Högmässa i Rydaholm med det som hör en söndag i advent till: tändande av ljus nr 2 och ett bibelord, som lästes av en flicka i kören. Jag har hört många sådana läsningar och har kommit i den ålder då man bli sentimental, antar jag. Vad betyder det i våra liv att församlingen, människor i olika åldrar, blir platsen för framträdande? Jag antar att det skapar en viss frimodighet och därmed blir en resurs i livet. Fungerande liturgi förstås och förkunnelsen var oemotsäglig. Predikaren var samtidskritisk och människovänlig, mån om våra inre rum. Vi är skapade därför att Gud älskar oss och ser vi Jesus på Golgotha kan vi ana hur mycket älskade vi är. Ungefär så.
Det regnade obehagligt när jag skulle hemåt, men ur bilradion hördes radiogudstjänsten. Jag lyssnade. https://sverigesradio.se/avsnitt/1404802
Jag hade ingen aning om varifrån gudstjänsten sändes, men tänkte att det måste vara en Equmeniaförsamling. Detta avslöjar bara mina stabila fördomar, inget annat. Förkunnerskan talade om klimatkatastrofen, det begrep jag. ”Tipping points” var en av poängerna. Ungdomar som protesterar. Och så talet om barnbarnen och barnbarnens barnbarn. Det finns predikningar där andakten försvinner för att en stund senare återkomma. Det finns gudstjänster där andakten försvinner utan att besvära sig med att komma tillbaka. Om ”andakt” av tyskans ”andenken” betyder ”att tänka på” så tänkte jag på barnbarnens barnbarn, långt efter min tid på jorden. Yngsta barnbarnet föddes 2008. Barnbarnens barnbarn finns alltså ett stycke in på det 22 århundradet. Men var inte poängen att Guds rike är nära? Varför ska det perspektivet inte finnas med? Nya himlar och en ny jord, liksom.
Min tanke fortsatte bortåt. Varför talar vi inte om de tidigare, de vars barnbarns barnbarn jag är? Då är vi nere på 1830- och 1840-talet. Det är i tiden för Kommunistiska Manifestet (1848) och före fransk-tyska kriget och krigen som sedan rätt logiskt skulle följa. Skulle jag haft någon anledning säga att förfäderna borde skämmas? Alls inte. Borde jag skämmas själv över de förbättrade levnadsomständigheter som är mina? Inte det heller. Men hade förfäderna kläm på något mer än den yta vår tid lever i, hade dessa människor mer vett i det andliga? Tanken knöt an till predikan i Rydaholm, kan man förstå. I det stora hela är jag för välstånd, god medicinsk vård och ett gott liv.
Åter till radion. Nu var det omvändelse saken gällde. Klimatet och alla människor – för det var tydligen alla människors ansvar för alla människor och inte längre tal om min ”nästa”. Detta var, min tanke tog en ny utfärd, ett orimligt projekt med syfte att vi på punkt efter punkt ge mig dåligt samvete. Nu är dåligt samvete inte det sämsta – om det hanteras rätt. Predikans nästa del kanske skulle säga det? Jag fick problem med att jag snart skulle vara hemma och kanske missa sista delen när jag skulle rusa in och sätta på radion i köket.
Jag körde hörde nästa punkt också. Det fromsinta triumferade: ”När mina drömmar sitter fast med Guds kraft sker förändringen och jag vill tro: Jesus är här hos mig och påminner, gång på gång på gång, Guds rike är nära. Tiden är inne.” Inte ett ord om hur detta går till, inget om Kyrkans liv. Detta var inte Equmeniakyrkan utan Svenska kyrkan. Ett utbud av detta slag om det varit i ”min” församling hade gjort mig hemlös. Det kan bero på min svaga tro. Men jag hade inte härdat ut. Mina drömmar som sitter fast med Guds kraft – är inte detta en lära om synergi som allvarliga människor inte riktigt går på, inte de som funderat över sig själva och över Frälsaren? Mina drömmar kan vara vad skit som helst. Någon glädje med dem är det bara om Anden själv gestaltar något i mig.
Låt mig utan omsvep få deklarera: När jag hör uttrycken för livet i Svenska kyrkan, odlar jag mitt främlingskap. Varför skulle jag hålla samman med dem som fablar, talar i tiden som tiden men med religiöst tonfall? Dagar då jag är riktigt klarsynt tänker jag att det verkligen var ett avgörande steg som togs bort från kyrkokristendom en höstdag för 61 år sedan som bekräftelse för den kristendom Sveriges riksdag föredrag! Jag säger inte att det nya inte är fint och fromt, antagligen är det både finare och frommare än vad jag förstår. På det viset kan man alltid lita på Sveriges riksdag. Men jag betvivlar riksdagens vilja att förstå Guds vilja, om ni förstår hur jag menar. Det var riksdagens vilja kyrkomötet bara hade att bekräfta. Det är både helt begripligt och samtidigt helt obegripligt.
Så mycket fattar jag: det är inte kyrkokristendom. Kanske, och då tänker jag positivt, är detta religion för en lägre medelklass, en sådan som självupptaget gillar att själarota, pilla i det egna själslivet, men alls utan att vilja få bort slöjan som höljer (Jes 25:7). Och till sist är just detta själarotande själsdödande. Den kyrkokristna hållningen är en annan och apostolisk: 2 Kor 3:14-18. Frälsningen räcks oss och avslöjar sammanhangen. Snart ska jag fira min dopdag! Jag tror att jag här tänker som den präst som döpte mig. Förresten har jag i Växjö stifts herdaminne blivit ett år yngre än vad jag är i alla andra sammanhang. (aa s 452) Detta måste bero på mitt ungdomliga utseende och ungdomliga sätt. Den som firar gudstjänst präglas ju av barnaskapet!