädja sig med dem som är glada, det har Frälsaren själv lärt oss. Hermansson har ett par miljoner skäl att vara glad. Den före detta hemliga överenskommelsen innebär att han har kvar lön och tjänstebostad till den 1 augusti. Från september får han ytterligare 15 månadslöner, som är avgångsvederlag. Han drar ihop närmare 74 000:- i månaden. Domprosten Mats Hermansson, posk, är nöjd och det är väl poskaren, kyrkorådets ordförande Harlevi också. ”Det är så här det går till”, får vi veta nu när en fördjupad juridisk bedömning låter oss veta.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=7378126
När domprosten Johan Unger köptes ut från sin tjänst fick vi som betalade alls inte veta. Det var om denna historia som poskaren Molin från Växjö stod i kyrkomötets talarstol och berättade att han ”varit med om en utlösning och det var en plågsam sak”. I kyrkomötets protokoll återfinns inte denna tankeväckande formulering, som ändå hos alla män kunde föda en viss sympati, tror jag.
Annars skulle det mesta förbigås med tystnad när det gällde de där kyrkliga och plågsamma utlösningarna. Kognitiv dissonans kanske – men kommer tyskarna att begripa att det är något konstigt som händer, när folk som inte kan sköta jobbet likväl berikar sig?
Sofia Lilly Jönsson skulle skandaliseras när hon berättade hur det var i Visby. Kan hon nu soulangeras på något sätt? En blomstercheck som hon kan köpa något vegetariskt för kanske och en ursäkt – eller ska saken bara tystas ner? Har inte de stolta gute-tidningarna ett visst ansvar i sanningsbranschen nu?
Jag har sett seriens första åtta avsnitt av Det åttonde offret och säsong två är inte utlagd ännu. I Bilbao har jag varit. Var det dubbelexponeringen av skumrask både här och där som plågade mig? Jag vet inte. Men det finns nog anledning att bruka nådemedel för att bli motståndskraftig. Kanske detta är ett problem jag borde ta upp i München? Handikappet att inte gå på vilka patentare som helst, förmågan till informerat intuitivt vetande?
”Informerat intuitivt vetande”. Den var bra. Riktigt bra.
Jag hann i tid till högmässan. Varför försov jag mig? Katten har lärt sig öppna en dörr och kom till sovrummet och väckte kl 3 hundarna. Det blev inte ett liv och ett kiv men katten är ett nattdjur av naturen och skulle tillbaka till nedervåningen. Det löste vi. Men efter detta avbrott är det inte så konstigt om jag inte bara i nattens mörker kom på hur mitt paper till München ska avslutas, hjärnan arbetar också nattetid, utan också kom att stänga av väckarklockan sedan den ringt vid ordinarie tid. Så blev det som det blev. Men jag hann till Herrens hus och kunde denna söndag praktisera den eukaristiska fastan utan några som helst inskränkningar!